radio och tv. Regelbunden rundradioverksamhet inleddes i Finland 1926, då Oy Suomen yleisradio - Ab Finlands rundradio grundades med tidningspressen, radioindustrin samt en rad bildningsförbund och andra organisationer som intressenter (betr. radions tidigare historia, se radioamatörverksamhet). Aktiemajoriteten i bolaget övertogs 1934 av staten, och sedan detta år svarade det själv för distributionsnätet och dess utbyggnad, i motsats till vad fallet varit i många andra länder, där post- och telemyndigheterna har haft hand om distributionsnäten. Denna uppgift övertogs 1999 av det nybildade Digita Oy, som till en början var ett dotterbolag men som 2005 övertogs av franska TDF.
Televisionen kom till Finland 1956, då en privat station i Hfrs började sända program, som finansierades med reklam. Privata tv-stationer upprättades även i Åbo 1956 och i Tfrs 1958. Finlands rundradio inledde regelbundna tv-sändningar 1957. Den privata sändaren i Hfrs övertogs 1960 av bolaget Oy Tesvisio Ab, grundat av Stiftelsen för teknikens främjande och vissa ideella sammanslutningar inom handel och teknik. Ett liknande bolag, Tamvision tuki Oy, bildades i Tfrs. De tre privata stationerna inrättade 1963 ett gemensamt sändarnät; det övertogs följande år av Rundradion och utgjorde stommen till TV 2.
Eftersom Rundradion var sammankopplad med den politiska apparaten, gav förändringar i det politiska klimatet lätt kännbara utslag i bolagets programpolitik och allmänna verksamhet. Detta kom till synes bl.a. under åren efter andra världskriget, då den politiska vänstern fick större inflytande över programpolitiken, en utveckling som bröts då folkdemokraten Hella Wuolijoki avskedades som generaldirektör 1948. En liknande "normalisering" skedde 1970, då Eino S. Repo entledigades efter att med debattstimulerande program ha väckt den borgerliga opinionens misshag. Under de senaste decennierna har den politiska dragkampen om programpolitiken inte antagit lika dramatiska former.
Koncessionen för radio- och televisionsverksamheten i Finland handhades länge uteslutande av det statsägda bolaget, vars monopolställning var faktisk, men inte juridisk. Verksamheten baserade sig på en koncession, beviljad av statsrådet (regeringen) för viss tid. Enligt lagstiftningen fanns det ingenting som hindrade att regeringen, om den så fann lämpligt, beviljade även något annat företag koncession. Detta skedde på 1990-t. i fråga om det privatägda, kommersiella tv-bolaget MTV (MTV-Yhtymä Oy), som hade inlett sina sändningar 1957. MTV, som särskilt på 1960-t. motarbetades av den politiska vänstern, saknade fram till 1993 egen koncession och sände sina program i statsbolagets två kanaler. Sedan sistnämnda år har MTV disponerat en egen kanal och koncession. I anslutning till detta blev Rundradions rätt att sända lagstadgad. Inkomsterna från MTV spelade i decennier en viktig roll för statsbolaget, som därmed finansierade ca 20 % av sin budget. De kommersiella kanalerna är fortfarande skyldiga att betala en koncessionsavgift till Rundradion, vilket motiveras med dennas s.k. public service-uppdrag, d.v.s. skyldigheten att tillhandahålla program som inte kan tävla med de kommersiella i tittarsiffror. Den finländska r. övergick med kabelnätens övergång till digitalt, helt till digitala sändningar i mars 2008.
1997 började en fjärde tv-kanal, Nelonen, där förlagskoncernen Sanoma är den största ägaren, sina sändningar i det analoga marknätet efter att ha beviljats koncession. Nelonen har sina rötter i den 1973 grundade kabelkanalen Helsinki televisio Oy; den köptes 1981 upp av Sanoma Oy och utvidgades senare till några andra större städer.
