radioamatörverksamhet, i hobbysyfte bedriven radiotrafik, regleras av bestämmelser (gällande sändningsvåglängder etc.) som utfärdas av Kommunikationsverket. R. får utövas av person som avlagt vederbörligt certifikatprov för radioamatörer och som godkänts av en examensgrupp för r., verksam inom ämbetsverket. Samtidigt som tillstånd att inneha amatörradioanläggning beviljas, meddelas anläggningens anropssignal (OH-). Antalet tillstånd var 2005 ca 5 000 och medlemsklubbarnas antal ca 160. Radioamatörernas sammanslutning, Suomen radioamatööriliitto, räknar sin tillkomst från N.V.L. radioyhdistys, grundat 1921 inom kulturorganisationen Nuoren voiman liitto (NVL). Det nuvarande namnet togs i bruk 1924, varefter föreningen separerades från NVL 1926. Förbundet utger sedan 1950 medlemstidningen Radioamatööri (12 nr/år).
Inom försvaret existerar ett antal radioamatörklubbstationer, placerade vid garnisoner på olika håll i landet, t.ex. i Åbo, Obbnäs, Riihimäki, S:t Michel, Tikkakoski och Sodankylä. Dessutom finns det s.k. museistationer belägna bl.a. på museifartyget Keihässalmi och Signalmuseet. Syftet med dessa är att bereda de värnpliktiga tillfälle att upprätthålla kontakter med andra radioamatörer och att utbilda nya radioamatörer.
En betydelsefull pionjärgärning för utvecklandet av en inhemsk radiotrafik utfördes under 1900-talets tre första decennier av radioamatörer, bland vilka märks Erik Tigerstedt och ingenjör Leo Lindell (1897-1936); den senare valdes 1921 till radioamatörförbundets förste ordförande. Regelbundna, av amatörer bekostade rundradiosändningar inleddes 1923 i Tfrs och följande år i huvudstaden samt 1926 i Jakobstad. Dessa sändningar upphörde sedan ett statligt monopolföretag, Finlands rundradio (radio och tv), 1926 hade övertagit rundradioverksamheten. I september 1939 förbjöds r. och anläggningarna beslagtogs av staten. Under andra världskriget tjänstgjorde radioamatörer med framgång bl.a. vid signaltrupperna och inom underrättelseväsendet. Tillstånd att återuppta r. beviljades av myndigheterna 1947, sedan radioamatörförbundet uteslutit ett antal medlemmar för delaktighet i den s.k. vapensmusselaffären. (O.A. Wiio, Suomen radioamatööriliitto r.y.:n 50- vuotishistoriikki, 1971; Alussa oli kipinä: Suomen radioamatööriliiton 75-vuotiselta taipaleelta, red. R. Janhunen 1996)
Inom försvaret existerar ett antal radioamatörklubbstationer, placerade vid garnisoner på olika håll i landet, t.ex. i Åbo, Obbnäs, Riihimäki, S:t Michel, Tikkakoski och Sodankylä. Dessutom finns det s.k. museistationer belägna bl.a. på museifartyget Keihässalmi och Signalmuseet. Syftet med dessa är att bereda de värnpliktiga tillfälle att upprätthålla kontakter med andra radioamatörer och att utbilda nya radioamatörer.
En betydelsefull pionjärgärning för utvecklandet av en inhemsk radiotrafik utfördes under 1900-talets tre första decennier av radioamatörer, bland vilka märks Erik Tigerstedt och ingenjör Leo Lindell (1897-1936); den senare valdes 1921 till radioamatörförbundets förste ordförande. Regelbundna, av amatörer bekostade rundradiosändningar inleddes 1923 i Tfrs och följande år i huvudstaden samt 1926 i Jakobstad. Dessa sändningar upphörde sedan ett statligt monopolföretag, Finlands rundradio (radio och tv), 1926 hade övertagit rundradioverksamheten. I september 1939 förbjöds r. och anläggningarna beslagtogs av staten. Under andra världskriget tjänstgjorde radioamatörer med framgång bl.a. vid signaltrupperna och inom underrättelseväsendet. Tillstånd att återuppta r. beviljades av myndigheterna 1947, sedan radioamatörförbundet uteslutit ett antal medlemmar för delaktighet i den s.k. vapensmusselaffären. (O.A. Wiio, Suomen radioamatööriliitto r.y.:n 50- vuotishistoriikki, 1971; Alussa oli kipinä: Suomen radioamatööriliiton 75-vuotiselta taipaleelta, red. R. Janhunen 1996)