arkitektur. Finlands a. från tidigare århundraden avspeglar avlägset de kontinentala kulturströmningarna och stilepokerna. De knappa materiella resurserna och klimatet har framtvingat en förenkling av formerna. Just anpassningen till naturen och de tillbudsstående materialen, den enkla formen, ger finländsk a. dess särart och kännetecknar dess bästa traditioner.
De äldsta bevarade monumenten är Finlands inemot etthundra medeltida stenkyrkor (kyrkoarkitektur). De första byggdes på Åland tydligen under 1200-t. Gotiska stildrag uppträder i och med införandet av den baltiska hallkyrkan ca 1300 (gotik). Den enda katedralen var Åbo domkyrka, en av de stora tegelkyrkorna kring Östersjön. Förutom Hattula kyrka i tegel byggdes landskyrkorna i gråsten. Endast detaljer gjordes av tegel. Den enkla stereometriska exteriören motsvaras ofta av en rik interiör, ett hallrum med kalkmålningar, och sengotiska stjärnvalv i mittskeppet. Landskyrkorna, som byggdes för ett land med en befolkning på knappt 300 000 människor, hör till de största i Europa och vittnar om livliga kontakter med den romersk-katolska världens centra.
Om Finlands utsatta läge som gränsland vittnar de påkostade, i många skeden utbyggda medeltidsfästena Åbo slott, Tavastehus och Olofsborg (borgar). Dessa har varit föremål för de mest omfattande restaureringsarbetena i landet efter andra världskriget.
Efter reformationen stod Finland länge relativt isolerat. Någon egentlig renässans- eller barockarkitektur är det svårt att peka på. Men på ett allmännare plan kan man se inflytanden från dessa perioder: i borgarnas nya artillerirondeller eller de första bastionerna i Viborg från 1500-t., regulariteten i stadsplaneringen och införandet av korskyrkan på 1600-t.
Först under 1500- o. 1600-t. befolkades småningom det inre av Finland. På de nykoloniserade områdena återfinns det viktigaste av 1600- o. 1700-talens originella träkyrkoarkitektur, som skapades av allmogemästare (t.ex. i Keuru, Petäjävesi och Paltamo). De ofta komplexa formerna, trävalven och klockstaplarna kan ses som omtolkningar av renässansens och barockens arkitekturteman.
Det branta gotiska taket förekommer allmänt bara i kyrkorna. Allmogearkitekturen har präglats av det låga sadeltaket, ett arv från antiken. Därigenom är den traditionella finländska bybilden besläktad med medelhavsländernas stadsbild. Knuttimringen gav den finska träbyggnadstraditionen dess utgångspunkter ända fram till 1900-t., både på landet och i städerna. Västliga bostadsformer med ugn eller spis med rökgång och parstuguplanen, (parstuga) som uppstått i medeltidens kontinentala borgar, trängde småningom undan de äldre formerna med eldhus eller rökpörte (se bostad). Längst i ö. uppträdde det karelska huset med gavelsvale. Hustypen är en variant av det nordryska huset, med de viktigaste funktionerna grupperade under ett samlande tak. Allmogearkitekturen når sin höjdpunkt på 1800-t.
Det relativt tunna överskiktets herrgårdsarkitektur (herrgårdar) är mindre framträdande. T.o.m. stormaktstidens praktutveckling kom bara i begränsad utsträckning Finland till del. Villnäs och Sarvlax är de mest representativa 1600-talsherrgårdarna.
Städerna var länge få, små och anspråkslösa. Endast Viborg hade en medeltida ringmur. Trots föryngrat husbestånd har de gamla Borgå och Raumo bäst bibehållit sin medeltida karaktär. Från och med 1600-t. blev rutstadsplanen dominerande för stadsanläggningarna. Fästningsstaden Fredrikshamn från 1700-talets förra hälft är med sitt radiala gatusystem en sällsynt tillämpning av en av renässansens idealstadstyper. I mitten av 1700-t. påbörjades Sveaborg där det kontinentala fästningssystemet på individuellt sätt anpassades till den karga skärgårdsnaturen. Fästningen med sina intrikata barockplatser var på sin tid det största byggnadsföretaget i det svenska riket.
I och med införandet av nyklassiscismen eller nyantiken under den svenska tidens sista decennier stod Finland redan i relativt nära kontakt med den europeiska arkitekturutvecklingen. Centrum var först Åbo genom den nya akademibyggnaden och italienskfödde Charles Bassis verksamhet. Det autonoma Finlands största byggnadsuppgift var omgestaltningen av Hfrs till en representativ huvudstad efter 1812. Det nya Hfrs var nu fullt jämförbart med det som samtiden åstadkom i Europas kulturcentra. J.A. Ehrenströms stadsplan gav en storstilad ram för förverkligandet av idealet "staden som konstverk". Hfrs monumentala centrum i kejserlig empire är den tyskfödde Carl Ludvig Engels huvudarbete.
