pälsdjursuppfödning har under de senaste decennierna utvecklats till en betydande exportnäring. Näringsgrenen är starkt koncentrerad till de österbottniska landskapen där över 90 % av skinnen produceras. I Svenska Österbotten produceras över 60 % av minkskinnen och nästan hälften av rävskinnen. Årligen inbringar exporten av pälsskinn ca 200-250 milj. till landet. Näringen har en stor betydelse för sysselsättningen i många kommuner i de österbottniska landskapen. Av dessa kommuner kan nämnas Nykarleby, Kalajoki, Kaustby, Korsnäs, Himango och Maxmo där p. har en avgörande betydelse för den kommunala ekonomin. Idag är Kina, Ryssland, USA och flera europeiska länder de största köparna av de finländska pälsskinnen.
P. fick sin början på 1920-t. genom hemvändande amerikaemigranter, som kommit i kontakt med näringen i USA och Kanada. De första farmerna grundades på Åland och längs den österbottniska kustremsan där tillgång på foderfisk fanns. Pälsdjursnäringen är en betydande användare av slakteriernas och fiskeindustrins biprodukter, vilka kan förädlas till en högvärdig exportprodukt. Med tanke på tillgången till inhemska foderråvaror är den finländska produktionen i dagens läge nästan optimal. Endast en mycket liten del av de foderråvaror som behövs för den årliga produktionen behöver importeras.
Före andra världskriget producerades huvudsakligast rävskinn, men i slutet på 1940-t. ändrades modebilden drastiskt och rävskinnen fanns inte med i modebilden på över tjugo år. Under 1950- o. 60-t. producerades därför nästan uteslutande minkskinn på de finländska farmerna.
I början på 1970-t. ändrades emellertid modebilden och pälsbranschen frågade igen efter rävskinn. De finländska farmerna var flexibla och ändrade sin produktionsinriktning och utvecklades snabbt till världens ledande producent av rävskinn. Denna position innehar man fortfarande. Danmark är idag ledande producent av minkskinn. I Finland produceras årligen ca 2 milj. rävskinn och nästan lika många minkskinn. Dessutom produceras ca 100 000 finnsjubbskinn (mårdhund). Produktionen varierar från år till år beroende på efterfrågan av de olika skinntyperna på världsmarknaden.
År 2005 fanns i Finland 1 500 farmer, av vilka 770 farmare är medlemmar i Svenska Österbottens pälsdjursodlarförening (Vasa, gr. 1936), landets största lokalförening. 640 farmare är medlemmar i den finskspråkiga lokalföreningen i Österbotten, Pohjois-Suomen turkiseläinten kasvattajat (Seinäjoki, gr. 1938) , näststörst av de sju lokalföreningar i landet, som bildar det riksomfattande Finlands pälsdjursuppfödares förbund (FPF, Suomen turkiseläinten kasvattajain liitto, STKL), Hfrs, gr. 1928. Förbundet tillsammans med sina lokalföreningar sköter intressebevakningen, rådgivningen, utbildningen och produktutvecklingen inom näringen samt utger (sedan 1967) Turkistalous och Finsk pälstidskrift. Förbundet har samarbetsavtal med bl.a. MTK och SLC. Tillsammans med sina lokala medlemsföreningar är det majoritetsägare i auktionsbolaget Turkistuottajat Oyj i Vanda, som säljer största delen av de finländska pälsskinnen på internationella auktioner, vilka anordnas 4-5 ggr/år.
Sedan mitten av 1960-t. har utbildning ordnats vid särskilda pälsdjursskötarskolor i Kannus och Korsholm, samt under ett antal år vid skolan i Liperi. Sammanlagt har från dessa skolor utexaminerats ca 800 elever, vilka lärt sig grunderna i p. I dag ges utbildning inom branschen i Kannus på finska och i Korsholm på svenska. Se även djurrättsaktivister och djurskydd. (Svenska Österbottens pälsdjursodlarförening r.f. 1936 -1986, 1986; P: Tuorila, Pohjois-Suomen turkiseläinten kasvattajat r.y. 1938-1988, 1988; B. Klinkmann, Pälsnäringen: koloss på lerfötter, 1989; T. Weijola, Pälskrisen: historisk bakgrund och regionala effekter i Finland, 1991; U. Johansson, En värmande historia: Finlands pälsdjursuppfödares förbund 1928-2003, 2003) (G-f S.)
