nyklassicism, benämning på stilriktningar inom arkitektur, inredningskonst och konstindustri, som baserar sig på antikens skönhetsideal och historiska motiv. Den tidsperiod som ursprungligen kallas nyklassicism inleddes omkring 1750 i Frankrike och medförde en reaktion mot rokokostilens överdrifter samt innebar en återgång till grekisk-romerska klassiska ideal. Nyklassicism kännetecknades sålunda av raka linjer och strikt symmetri; kolonner, pilastrar, lagerkransar, meanderbårdar och motsvarande antika motiv blev populära.
De i Finland mest anlitade arkitekterna under 1700-talets nyklassicism var den tyskfödde Christian Friedrich Schröder i Åbo och stockholmsarkitekten Erik Palmqvist. Typiska företrädare för stilen är bl.a. herrgårdarna Fagervik och Svartå i Nyland, Tykö och Viksberg i Åboland samt Åminneborg i Malax, Österbotten. Nyklassicismen infördes i Sverige och Finland av Gustav III; därigenom kallades tidsperioden för den gustavianska eran, som senare övergick i empire i början av 1800-talet och vidare till nyrenässans under slutet av seklet, för att senare ge vika för jugendstilen och den därifrån utvecklade nationalromantiken.
I början av 1900-talet började en allt större del av konstnärerna och arkitekterna odla modernismen och tog avstånd från de dekorativa stilarterna. Att helt överge gamla skönhetsideal för den enkla moderna stilen och de nya byggnadsmetoderna var dock svårt för den äldre generationens arkitekter, vilket även återspeglas i häftiga debatter i tidskrifter och facklitteratur under årtiondena i början av seklet. Sålunda uppkom under 1920-talet särskilt i Skandinavien en ny nyklassicism i form av en brytningsstil mellan klassicism och modernism, vilket ledde till att man försåg de med modern teknik uppförda byggnaderna med klassiska motiv och dekorationer. Byggnadernas form visade ännu tecken på klassiskt stramt, ofta symmetriskt formspråk, även om det nu var betydligt friare än under 1800-talet. En av de mest framträdande nyklassicisterna i Finland var Hilding Ekelund, vars arkitektur på ett finkänsligt sätt kombinerade den moderna tidens funktionalism med klassiska skönhetsideal. Den av honom ritade Tölö kyrka (1930, se bild vid Ekelund, Hilding) i Hfrs utgör ett lysande exempel på denna stilinriktning. Även många andra byggnader i Främre Tölö representerar denna sista klassiska epok inom arkitekturen; särskilt kan nämnas Konsthallen (1928, Jarl Eklund/Hilding Ekelund). Riksdagshuset (J.S. Sirén, 1931) är det mest monumentala exemplet på finländsk nyklassicism. (Patrick Eriksson)
De i Finland mest anlitade arkitekterna under 1700-talets nyklassicism var den tyskfödde Christian Friedrich Schröder i Åbo och stockholmsarkitekten Erik Palmqvist. Typiska företrädare för stilen är bl.a. herrgårdarna Fagervik och Svartå i Nyland, Tykö och Viksberg i Åboland samt Åminneborg i Malax, Österbotten. Nyklassicismen infördes i Sverige och Finland av Gustav III; därigenom kallades tidsperioden för den gustavianska eran, som senare övergick i empire i början av 1800-talet och vidare till nyrenässans under slutet av seklet, för att senare ge vika för jugendstilen och den därifrån utvecklade nationalromantiken.
I början av 1900-talet började en allt större del av konstnärerna och arkitekterna odla modernismen och tog avstånd från de dekorativa stilarterna. Att helt överge gamla skönhetsideal för den enkla moderna stilen och de nya byggnadsmetoderna var dock svårt för den äldre generationens arkitekter, vilket även återspeglas i häftiga debatter i tidskrifter och facklitteratur under årtiondena i början av seklet. Sålunda uppkom under 1920-talet särskilt i Skandinavien en ny nyklassicism i form av en brytningsstil mellan klassicism och modernism, vilket ledde till att man försåg de med modern teknik uppförda byggnaderna med klassiska motiv och dekorationer. Byggnadernas form visade ännu tecken på klassiskt stramt, ofta symmetriskt formspråk, även om det nu var betydligt friare än under 1800-talet. En av de mest framträdande nyklassicisterna i Finland var Hilding Ekelund, vars arkitektur på ett finkänsligt sätt kombinerade den moderna tidens funktionalism med klassiska skönhetsideal. Den av honom ritade Tölö kyrka (1930, se bild vid Ekelund, Hilding) i Hfrs utgör ett lysande exempel på denna stilinriktning. Även många andra byggnader i Främre Tölö representerar denna sista klassiska epok inom arkitekturen; särskilt kan nämnas Konsthallen (1928, Jarl Eklund/Hilding Ekelund). Riksdagshuset (J.S. Sirén, 1931) är det mest monumentala exemplet på finländsk nyklassicism. (Patrick Eriksson)
nyklassicism. Svartå slott (1783-92), ritat av C.F. Schröder och Erik Palmstedt, representerar stilmässigt övergången från rokoko till nyklassicism, medan den fasta inredningen är helt i gustaviansk stil. Foto: Carl Jacob Gardberg.