Trähuset har långt in på 1900-t. präglat finländskt stadsbyggande. Strävan efter brandsäkerhet blev småningom allt mera bestämmande för städernas struktur. Den låga uppluckrade trästaden med breda gator, alléer och trädplanteringar inom kvarteren fick sitt typexempel i Åbo stadsplan, som Engel utarbetade efter den förödande branden 1827.
Industrialismens sociala brytningsskede inträffade först omkring 1870 i Finland. Fram till dess hade också huvudstaden kring sitt monumentalcentrum varit en småstad i trä. Handels- och industrikapitalisternas nya stadsbild dominerades av stenpalats i nyrenässans. Sverige gav impulser, men nu stod man också i direkt kontakt med kontinenten. G.Th. Chiewitz förmedlade i mitten av 1800-t. nya byggnadstyper, såsom fabriker och villor, samt tekniker såsom järnbyggandet. Han följdes i denna roll av den mångsidige arkitekten Gustaf Nyström, en av huvudlärarna efter det att arkitektutbildningen i landet hade startat på 1870-t. De nya institutionerna fick sina byggnadstyper, högtidligt symmetriska med monumentala trapphus. Med de nya uppdragsgivarna uppstod de privata arkitektbyråerna. Theodor Höijer projekterade både representativa offentliga byggnader såsom Ateneum eller stora hyreshus i sten i Hfrs, och därtill ett stort antal offentliga byggnader och villor i trä. En motsvarighet till gips- och gjutjärnsromantiken finner man i herrskapsvillornas och järnvägsstationernas "snickarstil" i trä. Stadsproletariatets antingen planerade eller spontant framvuxna trähuskvarter i industristäderna utgjorde en ny variant av den finländska trästaden.
Det finska nationella medvetandet började manifestera sig i arkitekturen på 1890-t. Dels eftersträvades en frigörelse från den rådande stilarkitekturen - nya impulser mottogs turvis från den nya arkitekturen på de brittiska öarna, i Förenta staterna, i Belgien, och från Wien-jugenden (jugendstil). Dels gällde det att skapa ett självständigt, nationellt präglat formspråk. Man eftersträvade en fri planlösning och massgruppering - här hade de föregående decenniernas villaarkitektur banat vägen - och krävde naturliga material. Finlands medeltida kyrkor och borgar samt det nyupptäckta karelska huset tjänade som inspirationskällor. Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen samt Lars Sonck var periodens ledande arkitekter.
Nationalromantikens tid blev kort. Redan 1904 uttalade arkitekterna Sigurd Frosterus och Gustaf Strengell kravet på en mera rationellt och internationellt präglad "järn- och hjärnstil". Saarinens järnvägsstation i Hfrs visar med sina betongvalv en utveckling mot det konstruktiva. Vid sidan av nationalromantiken utvecklades affärshusarkitekturen i en riktning, som betonade den vertikala konstruktionens klarhet. En pionjär var Selim A. Lindqvist. Hans kraftstation i Södervik (Sörnäs) i Hfrs (1908, 1913) räknas till de tidigaste järnbetongbyggnaderna i Europa, där det nya konstruktionssättet motsvaras av ett konsekvent arkitektoniskt formspråk (betong). Stockmanns varuhus i Hfrs (1930) av Frosterus fullföljer dessa rationella tendenser. Grunderna för en metodisk stadsplanering lades under seklets första decennier av Bertel Jung och Saarinen, vars storstilade stadsvisioner tyvärr mest stannade på papperet.
Den individualistiska nationalromantikens mera genomstuderade bostadslösningar kom bara en liten samhällsgrupp till godo. På 1910- o. -20-t. vann bostadssociala strävan- den allt mera terräng. Kottby trädgårdsstad (1920-t.) i Hfrs hör alltjämt till de bäst planerade arbetarbostadsområdena. Tidens lågmälda klassicism med dess anonyma drag och allt knappare dekoration banade väg för funktionalismen. De ledande arkitekterna inom 1930-talets "vita" funktionalism, Alvar Aalto, Erik Bryggman, Hilding Ekelund och P.E. Blomstedt, hade alla tidigare arbetat inom 20-talets luftiga klassiska idiom. När huvudverket för en mera monumental klassicism, Riksdagshuset av J.S. Sirén, öppnades 1931, hade funktionalismen redan fått sitt genombrott.
Med funktionalismens internationella ideal skapades några av den finländska arkitekturens banbrytande verk, som i sin tur bidrog till den internationella utvecklingen, främst Aaltos sanatorium i Pemar 1929-33. I nya byggnadsuppgifter för industri, affärer, sport och turism kunde den vita funktionalismen manifestera den nya unga republiken, från Erkki Huttunens små kooperativa bybutiker till Yrjö Lindegrens magnifika Olympiastadion. Vid sidan av detta kan man skönja andra tendenser, såsom en mera tungrodd "nysaklighet", som ingalunda var ett hinder för arkitektonisk kvalitet. Ett av funktionalismens främsta mål var en ny, social och hygienisk stadsform, med fristående hus i parkmiljö. Men det som åstadkoms var för det mesta separata byggnader. Funktionalistisk stadsstruktur tillkom endast i mindre enklaver, med bostadsområdet i Sunila (Aalto) och gamla Olympiabyn i Hfrs (Ekelund & Martti Välikangas) som de mest kända exemplen. Men vissa stadsområden med mera traditionell kvartersstruktur har fått sin prägel av ett vardagligt funktionalistiskt formspråk, såsom Bortre Tölö i Hfrs. - I och med biblioteket i Viborg (1935) gick Aalto sina egna vägar mot en experimenterande arkitektur med rik materialbehandling och detaljer i trä. Bryggmans Uppståndelsekapell i Åbo (1941) blev en höjdpunkt i den finska funktionalismens strävan att förena byggnadsgrupper och interiörer med naturen.