Att monopolet på detta sätt luckrades upp berodde främst på den tekniska utvecklingen med bl.a. lokalradio och lokal- tv samt satellitkanaler. De nordiska rundradiomonopolen hade så länge detta var möjligt en ytterst strikt bevakning av sina revir (Radio Nord). Lokal-tv introducerades i Jakobstad 1972 och spred sig efter hand över hela landet och särskilt Svenskfinland; 2005 var antalet finlandssvenska lokal-tv-stationer uppe i 25, samtliga medlemmar i Förbundet finlandssvensk lokal-tv, gr. 1993. Kommersiell lokalradioverksamhet inleddes 1985 på flera orter i landet; till sammanslutningen Suomen radioiden liitto (gr. 1983) hörde 2005 38 medlemsföretag som upprätthöll 83 radiostationer. Till Suomen televisioiden liitto (gr. 1999) hörde detta år sex medlemsföretag, alla med verksamhet på det nationella planet. Båda förbunden är medlemsorganisationer i Mediernas centralförbund.
Lagen om televisions- och radioverksamhet av 1998 stadgar att koncession skall sökas hos statsrådet för sändningar som utbreder sig fritt med hjälp av radiovågor. Koncession kan beviljas för högst tio år. Rundradion Ab får utöva televisions- och radioverksamhet utan koncession på de frekvenser som har reserverats för bolaget i en av statsrådet fastställd plan. I lagen ingår vidare bl.a. detaljerade bestämmelser om användningen av reklam i etermedia.
Enligt lagen om Rundradion Ab (Yleisradio Oy, YLE) av 1993 är bolaget ett aktiebolag inom kommunikationsministeriets förvaltningsområde som bedriver allmännyttig rundradioverksamhet. Minst 70 % av aktierna skall vara i statens ägo. Högsta beslutande organ är förvaltningsrådet som består av 21 medlemmar, valda av riksdagen. Förvaltningsrådet, som skall företräda landets båda språkgrupper, har till uppgift att besluta om riktlinjerna för ekonomin och verksamheten, att utse och entlediga bolagets styrelse och styrelsemedlemmar samt anställer och avskedar verkställande direktören, vars mandatperiod är fem år. Bolagets uppgift är enligt lagen att tillhandahålla ett heltäckande televisions- och radioprogramutbud som stödjer demokratin och enskildas möjligheter att påverka samt behandlar den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen på lika grunder. Bolaget får i princip inte sända reklam eller sponsrade program.
Rundradions verksamhet finansieras främst genom de televisionsavgifter för användningen av tv-apparater och koncessionsavgifter som tas ut av dem som utövar tv-verksamhet. Dessa avgifter avsätts till statens televisions- och radiofond, som inrättades genom en särskild lag av 1998. Fonden står utanför statsbudgeten och förvaltas av Kommunikationsverket. Under 2011 presenterades en ny finansieringsmodell för Rundradion i form av en tv-skatt, som ifall riksdagen godkänner förslaget, skall träda i kraft fr.o.m. 2013. Rundradion sände 2005 över ett drygt halvdussin finska radiokanaler och nästan lika många tv-kanaler.
