nationalromantik, stilart inom arkitektur och konst kring sekelskiftet 1900. Nationalromantiken utvecklades ur jugendstilen i Finland till en stark egen stilart och rörelse som tog intryck från finska fornsagor och de karelska byggnadstraditionerna. Stilformen avvisade det klassiska formspråket och öppnade vägen för en fri, osymmetrisk massgruppering, där man sökte äktheten i byggnadsmaterialen och eftersträvade en nationell egenart speciellt i de rika detaljformerna och dekorationerna.
Akseli Gallen- Kallelas ödemarksateljé Kalela i Ruovesi utgör det första försöket till en egen nationalromantisk stil. Efter februarimanifestet 1899 fick nationalromantiken en stor betydelse för den uppvaknande nationalitetskänslan, och Finlands paviljong på världsutställningen i Paris 1900 väckte stor internationell uppmärksamhet. I interiören kunde bl.a. takmålningar av Gallen-Kallela och finländska möbler samt konsthantverk beskådas. Den livliga byggnadsverksamheten främst i huvudstaden och de övriga större städerna kring sekelskiftet 1900 ledde till att ett stort antal viktiga nationalromantiska byggnader uppfördes. Nationalromantikens främsta förespråkare var trion Gesellius, Lindgren och Saarinen, vars alla dåtida verk var stilenliga praktexempel, utom Parispaviljongen bl.a. Nationalmuseet och Hvitträsk. Också andra arkitekter drevs med av vågen, och t.ex. flera av Lars Soncks verk är värdefulla exempel på nationalromantik; särskilt bör nämnas den av honom ritade Johanneskyrkan i Tfrs (1903-07; idag domkyrka) och Eira sjukhus samt även Kansallisteatteri i Hfrs (Onni Tarjanne, 1902). Nationalromantikens betydelse avtog gradvis på 1910-talet, då konflikten mellan nyklassicism och funktionalism blev diskussionsämne för den tidens arkitekter. Se även arkitektur. (R. Wäre, Rakennettu suomalaisuus: nationalismi viime vuosisadan vaihteen arkkitehtuurissa ja sitä koskevissa kirjoituksissa, 1991) (Sixten Ringbom/Patrick Eriksson)
Akseli Gallen- Kallelas ödemarksateljé Kalela i Ruovesi utgör det första försöket till en egen nationalromantisk stil. Efter februarimanifestet 1899 fick nationalromantiken en stor betydelse för den uppvaknande nationalitetskänslan, och Finlands paviljong på världsutställningen i Paris 1900 väckte stor internationell uppmärksamhet. I interiören kunde bl.a. takmålningar av Gallen-Kallela och finländska möbler samt konsthantverk beskådas. Den livliga byggnadsverksamheten främst i huvudstaden och de övriga större städerna kring sekelskiftet 1900 ledde till att ett stort antal viktiga nationalromantiska byggnader uppfördes. Nationalromantikens främsta förespråkare var trion Gesellius, Lindgren och Saarinen, vars alla dåtida verk var stilenliga praktexempel, utom Parispaviljongen bl.a. Nationalmuseet och Hvitträsk. Också andra arkitekter drevs med av vågen, och t.ex. flera av Lars Soncks verk är värdefulla exempel på nationalromantik; särskilt bör nämnas den av honom ritade Johanneskyrkan i Tfrs (1903-07; idag domkyrka) och Eira sjukhus samt även Kansallisteatteri i Hfrs (Onni Tarjanne, 1902). Nationalromantikens betydelse avtog gradvis på 1910-talet, då konflikten mellan nyklassicism och funktionalism blev diskussionsämne för den tidens arkitekter. Se även arkitektur. (R. Wäre, Rakennettu suomalaisuus: nationalismi viime vuosisadan vaihteen arkkitehtuurissa ja sitä koskevissa kirjoituksissa, 1991) (Sixten Ringbom/Patrick Eriksson)
Nationalromantik. Arkitekttrion Gesellius, Lindgren och Saarinens utsirade förslag segrade i tävlingen om Finlands paviljong vid världsutställningen i Paris 1900. Byggnaden uppfördes på "Rue des Nations" i Paris och revs redan 1901. Foto: Finlands arkitekturmuseum.