Krigen avbröt denna lovande utveckling. Kristiden sporrade arkitektkåren till ett kollektivt arbete för återuppbyggnad med standardisering som hjälpmedel. Som en produkt föddes frontmannahuset, den lättbyggda egnahemstypen, som talrikt förekommer på landsbygden och i tätorternas utkanter. Fyrtiotalets romantiserande arkitektur har kritiserats som ett avbräck från funktionalismens klara linjer. Samtidigt kan denna strävan efter en yttersta naturnärhet och användningen av lokala material ses som en vidareutvecklad, regionalt betonad funktionalism. Efter kriget uppgjordes de första regionplanerna, med Aalto som en av initiativtagarna.
Byggnadsverksamheten återupplivades omkring 1950: nu uppfördes både nya offentliga byggnader, såsom skolor, och statligt subventionerade bostadshus. A. anknöt åter till funktionalismen, men nu i en rikare form- och materialskala. I efterhand slås man av den höga allmännivån som nåddes i den finländska 1950- talsarkitekturen. Aalto var obestridligt den ledande gestalten, som internationellt personifierat den finländska arkitekturen. Han utvecklade vidare sitt omisskännliga formspråk, från rådhus och universitet med rödtegelbeklädda volymer till eleganta affärshus med koppar- och glasfasader och till expressivt utformade interiörer med plastiskt böjda linjer.
Vid sidan av Aalto hävdade andra arkitekter sin egenart; bland dem märks Viljo Revell, Aarne Ervi och Heikki Sirén samt Aulis Blomstedt, som också verkade som teoretiker. Alla dessa arkitekter bidrog på 1950-t. till uppförandet av de första delarna av trädgårdsstaden Hagalund, det förstadsområde bland många nya som bäst förverkligade det rådande idealet, varierande byggnadstyper placerade utgående från den småskaliga finska terrängen av skogsbackar och ängar. Där gjordes optimistiska experiment med elementbygge.
Landets våldsamma ekonomiska omstrukturering med befolkningsflyttning präglade byggandet på 1960- och -70-t. Elementbygge hörde fr.o.m. nu vardagen till, men kvaliteten motsvarade inte de enorma kvantitativa behoven. Några bostadsområden antydde möjligheten att genom rationella byggmetoder skapa en mänsklig miljö, såsom Rönnbacka i Hfrs med sina storstilade byggnadsvolymer i klippterräng (stadsplan av Olli Kivinen, hus av Lauri Silvennoinen och Esko Korhonen), Haukkalaområdet i Jyväskylä som i sin skala inspirerats av den traditionella trästaden (Bengt Lundsten) och Solhöjden i Hagalund med sin rika byggnadsgruppering (Reima Pietilä, kompletterad ännu på 1980-t.). Flerplansstaden förespråkades som lösning på de växande trafikproblemen, som i Östra Böle i Hfrs.
Samtidigt fördes traditionen från 1950-t. vidare inom offentliga byggnader. Aaltos väg ledde nu från social bostadsplanering till monumentalt utformade offentliga centra. Finlandiahuset blev en magnifik final (1972, kongressflygeln 1975), som samtidigt dessvärre blev det enda förverkligade fragmentet av Aaltos storstilade plan för ett nytt centrum för Hfrs kring Tölöviken. Nya arkitektpersonligheter trädde fram från slutet av 1950- t. Pietilä utvecklade ett personligt expressivt formspråk, baserat på djärva konstruktioner och intrikat geometri. Han förde på sitt eget sätt vidare den experimenterande andan i finländsk a., från Kaleva kyrka i Tfrs (1966) till biblioteket i Tfrs (1986) och den nya presidentbostaden Talludden i Hfrs (1993). En annan ytterlighet representerades av Aarno Ruusuvuori och honom närstående arkitekter: de föredrog en i bästa fall verkningsfull asketisk purism och systematik.
Användningen av råa betongytor gav sin prägel åt 1960-talsarkitekturen och lämnade efter sig några högklassiga verk brutalism. Strävan efter rätvinklighet och systematik var en gemensam nämnare för gruppen som under 1960-t. och det tidiga 1970- t. kallade sig konstruktivister. Stora nya universitets- och sjukhuskomplex med ett system av innergator visade i början på 1970-t. inflytande från den internationella s.k. strukturalismen.