Regelbundna tv-sändningar på svenska inleddes 1958, och utbudet har därefter kontinuerligt utvidgats. En svenskspråkig tv-kanal debatterades redan på 1970-t. (Tredje kanalen), men blev verklighet först 2001, då Rundradion inledde digitala sändningar (Finlands svenska television). Regelbunden överföring av rikssvenska tv-program inleddes 1988. Landets svenskspråkiga lyssnare fick en egen radiokanal ( Riksradion) 1968. I början av 1990-t. fick den regionala, finlandssvenska radioverksamheten ett lyft i och med att alla regioner fick egna sändare och dessa sändare kopplades samman till ett nät. Detta möjliggjorde bl.a. att ett regionalt producerat program kunde sändas över hela Svenskfinland. 1997 delades Riksradion (idag Finlands svenska radio, FSR) upp på Radio Vega (med regionala sändningar i Östra Nyland, Mellannyland, Västnyland, Åboland och Österbotten) som är avsedd för en mognare publik och Radio Extrem för en yngre. Tv- och radioverksamheten på Åland övertogs 1996 av det landskapsägda bolaget Ålands radio och tv Ab. (Yleisradion historia, 3 bd, 1996; V. Suomi, Suomen yleisradio 1926-51, 1951; P. Hemánus, Reporadion nousu ja tuho, 1972; Radioamatööreistä tajuntateollisuuteen, red. P. Tulppo, 1976; Televisio ja suomalainen, red. R. Sinkko, 1981; V. Zilliacus, Yleisradiomme sotavuosina 1939-1944, 1991; E. Saarenheimo, Rakas vanha radio, 1995; J-E. Wiik, Vidgade vyer, raserade gränser: finlandssvensk radio och TV i 70 år, 1996; Rundradion 1926-1996: Rundradions historia i Finland, 1997; J. Viljakainen, Radiomonopolista kanavatulvaan, 2004) (Henrik Ekberg/red.)
Radions och tv:ns musikutbud . Vid starten 1926 sände Rundradion musik endast direkt, dels från studio, dels som radierade konserter. Efterhand tillkom grammofonmusik och egna ljudupptagningar, först på lackskivor och på magnetofonband (från 1939), senare i digital form. Väsentliga inslag i musikutbudet utgörs av radierade eller televiserade konserter, även internationella utbytesprogram.
Radioorkestern grundades 1927 under ledning av Erkki Linko (se Linko, Ernst); konsertmästare blev snart Erik Cronvall. Inom Radioorkestern bildades Sibeliuskvartetten, Radioorkesterns sextett och andra ensembler. Under ledning av Toivo Haapanen, chefdirigent 1929-50 , gjordes stora insatser till förmån för den skapande inhemska tonkonsten. Radioorkestern spelade 1/1 1939 Sibelius Andante festivo under tonsättarens ledning i en direktsändning till USA, en unik händelse i landets orkesterhistoria. Efter andra världskriget höjdes numerären så, att orkestern kunde konsertera offentligt; 1947 inleddes de s.k. tisdagskonserterna i Universitetets solennitetssal. Överkapellmästare var 1951-61 Nils-Eric Fougstedt. Efter ett resultatlöst förslag 1952 att sammanslå Radioorkestern och Helsingfors stadsorkester bildades 1953 Radions symfoniorkester, som utgående från programproduktionens behov delades upp i Radioorkestern, Radions underhållningsorkester (dir. George de Godzinsky), Radions kammarorkester (dir. Paavo Berglund), Radiosextetten och Radions blåsorkester. En televiserad konsert gavs för första gången 1958. Fr.o.m mitten av 1960-t. står den symfoniska musiken i centrum, med konserter i Kulturhuset och sedan 1971 i Finlandiahuset. Utlandsturnéer och grammofoninspelningar inryms i verksamheten. Under ledning av överkapellmästarna Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo har Radions symfoniorkester - 2005 över 90 musiker - intagit en tätplats bland landets orkestrar. Fr.o.m. 2011 ges konserterna i Musikhuset vid Tölöviken, som färdigställdes samma år.
En halvprofessionell kör, Solistkören, grundades 1940 av Fougstedt, och utförde en synnerligen mångsidig repertoar huvudsakligen i studio. På 1950-t. växte gruppen till Radiokören, och 1968 till Radions symfonikör med ca 80 medlemmar som, instuderad av Ilkka Kuusisto, framträdde med större körverk t.o.m. 1977. Radions kammarkör leddes 1961-82 av Harald Andersén. Efter honom har bl.a. Kaj-Erik Gustafsson, Astrid Riska och Eric-Olof Söderström lett kören, vars verksamhet från 2005 förs vidare av den utanför radiobolaget stående Helsingfors kammarkör. Folkvisekören Peipposet verkade 1952-86, först under ledning av Mikko von Deringer.
