Porkala

Porkala, fi. Porkkala, till 1944 enbart benämning på Porkala udd med kringliggande skärgård, innefattande även bosättningen i P. by. På det lokala planet används ordet i namn på institutioner och företag, etc. Sedan udden med omgivningar utarrenderats till Sovjetunionen, började P. användas för att beteckna hela arrendeområdet. Efter det att detta återlämnats, har P. i den senare bemärkelsen småningom försvunnit ur det allmänna språkbruket.

Det sovjetiska arrendeområdet (Porkalaområdet) ca 30 km s.v. om Hfrs omfattade de i Finska viken utskjutande Porkala- och Obbnäsuddarna samt skärgården utanför och fastlandet innanför dem. Arealen var totalt 380,7 km2, varav 234 km2 i Kyrkslätt (2/3 av kommunens landområde), 71 km2 i Degerby (hela kommunen utom 5 km2) och 70,5 km2 i Sjundeå (1/4 av kommunens landområde). Mindre arealer anslöts även från Ingå och Esbo. Inklusive havsområdet var P:s ytvidd ca 1 000 km2 . P. hade, med sina 12 600 ha åker och 25 500 ha skog, stor betydelse för huvudstadens livsmedelsförsörjning, till vilken även ett omfattande fiske och en högtstående trädgårdsodling bidrog.

I vapenstilleståndsfördraget 1944 förband sig Finland att till Sovjetunionen utarrendera P. som marinbas på 50 år. Gränsen i ö. gick ca 18 km från huvudstaden. Den följde Esboviken och fortsatte därifrån mot v.n.v. som en buktad linje s. om Vitträsk, löpte n. om Meikoträsket och n. om Sjundeå station fram till Solberg i nordöstra Ingå, där den i en skarp vinkel vände rakt söderut mot havet. Utöver det militära syftet skulle basen genom sin blotta existens utöva politisk påtryckning på Finland och underlätta uppbyggandet av ett sovjetiskt spionagenät i landet.

Sovjetunionen hade som mest 30 000 man trupper på området, vartill kom ungefär 10 000 civiltjänstemän och medlemmar av officersfamiljer. Beväpning och övrig utrustning var till en början inte den allra modernaste, men förbättrades sedan kalla kriget hade tagit sin början.

Området hade vid överlåtelsen en befolkning på drygt 7 200 personer; det utrymdes i september 1944 på tio dagar. De flesta av de förflyttade slog sig ned i de nyländska grannkommunerna, där de genom kolonisationsåtgärder tilldelades ny jord. För att bevaka de evakuerades intressen bildades redan hösten 1944 en sammanslutning, Porkalaförbundet, i vars styrelse ingick representanter både för den fasta befolkningen och för sommargästerna, som i stor utsträckning tillhörde huvudstadens svenskspråkiga intellektuella skikt. Vid utbetalandet av skadestånd till Porkalaborna följde staten förhållandevis låga ersättningsnormer, vilket var till fördel när återbetalningen (som skedde i flera rater) skulle erläggas.

Uppkomsten av denna enklav i landets tättbefolkade s. delar skapade många problem för kommunikationerna, som i någon mån förbättrades, sedan Sovjetunionen 1947 beviljat Finland rätt att mot ersättning trafikera Kustbanan. Tågen gick därefter mellan Köklax och Täkter med låsta vagnar och stängda fönsterluckor ("världens längsta tunnel", över 40 km).

Under det världspolitiska tövädret i mitten av 1950-t. beslöt Sovjetunionen att återbörda P. till Finland. Beslutet underlättades otvivelaktigt av att de strategiska vapnens utveckling minskat behovet av en militärbas på området och av att upprätthållandet av basen var förenat med dryga kostnader. Röda armén motsatte sig i alla fall återlämnandet, men kunde inte hävda sig mot den politiska ledningen, som i åtgärden såg bl.a. ett medel att förmå Finland att förlänga vänskaps- och biståndspakten med 20 år.

I september 1955 ingicks i Moskva ett avtal om återlämnandet av P. den 26/1 1956. Under de elva åren (den s.k. Porkalaparentesen) hade arrendatorn rivit en stor del av byggnaderna (50 % av bostadshusen och 80 % av ekonomibyggnaderna), vartill de kvarstående husen tillfogats ansenliga skador. I stället tillkom en del rätt omfattande nya byggnadsverk, t.ex. på Obbnäs, som övergick i försvarsmaktens ägo 1956. En ny djuphamn hade byggts i Båtvik och ett nytt flygfält i Friggesby; fältet togs i bruk 1954 och trafikerades under arrendetiden även med jetplan. Efter återlämnandet plöjdes det omedelbart upp till åker.

Återuppbyggnaden i P. gick raskt; i slutet av 1960-t. var redan de flesta spåren av arrendetiden utplånade. Största delen av den förflyttade befolkningen återvände till sina gamla hem. Det forna arrendeområdet hade i början av 2000-t. en ungefär fyra gånger så stor befolkning som 1944. I synnerhet Kyrkslätts kyrkby har en urban prägel. Inflyttningen inverkade även på språk- och näringsförhållandena: den ursprungliga svenskspråkiga jordbrukarbefolkningen befinner sig idag i minoritet. Det senaste decenniet har bevittnat en växande turism som utnyttjar det forna arrendeområdet och dess minnen som dragplåster. Till halvsekeljubileet av områdets återbördande 2006 restes ett monument i Stensvik i Esbo. (E. Pontán/A. Brenner, Porkalabygden och dess minnen, 1945; G. Takolander, Porkalaförbundet 1944-54, 1955; K. Brunila, P. är vårt, 1955; E. Appel, Kampen för P., 1967; Porkalas öden, red. K. Brunila, 1986; L. Selén/B. Gottberg, P. före, under och efter Parentesen, 2000; J. Leskinen/P. Silvast, Suljettu aika, 2001; A-M. Lindberg, Nybyggarliv: om tiden före och efter Porkalaparentesen, 2005); Vändpunkt: P. och Esbo 1944-1956, 2006.