Bostadsbyggandet nådde en kulmen redan under 1960- och tidigt 1970-t. Men byggnadsverksamheten har ökat enormt under de tre senaste decennierna: trots några allvarliga ekonomiska kriser har drygt hälften av landets hela byggnadsbestånd tillkommit under denna tid. Samhällsplaneringen har allt mer utvecklats mot forskning och teamwork. Stadsmässighet med samlande kvarter har dock varit idealet efter trädgårdsstaden, i synnerhet på före detta industri- eller hamnområden intill de gamla innerstäderna. Skatudden i Hfrs med sin plan från tidigt 1970-t. har följts av andra områden. Trots svårigheterna att finna ett relevant uttryck för den moderna stadsmiljön, kan man säga att bostadsarkitekturens genomsnittsnivå åter har stigit under de senaste årtiondena.
Efter 1960-talets stora rivningsvåg i landets städer har bevarandet av äldre miljöer blivit en central uppgift också för arkitekterna. Eftersom så litet som knappt tio procent av landets alla byggnader härstammar från tiden före självständigheten, måste man redan av den anledningen slå vakt om dem. Att anpassa nya byggnader till den gamla miljön har blivit en utmaning. Eric Adlercreutz har genom sina finstämda byggnader varit en pionjär på området. Ombyggnad av t.ex. före detta industribyggnader för nya ändamål har blivit en annan central uppgift. Här har arkitekterna Ola Laiho och Mikko Pulkkinen givit några av de mest inspirerande exemplen, såsom konservatoriet i Åbo, inrymt i före detta varvs- och repslageriverkstäder (1994).
Kulturbyggnader, från lokala kulturcentra till huvudstadens nya operahus har delvis dominerat den arkitektoniska scenen. Arto Sipinen med sina skinande vita byggnader har varit speciellt framgångsrik. Den internationella postmodernismen fick föga utrymme inom den ledande finska arkitekturen under sin genombrottstid på 1970-t. - Finland har kallats modernismens sista högborg - men har nog sporrat fram ett större intresse för arkitekturens konstnärliga uttrycksmöjligheter. Trots en enhetlig traditionsbakgrund är mångsidigheten det karakteristiska i de senaste decenniernas arkitekturtendenser. Juha Leiviskä har ända sedan 1960-t. arbetat på sitt personliga sätt med byggnader som har en monumental resning, samtidigt som de präglas av en intim skala och rik volymgruppering. Han har efter Aalto och Pietilä väckt det största internationella intresset av Finlands arkitekter. I sina sakrala interiörer såsom i kyrkorna i Myrbacka (1984) i Vanda och Männistö i Kuopio (1992) är Leiviskä en mästare i behandlingen av levande dagsljus. Erkki Kairamo har förenat konstruktiv klarhet och lyriskhet i sina industribyggnader, bostadshus och till och med affärsbyggnader. Hans långvarige kompanjon Kristian Gullichsen har skapat flera av landets mest förfinade kulturbyggnader och bostadshus. Tillsammans lyckades de i tillbyggnaden till Stockmanns varuhus i Hfrs (1989) åstadkomma ett positivt tillskott till den krävande centrala stadsmiljön. Den tredje kompanjonen, Timo Vormala har blivit stilbildande genom sina eleganta bostadshus. Jyrki Tasa har i sina bibliotek, varuhus och villor visat sig som en sprudlande virtuos på rika frigjorda former. Arkitektduon Mikko Heikkinen och Markku Komonen har sedan framgången med vetenskapscentret Heureka (1988) i Vanda blivit de främsta representanterna för en finsmakad minimalism. En yngre generation har trätt fram genom segrar i arkitekttävlingar bl.a. om Finlands paviljonger i de senaste värdsutställningarna.
De senaste årtiondenas växande kommersialism uttrycker sig i allt voluminösare köpcentra, sällan resultat av större arkitektoniska ambitioner, kanske med undantag av Östra centrum i Hfrs. Den framväxande data- och medieindustrin har fått sitt uttryck i det sena 1990-talets och tidiga 2000-talets våg av slipade, högteknologiska stål- och glasborgar. Samtidigt söker en lågmäld, småskalig arkitektur sina rötter i den finländska traditionen, såsom i serien av bostadshus och barnträdgårdar som skapats av Kari Järvinen, eller i de små men utstuderade träbyggnader som Georg Grotenfelt ritat. - De i artikeln nämnda arkitekterna behandlas även under egna uppslagsord. Se även uppslagsord på bostads- och byggnads-. (Arkitekten-Arkkitehti, finländsk arkitekturtidskrift, årgångarna 1903-; C.J. Gardberg, Med murslev och timmerbila, 1957; N.E. Wickberg, Byggnadskonst i Finland, 1959, även på fi., ty. o. eng.; Rakennusmuistomerkkimme ja niiden suojelu, 1964; A. Salokorpi, Modern finsk a., 1971, även på fi. o. eng.; S. Ringbom m.fl., Konsten i Finland, 1978, 2:a uppl. 1998; H. Lilius, Trästaden i Finland (Suomalainen puukaupunki), 1985; V. Helander/S. Rista, Suomalainen rakennustaide. Modern Architecture in Finland, 1987; ARS Suomen taide 1-6, 1987-1990, med omfattande kapitel av olika författare om a.; R. Nikula, Rakennettu maisema. Suomen arkkitehtuurin vuosisadat, 1993, även på eng., fra. o. ty.) (Vilhelm Helander)
De äldsta bevarade monumenten är Finlands inemot etthundra medeltida stenkyrkor (kyrkoarkitektur). De första byggdes på Åland tydligen under 1200-t. Gotiska stildrag uppträder i och med införandet av den baltiska hallkyrkan ca 1300 (gotik). Den enda katedralen var Åbo domkyrka, en av de stora tegelkyrkorna kring Östersjön. Förutom Hattula kyrka i tegel byggdes landskyrkorna i gråsten. Endast detaljer gjordes av tegel. Den enkla stereometriska exteriören motsvaras ofta av en rik interiör, ett hallrum med kalkmålningar, och sengotiska stjärnvalv i mittskeppet. Landskyrkorna, som byggdes för ett land med en befolkning på knappt 300 000 människor, hör till de största i Europa och vittnar om livliga kontakter med den romersk-katolska världens centra.