På initiativ av Erkki Melakoski verkade från 1957 vid radion den deltidsanställda Radions dansorkester, ett "big band" som leddes av Olli Häme, Erik Lindström, Ossi Runne och Raimo Henriksson; dit hörde mången av dem som under efterkrigstiden etablerat swing och bebop i Finland. Orkestern efterträddes 1975 av Uuden musiikin orkesteri (UMO), först deltidsanställd och från 1984 heltidsanställd. UMO, som letts av Esko Linnanvalli, Markku Johansson, Rich Shemaria, Eero Koivistoinen och Heikki Sarmanto, framstår som ett forum för bebop och fri jazz, och har gjort åtskilliga cd-inspelningar.
Radions skivarkiv började byggas upp 1934, då också det alltjämt aktuella programmet Lördagens önskeskivor började sändas. Arkivet, Finlands största, omfattar 2005 ca en halv miljon inspelningar, och samarbetar med Suomen äänitearkisto, som har finländska grammofonskivor fr.o.m. 1901 som en tyngdpunkt och som bl.a. utger diskografier. Se även bl.a. populärmusik och jazz. (K. Maasalo, Radion sinfoniaorkesterin viisi vuosikymmentä 1927-1977, 1980; A. Karttunen, Radion sinfoniaorkesteri 1927-2002, 2002; P. Jalkanen/V. Kurkela, Populaarimusiikki, 2003) (Fabian Dahlström)
Televisionen kom till Finland 1956, då en privat station i Hfrs började sända program, som finansierades med reklam. Privata tv-stationer upprättades även i Åbo 1956 och i Tfrs 1958. Finlands rundradio inledde regelbundna tv-sändningar 1957. Den privata sändaren i Hfrs övertogs 1960 av bolaget Oy Tesvisio Ab, grundat av Stiftelsen för teknikens främjande och vissa ideella sammanslutningar inom handel och teknik. Ett liknande bolag, Tamvision tuki Oy, bildades i Tfrs. De tre privata stationerna inrättade 1963 ett gemensamt sändarnät; det övertogs följande år av Rundradion och utgjorde stommen till TV 2.
Eftersom Rundradion var sammankopplad med den politiska apparaten, gav förändringar i det politiska klimatet lätt kännbara utslag i bolagets programpolitik och allmänna verksamhet. Detta kom till synes bl.a. under åren efter andra världskriget, då den politiska vänstern fick större inflytande över programpolitiken, en utveckling som bröts då folkdemokraten Hella Wuolijoki avskedades som generaldirektör 1948. En liknande "normalisering" skedde 1970, då Eino S. Repo entledigades efter att med debattstimulerande program ha väckt den borgerliga opinionens misshag. Under de senaste decennierna har den politiska dragkampen om programpolitiken inte antagit lika dramatiska former.
Koncessionen för radio- och televisionsverksamheten i Finland handhades länge uteslutande av det statsägda bolaget, vars monopolställning var faktisk, men inte juridisk. Verksamheten baserade sig på en koncession, beviljad av statsrådet (regeringen) för viss tid. Enligt lagstiftningen fanns det ingenting som hindrade att regeringen, om den så fann lämpligt, beviljade även något annat företag koncession. Detta skedde på 1990-t. i fråga om det privatägda, kommersiella tv-bolaget MTV (MTV-Yhtymä Oy), som hade inlett sina sändningar 1957. MTV, som särskilt på 1960-t. motarbetades av den politiska vänstern, saknade fram till 1993 egen koncession och sände sina program i statsbolagets två kanaler. Sedan sistnämnda år har MTV disponerat en egen kanal och koncession. I anslutning till detta blev Rundradions rätt att sända lagstadgad. Inkomsterna från MTV spelade i decennier en viktig roll för statsbolaget, som därmed finansierade ca 20 % av sin budget. De kommersiella kanalerna är fortfarande skyldiga att betala en koncessionsavgift till Rundradion, vilket motiveras med dennas s.k. public service-uppdrag, d.v.s. skyldigheten att tillhandahålla program som inte kan tävla med de kommersiella i tittarsiffror. Den finländska r. övergick med kabelnätens övergång till digitalt, helt till digitala sändningar i mars 2008.
