Pacius, Fredrik (Friedrich, "Fritz") (f. 19/3 1809 Hamburg, d. 8/1 1891 Hfrs), tonsättare och kapellmästare. P. var son till en vinhandlare och begav sig vid 15 års ålder till Kassel för att studera violinspel och komposition. Han höll redan 1827 egna konserter och flyttade 1828 på uppmaning av en svensk musikvän till Stockholm, där han anställdes vid hovkapellet och stannade till 1834, då han utsågs till musiklärare vid Helsingfors universitet.
Efter sin ankomst till Hfrs i februari 1835 blåste P. nytt liv i det då tynande musiklivet; han samlade sång- och spelkunniga personer och ledde redan den 17 april framförandet av oratoriet Die letzten Dinge av Ludwig Spohr. Tack vare dessa nya impulser reorganiserades det 1827 grundade Musikaliska sällskapet i Helsingfors. Symfonikonserter anordnades därefter tämligen regelbundet, antingen i sällskapets eller i P:s egen regi ända fram till 1853. T.o.m. sistnämnda år bistods han härvid av Symfoniföreningen, som verkade inom ramen för Musikaliska sällskapet. Den orkester P. hade till sitt förfogande bestod av såväl yrkesmusiker som amatörer. Han grundade 1838 Akademiska sång-sällskapet, sedermera Akademiska Sångföreningen. Då och då anordnades även oratoriekonserter, där sjungande damer medverkade. Som violinist framträdde han både solo och som kammarmusiker.
Som kompositör hade den temperamentsfulle P. utomordentlig betydelse för den fosterländska väckelsen. Han är givetvis mest känd för tonsättningen av Runebergs dikt Vårt land (1848), sedermera Finlands nationalsång, men han skapade även flera andra betydande verk, bl.a. den första i Finland komponerade operan, Kung Karls jakt (1852, text av Z. Topelius), sångerna Suomis sång (1854, text av E. v. Qvanten) och Soldatgossen (1858, text av J.L. Runeberg). I P:s produktion märks vidare en ouvertyr, en symfoni i en sats och andra verk för orkester, en violinkonsert i en sats, en stråkkvartett, flera kantater, sagospelet Prinsessan av Cypern (Topelius), ca 70 solosånger, ca 60 kompositioner och 19 arrangemang för manskör, däribland ett antal finska folkvisor; vidare ett 20-t. sånger för blandad kör, melodramer, duetter, koraler m.m. Hans sista stora tonskapelse, operan Loreley (tysk text av E. Geibel), uruppfördes 1887 i Hfrs. P. avgick 1869 från sin musiklärarbefattning (erhöll professors titel 1860); blev 1877 fil.dr h.c. vid Helsingfors universitet. Hans byst, skulpterad av E. Wikström, avtäcktes 1895 i Kajsaniemi park i Hfrs. (M. Collan-Beaurain, F. P. 1921; O. Andersson, Den unge P., 1938; J. Rosas, F. P. som tonsättare, 1949; T. Elmgren-Heinonen, Laulu Suomen soi.... F. P. ja hänen aikansa, 1959; T. Mäkelä, F. P.: kompositör i Finland, 2009; F. P.: musiken som hemland/kotimaana musiikki, red. S. Lappalainen, 2009)
Efter sin ankomst till Hfrs i februari 1835 blåste P. nytt liv i det då tynande musiklivet; han samlade sång- och spelkunniga personer och ledde redan den 17 april framförandet av oratoriet Die letzten Dinge av Ludwig Spohr. Tack vare dessa nya impulser reorganiserades det 1827 grundade Musikaliska sällskapet i Helsingfors. Symfonikonserter anordnades därefter tämligen regelbundet, antingen i sällskapets eller i P:s egen regi ända fram till 1853. T.o.m. sistnämnda år bistods han härvid av Symfoniföreningen, som verkade inom ramen för Musikaliska sällskapet. Den orkester P. hade till sitt förfogande bestod av såväl yrkesmusiker som amatörer. Han grundade 1838 Akademiska sång-sällskapet, sedermera Akademiska Sångföreningen. Då och då anordnades även oratoriekonserter, där sjungande damer medverkade. Som violinist framträdde han både solo och som kammarmusiker.
Som kompositör hade den temperamentsfulle P. utomordentlig betydelse för den fosterländska väckelsen. Han är givetvis mest känd för tonsättningen av Runebergs dikt Vårt land (1848), sedermera Finlands nationalsång, men han skapade även flera andra betydande verk, bl.a. den första i Finland komponerade operan, Kung Karls jakt (1852, text av Z. Topelius), sångerna Suomis sång (1854, text av E. v. Qvanten) och Soldatgossen (1858, text av J.L. Runeberg). I P:s produktion märks vidare en ouvertyr, en symfoni i en sats och andra verk för orkester, en violinkonsert i en sats, en stråkkvartett, flera kantater, sagospelet Prinsessan av Cypern (Topelius), ca 70 solosånger, ca 60 kompositioner och 19 arrangemang för manskör, däribland ett antal finska folkvisor; vidare ett 20-t. sånger för blandad kör, melodramer, duetter, koraler m.m. Hans sista stora tonskapelse, operan Loreley (tysk text av E. Geibel), uruppfördes 1887 i Hfrs. P. avgick 1869 från sin musiklärarbefattning (erhöll professors titel 1860); blev 1877 fil.dr h.c. vid Helsingfors universitet. Hans byst, skulpterad av E. Wikström, avtäcktes 1895 i Kajsaniemi park i Hfrs. (M. Collan-Beaurain, F. P. 1921; O. Andersson, Den unge P., 1938; J. Rosas, F. P. som tonsättare, 1949; T. Elmgren-Heinonen, Laulu Suomen soi.... F. P. ja hänen aikansa, 1959; T. Mäkelä, F. P.: kompositör i Finland, 2009; F. P.: musiken som hemland/kotimaana musiikki, red. S. Lappalainen, 2009)
Pacius, Fredrik. Bysten av E. Wikström restes 1895 i Kajsaniemi i Helsingfors. Foto: J. Lindberg.