Om Finlands utsatta läge som gränsland vittnar de påkostade, i många skeden utbyggda medeltidsfästena Åbo slott, Tavastehus och Olofsborg (borgar). Dessa har varit föremål för de mest omfattande restaureringsarbetena i landet efter andra världskriget.
Efter reformationen stod Finland länge relativt isolerat. Någon egentlig renässans- eller barockarkitektur är det svårt att peka på. Men på ett allmännare plan kan man se inflytanden från dessa perioder: i borgarnas nya artillerirondeller eller de första bastionerna i Viborg från 1500-t., regulariteten i stadsplaneringen och införandet av korskyrkan på 1600-t.
Först under 1500- o. 1600-t. befolkades småningom det inre av Finland. På de nykoloniserade områdena återfinns det viktigaste av 1600- o. 1700-talens originella träkyrkoarkitektur, som skapades av allmogemästare (t.ex. i Keuru, Petäjävesi och Paltamo). De ofta komplexa formerna, trävalven och klockstaplarna kan ses som omtolkningar av renässansens och barockens arkitekturteman.
Det branta gotiska taket förekommer allmänt bara i kyrkorna. Allmogearkitekturen har präglats av det låga sadeltaket, ett arv från antiken. Därigenom är den traditionella finländska bybilden besläktad med medelhavsländernas stadsbild. Knuttimringen gav den finska träbyggnadstraditionen dess utgångspunkter ända fram till 1900-t., både på landet och i städerna. Västliga bostadsformer med ugn eller spis med rökgång och parstuguplanen, (parstuga) som uppstått i medeltidens kontinentala borgar, trängde småningom undan de äldre formerna med eldhus eller rökpörte (se bostad). Längst i ö. uppträdde det karelska huset med gavelsvale. Hustypen är en variant av det nordryska huset, med de viktigaste funktionerna grupperade under ett samlande tak. Allmogearkitekturen når sin höjdpunkt på 1800-t.
Det relativt tunna överskiktets herrgårdsarkitektur (herrgårdar) är mindre framträdande. T.o.m. stormaktstidens praktutveckling kom bara i begränsad utsträckning Finland till del. Villnäs och Sarvlax är de mest representativa 1600-talsherrgårdarna.
Städerna var länge få, små och anspråkslösa. Endast Viborg hade en medeltida ringmur. Trots föryngrat husbestånd har de gamla Borgå och Raumo bäst bibehållit sin medeltida karaktär. Från och med 1600-t. blev rutstadsplanen dominerande för stadsanläggningarna. Fästningsstaden Fredrikshamn från 1700-talets förra hälft är med sitt radiala gatusystem en sällsynt tillämpning av en av renässansens idealstadstyper. I mitten av 1700-t. påbörjades Sveaborg där det kontinentala fästningssystemet på individuellt sätt anpassades till den karga skärgårdsnaturen. Fästningen med sina intrikata barockplatser var på sin tid det största byggnadsföretaget i det svenska riket.
I och med införandet av nyklassiscismen eller nyantiken under den svenska tidens sista decennier stod Finland redan i relativt nära kontakt med den europeiska arkitekturutvecklingen. Centrum var först Åbo genom den nya akademibyggnaden och italienskfödde Charles Bassis verksamhet. Det autonoma Finlands största byggnadsuppgift var omgestaltningen av Hfrs till en representativ huvudstad efter 1812. Det nya Hfrs var nu fullt jämförbart med det som samtiden åstadkom i Europas kulturcentra. J.A. Ehrenströms stadsplan gav en storstilad ram för förverkligandet av idealet "staden som konstverk". Hfrs monumentala centrum i kejserlig empire är den tyskfödde Carl Ludvig Engels huvudarbete.
Trähuset har långt in på 1900-t. präglat finländskt stadsbyggande. Strävan efter brandsäkerhet blev småningom allt mera bestämmande för städernas struktur. Den låga uppluckrade trästaden med breda gator, alléer och trädplanteringar inom kvarteren fick sitt typexempel i Åbo stadsplan, som Engel utarbetade efter den förödande branden 1827.