P. fick sin början på 1920-t. genom hemvändande amerikaemigranter, som kommit i kontakt med näringen i USA och Kanada. De första farmerna grundades på Åland och längs den österbottniska kustremsan där tillgång på foderfisk fanns. Pälsdjursnäringen är en betydande användare av slakteriernas och fiskeindustrins biprodukter, vilka kan förädlas till en högvärdig exportprodukt. Med tanke på tillgången till inhemska foderråvaror är den finländska produktionen i dagens läge nästan optimal. Endast en mycket liten del av de foderråvaror som behövs för den årliga produktionen behöver importeras.
Före andra världskriget producerades huvudsakligast rävskinn, men i slutet på 1940-t. ändrades modebilden drastiskt och rävskinnen fanns inte med i modebilden på över tjugo år. Under 1950- o. 60-t. producerades därför nästan uteslutande minkskinn på de finländska farmerna.
I början på 1970-t. ändrades emellertid modebilden och pälsbranschen frågade igen efter rävskinn. De finländska farmerna var flexibla och ändrade sin produktionsinriktning och utvecklades snabbt till världens ledande producent av rävskinn. Denna position innehar man fortfarande. Danmark är idag ledande producent av minkskinn. I Finland produceras årligen ca 2 milj. rävskinn och nästan lika många minkskinn. Dessutom produceras ca 100 000 finnsjubbskinn (mårdhund). Produktionen varierar från år till år beroende på efterfrågan av de olika skinntyperna på världsmarknaden.
År 2005 fanns i Finland 1 500 farmer, av vilka 770 farmare är medlemmar i Svenska Österbottens pälsdjursodlarförening (Vasa, gr. 1936), landets största lokalförening. 640 farmare är medlemmar i den finskspråkiga lokalföreningen i Österbotten, Pohjois-Suomen turkiseläinten kasvattajat (Seinäjoki, gr. 1938) , näststörst av de sju lokalföreningar i landet, som bildar det riksomfattande Finlands pälsdjursuppfödares förbund (FPF, Suomen turkiseläinten kasvattajain liitto, STKL), Hfrs, gr. 1928. Förbundet tillsammans med sina lokalföreningar sköter intressebevakningen, rådgivningen, utbildningen och produktutvecklingen inom näringen samt utger (sedan 1967) Turkistalous och Finsk pälstidskrift. Förbundet har samarbetsavtal med bl.a. MTK och SLC. Tillsammans med sina lokala medlemsföreningar är det majoritetsägare i auktionsbolaget Turkistuottajat Oyj i Vanda, som säljer största delen av de finländska pälsskinnen på internationella auktioner, vilka anordnas 4-5 ggr/år.
Sedan mitten av 1960-t. har utbildning ordnats vid särskilda pälsdjursskötarskolor i Kannus och Korsholm, samt under ett antal år vid skolan i Liperi. Sammanlagt har från dessa skolor utexaminerats ca 800 elever, vilka lärt sig grunderna i p. I dag ges utbildning inom branschen i Kannus på finska och i Korsholm på svenska. Se även djurrättsaktivister och djurskydd. (Svenska Österbottens pälsdjursodlarförening r.f. 1936 -1986, 1986; P: Tuorila, Pohjois-Suomen turkiseläinten kasvattajat r.y. 1938-1988, 1988; B. Klinkmann, Pälsnäringen: koloss på lerfötter, 1989; T. Weijola, Pälskrisen: historisk bakgrund och regionala effekter i Finland, 1991; U. Johansson, En värmande historia: Finlands pälsdjursuppfödares förbund 1928-2003, 2003) (G-f S.)
Pälsfarmer. Diagram: Magdalena Lindberg.