frikårer , mindre truppavdelningar, som i krig eller under revolutionstider bildas av frivilliga. F. är i Finlands historia kända bl.a. från flera ryska krig (se t.ex. Stefan Löfving, Pekka ÿVesainen, ÿpartigängare) och särskilt från kriget 1918, då ett flertal sådana förband opererade i s. Finland, som var besatt av de röda. F. delvis sammansatta av finländare deltog under de s.k. frändefolkskrigen efter 1918 även i strider bortom östgränsen, liksom även i estniska frihetskriget.
Skärgårdens frikår, en skyddskår från den åländska och åboländska skärgården, bildad 7/2 1918 i Iniö, snabbutbildades och försågs med vapen av tyskarna och tågade sedan i början av april tillsammans med dessa över till fastlandet. Kåren deltog i strider i Korpo och marscherade därefter via Pargas till Åbo, som den utan strid besatte 12/4. Skärgårdens frikår bestod av ca 200 man, fördelade på två (slutligen tre) kompanier. Chef var den rikssvenske löjtnanten C.A. Ehrensvärd. Nystadskåren, som bestod av ca 600 man, ursprungligen skyddskårister från det röda Åbo, tågade under befäl av kapten J.Chr. Fabritius till Åland, där den erövrade ö. delen av ögruppen och slog ryssar och röda i strider vid Godby. Under svensk påtryckning lät sig kåren dock avväpnas och skeppades över till Sverige (Ålandsexpeditionen). Pellingekåren bestod av skyddskårister från Hfrs och ö. Nylands svenskbygder, ca 400-500 man, som ursprungligen hade samlats i Sibbo (Gröna bataljonen) och kämpat vid Kervo och Nickby, men tvingats tillbaka till Borgå. Den tågade under jägaren B. Petrelius till Pellinge 8/2, där den 11/2 skingrades av en överlägsen röd styrka. Största delen av kåren (320 man) räddade sig över isen till Estland och landsteg i Hangö 3/4 tillsammans med den tyska Östersjödivisionen samt bildade I Finska etappbataljonen, sedermera omdöpt till Jägarbataljon Thesleff efter befälhavaren, överste Wilhelm Thesleff. Denna 30/5 upplösta enhet deltog bl.a. i striden vid Abborfors i slutet av april.
Sigurdskåren hade formerats av västnyländska skyddskårister, främst kyrkslättsbor. Den var inkvarterad på gården Sigurds och närliggande egendomar, där man hade utfört vissa befästningsarbeten. På Svidja i Sjundeå fanns en annan, mindre kår (Svidjakåren), som 10/2 avslog ett anfall av de röda, men 17/2 anslöt sig till Kyrkslättskåren, vars styrka därmed steg till drygt 500 man. Sigurds belägrades av de röda 22-26/2. Sedan kåren brutit sig ur bevakningskedjan och förflyttat sig till Porkala kapitulerade den efter rikssvensk intervention och internerades i Hfrs. Efter befrielsen som kom 13/5 sedan den tyska Östersjödivisionen nått Hfrs överflyttades huvuddelen av kåren till Västankvarn i Ingå och bildade stommen till Västnyländska bataljonen, ett tillfälligt förband som utförde rensningsoperationer efter röda i den omkringliggande bygden. (Kamp och äventyr i röda Finland 1, red. Th. Svedlin, 1918; T. Helsingius, Pellingekåren, 1918; I. Hortling, Sigurds, 1918; L. Lindström, Skärgårdens frikår, 1918; T. Renvall, Skuggornas bok, 1924; P. Ericksson, S.F.K. 1918, 1938; A. Brenner, Sigurdskåren, 1958; A. Bondestam, Åland vintern 1918, 1972; T. Tukkinen, Teloittajien edessä, 1999; A. Rousi, Sphalernajassa ja Suomenlahden jäillä, 2001)
Skärgårdens frikår, en skyddskår från den åländska och åboländska skärgården, bildad 7/2 1918 i Iniö, snabbutbildades och försågs med vapen av tyskarna och tågade sedan i början av april tillsammans med dessa över till fastlandet. Kåren deltog i strider i Korpo och marscherade därefter via Pargas till Åbo, som den utan strid besatte 12/4. Skärgårdens frikår bestod av ca 200 man, fördelade på två (slutligen tre) kompanier. Chef var den rikssvenske löjtnanten C.A. Ehrensvärd. Nystadskåren, som bestod av ca 600 man, ursprungligen skyddskårister från det röda Åbo, tågade under befäl av kapten J.Chr. Fabritius till Åland, där den erövrade ö. delen av ögruppen och slog ryssar och röda i strider vid Godby. Under svensk påtryckning lät sig kåren dock avväpnas och skeppades över till Sverige (Ålandsexpeditionen). Pellingekåren bestod av skyddskårister från Hfrs och ö. Nylands svenskbygder, ca 400-500 man, som ursprungligen hade samlats i Sibbo (Gröna bataljonen) och kämpat vid Kervo och Nickby, men tvingats tillbaka till Borgå. Den tågade under jägaren B. Petrelius till Pellinge 8/2, där den 11/2 skingrades av en överlägsen röd styrka. Största delen av kåren (320 man) räddade sig över isen till Estland och landsteg i Hangö 3/4 tillsammans med den tyska Östersjödivisionen samt bildade I Finska etappbataljonen, sedermera omdöpt till Jägarbataljon Thesleff efter befälhavaren, överste Wilhelm Thesleff. Denna 30/5 upplösta enhet deltog bl.a. i striden vid Abborfors i slutet av april.
Sigurdskåren hade formerats av västnyländska skyddskårister, främst kyrkslättsbor. Den var inkvarterad på gården Sigurds och närliggande egendomar, där man hade utfört vissa befästningsarbeten. På Svidja i Sjundeå fanns en annan, mindre kår (Svidjakåren), som 10/2 avslog ett anfall av de röda, men 17/2 anslöt sig till Kyrkslättskåren, vars styrka därmed steg till drygt 500 man. Sigurds belägrades av de röda 22-26/2. Sedan kåren brutit sig ur bevakningskedjan och förflyttat sig till Porkala kapitulerade den efter rikssvensk intervention och internerades i Hfrs. Efter befrielsen som kom 13/5 sedan den tyska Östersjödivisionen nått Hfrs överflyttades huvuddelen av kåren till Västankvarn i Ingå och bildade stommen till Västnyländska bataljonen, ett tillfälligt förband som utförde rensningsoperationer efter röda i den omkringliggande bygden. (Kamp och äventyr i röda Finland 1, red. Th. Svedlin, 1918; T. Helsingius, Pellingekåren, 1918; I. Hortling, Sigurds, 1918; L. Lindström, Skärgårdens frikår, 1918; T. Renvall, Skuggornas bok, 1924; P. Ericksson, S.F.K. 1918, 1938; A. Brenner, Sigurdskåren, 1958; A. Bondestam, Åland vintern 1918, 1972; T. Tukkinen, Teloittajien edessä, 1999; A. Rousi, Sphalernajassa ja Suomenlahden jäillä, 2001)
frikårer. Mannar ur Skärgårdens frikår uppställda för fotografering efter striderna. Kårerna hade trots sin ringa numerär en viss betydelse för krigsutgången 1918, eftersom de band röda trupper som hade behövts bättre på annat håll. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.