Industrialismens sociala brytningsskede inträffade först omkring 1870 i Finland. Fram till dess hade också huvudstaden kring sitt monumentalcentrum varit en småstad i trä. Handels- och industrikapitalisternas nya stadsbild dominerades av stenpalats i nyrenässans. Sverige gav impulser, men nu stod man också i direkt kontakt med kontinenten. G.Th. Chiewitz förmedlade i mitten av 1800-t. nya byggnadstyper, såsom fabriker och villor, samt tekniker såsom järnbyggandet. Han följdes i denna roll av den mångsidige arkitekten Gustaf Nyström, en av huvudlärarna efter det att arkitektutbildningen i landet hade startat på 1870-t. De nya institutionerna fick sina byggnadstyper, högtidligt symmetriska med monumentala trapphus. Med de nya uppdragsgivarna uppstod de privata arkitektbyråerna. Theodor Höijer projekterade både representativa offentliga byggnader såsom Ateneum eller stora hyreshus i sten i Hfrs, och därtill ett stort antal offentliga byggnader och villor i trä. En motsvarighet till gips- och gjutjärnsromantiken finner man i herrskapsvillornas och järnvägsstationernas "snickarstil" i trä. Stadsproletariatets antingen planerade eller spontant framvuxna trähuskvarter i industristäderna utgjorde en ny variant av den finländska trästaden.
Det finska nationella medvetandet började manifestera sig i arkitekturen på 1890-t. Dels eftersträvades en frigörelse från den rådande stilarkitekturen - nya impulser mottogs turvis från den nya arkitekturen på de brittiska öarna, i Förenta staterna, i Belgien, och från Wien-jugenden (jugendstil). Dels gällde det att skapa ett självständigt, nationellt präglat formspråk. Man eftersträvade en fri planlösning och massgruppering - här hade de föregående decenniernas villaarkitektur banat vägen - och krävde naturliga material. Finlands medeltida kyrkor och borgar samt det nyupptäckta karelska huset tjänade som inspirationskällor. Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen samt Lars Sonck var periodens ledande arkitekter.
Nationalromantikens tid blev kort. Redan 1904 uttalade arkitekterna Sigurd Frosterus och Gustaf Strengell kravet på en mera rationellt och internationellt präglad "järn- och hjärnstil". Saarinens järnvägsstation i Hfrs visar med sina betongvalv en utveckling mot det konstruktiva. Vid sidan av nationalromantiken utvecklades affärshusarkitekturen i en riktning, som betonade den vertikala konstruktionens klarhet. En pionjär var Selim A. Lindqvist. Hans kraftstation i Södervik (Sörnäs) i Hfrs (1908, 1913) räknas till de tidigaste järnbetongbyggnaderna i Europa, där det nya konstruktionssättet motsvaras av ett konsekvent arkitektoniskt formspråk (betong). Stockmanns varuhus i Hfrs (1930) av Frosterus fullföljer dessa rationella tendenser. Grunderna för en metodisk stadsplanering lades under seklets första decennier av Bertel Jung och Saarinen, vars storstilade stadsvisioner tyvärr mest stannade på papperet.
Den individualistiska nationalromantikens mera genomstuderade bostadslösningar kom bara en liten samhällsgrupp till godo. På 1910- o. -20-t. vann bostadssociala strävan- den allt mera terräng. Kottby trädgårdsstad (1920-t.) i Hfrs hör alltjämt till de bäst planerade arbetarbostadsområdena. Tidens lågmälda klassicism med dess anonyma drag och allt knappare dekoration banade väg för funktionalismen. De ledande arkitekterna inom 1930-talets "vita" funktionalism, Alvar Aalto, Erik Bryggman, Hilding Ekelund och P.E. Blomstedt, hade alla tidigare arbetat inom 20-talets luftiga klassiska idiom. När huvudverket för en mera monumental klassicism, Riksdagshuset av J.S. Sirén, öppnades 1931, hade funktionalismen redan fått sitt genombrott.
Med funktionalismens internationella ideal skapades några av den finländska arkitekturens banbrytande verk, som i sin tur bidrog till den internationella utvecklingen, främst Aaltos sanatorium i Pemar 1929-33. I nya byggnadsuppgifter för industri, affärer, sport och turism kunde den vita funktionalismen manifestera den nya unga republiken, från Erkki Huttunens små kooperativa bybutiker till Yrjö Lindegrens magnifika Olympiastadion. Vid sidan av detta kan man skönja andra tendenser, såsom en mera tungrodd "nysaklighet", som ingalunda var ett hinder för arkitektonisk kvalitet. Ett av funktionalismens främsta mål var en ny, social och hygienisk stadsform, med fristående hus i parkmiljö. Men det som åstadkoms var för det mesta separata byggnader. Funktionalistisk stadsstruktur tillkom endast i mindre enklaver, med bostadsområdet i Sunila (Aalto) och gamla Olympiabyn i Hfrs (Ekelund & Martti Välikangas) som de mest kända exemplen. Men vissa stadsområden med mera traditionell kvartersstruktur har fått sin prägel av ett vardagligt funktionalistiskt formspråk, såsom Bortre Tölö i Hfrs. - I och med biblioteket i Viborg (1935) gick Aalto sina egna vägar mot en experimenterande arkitektur med rik materialbehandling och detaljer i trä. Bryggmans Uppståndelsekapell i Åbo (1941) blev en höjdpunkt i den finska funktionalismens strävan att förena byggnadsgrupper och interiörer med naturen.
Krigen avbröt denna lovande utveckling. Kristiden sporrade arkitektkåren till ett kollektivt arbete för återuppbyggnad med standardisering som hjälpmedel. Som en produkt föddes frontmannahuset, den lättbyggda egnahemstypen, som talrikt förekommer på landsbygden och i tätorternas utkanter. Fyrtiotalets romantiserande arkitektur har kritiserats som ett avbräck från funktionalismens klara linjer. Samtidigt kan denna strävan efter en yttersta naturnärhet och användningen av lokala material ses som en vidareutvecklad, regionalt betonad funktionalism. Efter kriget uppgjordes de första regionplanerna, med Aalto som en av initiativtagarna.
Byggnadsverksamheten återupplivades omkring 1950: nu uppfördes både nya offentliga byggnader, såsom skolor, och statligt subventionerade bostadshus. A. anknöt åter till funktionalismen, men nu i en rikare form- och materialskala. I efterhand slås man av den höga allmännivån som nåddes i den finländska 1950- talsarkitekturen. Aalto var obestridligt den ledande gestalten, som internationellt personifierat den finländska arkitekturen. Han utvecklade vidare sitt omisskännliga formspråk, från rådhus och universitet med rödtegelbeklädda volymer till eleganta affärshus med koppar- och glasfasader och till expressivt utformade interiörer med plastiskt böjda linjer.
Vid sidan av Aalto hävdade andra arkitekter sin egenart; bland dem märks Viljo Revell, Aarne Ervi och Heikki Sirén samt Aulis Blomstedt, som också verkade som teoretiker. Alla dessa arkitekter bidrog på 1950-t. till uppförandet av de första delarna av trädgårdsstaden Hagalund, det förstadsområde bland många nya som bäst förverkligade det rådande idealet, varierande byggnadstyper placerade utgående från den småskaliga finska terrängen av skogsbackar och ängar. Där gjordes optimistiska experiment med elementbygge.
Landets våldsamma ekonomiska omstrukturering med befolkningsflyttning präglade byggandet på 1960- och -70-t. Elementbygge hörde fr.o.m. nu vardagen till, men kvaliteten motsvarade inte de enorma kvantitativa behoven. Några bostadsområden antydde möjligheten att genom rationella byggmetoder skapa en mänsklig miljö, såsom Rönnbacka i Hfrs med sina storstilade byggnadsvolymer i klippterräng (stadsplan av Olli Kivinen, hus av Lauri Silvennoinen och Esko Korhonen), Haukkalaområdet i Jyväskylä som i sin skala inspirerats av den traditionella trästaden (Bengt Lundsten) och Solhöjden i Hagalund med sin rika byggnadsgruppering (Reima Pietilä, kompletterad ännu på 1980-t.). Flerplansstaden förespråkades som lösning på de växande trafikproblemen, som i Östra Böle i Hfrs.
Samtidigt fördes traditionen från 1950-t. vidare inom offentliga byggnader. Aaltos väg ledde nu från social bostadsplanering till monumentalt utformade offentliga centra. Finlandiahuset blev en magnifik final (1972, kongressflygeln 1975), som samtidigt dessvärre blev det enda förverkligade fragmentet av Aaltos storstilade plan för ett nytt centrum för Hfrs kring Tölöviken. Nya arkitektpersonligheter trädde fram från slutet av 1950- t. Pietilä utvecklade ett personligt expressivt formspråk, baserat på djärva konstruktioner och intrikat geometri. Han förde på sitt eget sätt vidare den experimenterande andan i finländsk a., från Kaleva kyrka i Tfrs (1966) till biblioteket i Tfrs (1986) och den nya presidentbostaden Talludden i Hfrs (1993). En annan ytterlighet representerades av Aarno Ruusuvuori och honom närstående arkitekter: de föredrog en i bästa fall verkningsfull asketisk purism och systematik.
Användningen av råa betongytor gav sin prägel åt 1960-talsarkitekturen och lämnade efter sig några högklassiga verk brutalism. Strävan efter rätvinklighet och systematik var en gemensam nämnare för gruppen som under 1960-t. och det tidiga 1970- t. kallade sig konstruktivister. Stora nya universitets- och sjukhuskomplex med ett system av innergator visade i början på 1970-t. inflytande från den internationella s.k. strukturalismen.
Bostadsbyggandet nådde en kulmen redan under 1960- och tidigt 1970-t. Men byggnadsverksamheten har ökat enormt under de tre senaste decennierna: trots några allvarliga ekonomiska kriser har drygt hälften av landets hela byggnadsbestånd tillkommit under denna tid. Samhällsplaneringen har allt mer utvecklats mot forskning och teamwork. Stadsmässighet med samlande kvarter har dock varit idealet efter trädgårdsstaden, i synnerhet på före detta industri- eller hamnområden intill de gamla innerstäderna. Skatudden i Hfrs med sin plan från tidigt 1970-t. har följts av andra områden. Trots svårigheterna att finna ett relevant uttryck för den moderna stadsmiljön, kan man säga att bostadsarkitekturens genomsnittsnivå åter har stigit under de senaste årtiondena.
Efter 1960-talets stora rivningsvåg i landets städer har bevarandet av äldre miljöer blivit en central uppgift också för arkitekterna. Eftersom så litet som knappt tio procent av landets alla byggnader härstammar från tiden före självständigheten, måste man redan av den anledningen slå vakt om dem. Att anpassa nya byggnader till den gamla miljön har blivit en utmaning. Eric Adlercreutz har genom sina finstämda byggnader varit en pionjär på området. Ombyggnad av t.ex. före detta industribyggnader för nya ändamål har blivit en annan central uppgift. Här har arkitekterna Ola Laiho och Mikko Pulkkinen givit några av de mest inspirerande exemplen, såsom konservatoriet i Åbo, inrymt i före detta varvs- och repslageriverkstäder (1994).
Kulturbyggnader, från lokala kulturcentra till huvudstadens nya operahus har delvis dominerat den arkitektoniska scenen. Arto Sipinen med sina skinande vita byggnader har varit speciellt framgångsrik. Den internationella postmodernismen fick föga utrymme inom den ledande finska arkitekturen under sin genombrottstid på 1970-t. - Finland har kallats modernismens sista högborg - men har nog sporrat fram ett större intresse för arkitekturens konstnärliga uttrycksmöjligheter. Trots en enhetlig traditionsbakgrund är mångsidigheten det karakteristiska i de senaste decenniernas arkitekturtendenser. Juha Leiviskä har ända sedan 1960-t. arbetat på sitt personliga sätt med byggnader som har en monumental resning, samtidigt som de präglas av en intim skala och rik volymgruppering. Han har efter Aalto och Pietilä väckt det största internationella intresset av Finlands arkitekter. I sina sakrala interiörer såsom i kyrkorna i Myrbacka (1984) i Vanda och Männistö i Kuopio (1992) är Leiviskä en mästare i behandlingen av levande dagsljus. Erkki Kairamo har förenat konstruktiv klarhet och lyriskhet i sina industribyggnader, bostadshus och till och med affärsbyggnader. Hans långvarige kompanjon Kristian Gullichsen har skapat flera av landets mest förfinade kulturbyggnader och bostadshus. Tillsammans lyckades de i tillbyggnaden till Stockmanns varuhus i Hfrs (1989) åstadkomma ett positivt tillskott till den krävande centrala stadsmiljön. Den tredje kompanjonen, Timo Vormala har blivit stilbildande genom sina eleganta bostadshus. Jyrki Tasa har i sina bibliotek, varuhus och villor visat sig som en sprudlande virtuos på rika frigjorda former. Arkitektduon Mikko Heikkinen och Markku Komonen har sedan framgången med vetenskapscentret Heureka (1988) i Vanda blivit de främsta representanterna för en finsmakad minimalism. En yngre generation har trätt fram genom segrar i arkitekttävlingar bl.a. om Finlands paviljonger i de senaste värdsutställningarna.
De senaste årtiondenas växande kommersialism uttrycker sig i allt voluminösare köpcentra, sällan resultat av större arkitektoniska ambitioner, kanske med undantag av Östra centrum i Hfrs. Den framväxande data- och medieindustrin har fått sitt uttryck i det sena 1990-talets och tidiga 2000-talets våg av slipade, högteknologiska stål- och glasborgar. Samtidigt söker en lågmäld, småskalig arkitektur sina rötter i den finländska traditionen, såsom i serien av bostadshus och barnträdgårdar som skapats av Kari Järvinen, eller i de små men utstuderade träbyggnader som Georg Grotenfelt ritat. - De i artikeln nämnda arkitekterna behandlas även under egna uppslagsord. Se även uppslagsord på bostads- och byggnads-. (Arkitekten-Arkkitehti, finländsk arkitekturtidskrift, årgångarna 1903-; C.J. Gardberg, Med murslev och timmerbila, 1957; N.E. Wickberg, Byggnadskonst i Finland, 1959, även på fi., ty. o. eng.; Rakennusmuistomerkkimme ja niiden suojelu, 1964; A. Salokorpi, Modern finsk a., 1971, även på fi. o. eng.; S. Ringbom m.fl., Konsten i Finland, 1978, 2:a uppl. 1998; H. Lilius, Trästaden i Finland (Suomalainen puukaupunki), 1985; V. Helander/S. Rista, Suomalainen rakennustaide. Modern Architecture in Finland, 1987; ARS Suomen taide 1-6, 1987-1990, med omfattande kapitel av olika författare om a.; R. Nikula, Rakennettu maisema. Suomen arkkitehtuurin vuosisadat, 1993, även på eng., fra. o. ty.) (Vilhelm Helander)