1997 började en fjärde tv-kanal, Nelonen, där förlagskoncernen Sanoma är den största ägaren, sina sändningar i det analoga marknätet efter att ha beviljats koncession. Nelonen har sina rötter i den 1973 grundade kabelkanalen Helsinki televisio Oy; den köptes 1981 upp av Sanoma Oy och utvidgades senare till några andra större städer.
Att monopolet på detta sätt luckrades upp berodde främst på den tekniska utvecklingen med bl.a. lokalradio och lokal- tv samt satellitkanaler. De nordiska rundradiomonopolen hade så länge detta var möjligt en ytterst strikt bevakning av sina revir (Radio Nord). Lokal-tv introducerades i Jakobstad 1972 och spred sig efter hand över hela landet och särskilt Svenskfinland; 2005 var antalet finlandssvenska lokal-tv-stationer uppe i 25, samtliga medlemmar i Förbundet finlandssvensk lokal-tv, gr. 1993. Kommersiell lokalradioverksamhet inleddes 1985 på flera orter i landet; till sammanslutningen Suomen radioiden liitto (gr. 1983) hörde 2005 38 medlemsföretag som upprätthöll 83 radiostationer. Till Suomen televisioiden liitto (gr. 1999) hörde detta år sex medlemsföretag, alla med verksamhet på det nationella planet. Båda förbunden är medlemsorganisationer i Mediernas centralförbund.
Lagen om televisions- och radioverksamhet av 1998 stadgar att koncession skall sökas hos statsrådet för sändningar som utbreder sig fritt med hjälp av radiovågor. Koncession kan beviljas för högst tio år. Rundradion Ab får utöva televisions- och radioverksamhet utan koncession på de frekvenser som har reserverats för bolaget i en av statsrådet fastställd plan. I lagen ingår vidare bl.a. detaljerade bestämmelser om användningen av reklam i etermedia.
Enligt lagen om Rundradion Ab (Yleisradio Oy, YLE) av 1993 är bolaget ett aktiebolag inom kommunikationsministeriets förvaltningsområde som bedriver allmännyttig rundradioverksamhet. Minst 70 % av aktierna skall vara i statens ägo. Högsta beslutande organ är förvaltningsrådet som består av 21 medlemmar, valda av riksdagen. Förvaltningsrådet, som skall företräda landets båda språkgrupper, har till uppgift att besluta om riktlinjerna för ekonomin och verksamheten, att utse och entlediga bolagets styrelse och styrelsemedlemmar samt anställer och avskedar verkställande direktören, vars mandatperiod är fem år. Bolagets uppgift är enligt lagen att tillhandahålla ett heltäckande televisions- och radioprogramutbud som stödjer demokratin och enskildas möjligheter att påverka samt behandlar den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen på lika grunder. Bolaget får i princip inte sända reklam eller sponsrade program.
Rundradions verksamhet finansieras främst genom de televisionsavgifter för användningen av tv-apparater och koncessionsavgifter som tas ut av dem som utövar tv-verksamhet. Dessa avgifter avsätts till statens televisions- och radiofond, som inrättades genom en särskild lag av 1998. Fonden står utanför statsbudgeten och förvaltas av Kommunikationsverket. Under 2011 presenterades en ny finansieringsmodell för Rundradion i form av en tv-skatt, som ifall riksdagen godkänner förslaget, skall träda i kraft fr.o.m. 2013. Rundradion sände 2005 över ett drygt halvdussin finska radiokanaler och nästan lika många tv-kanaler.
Regelbundna tv-sändningar på svenska inleddes 1958, och utbudet har därefter kontinuerligt utvidgats. En svenskspråkig tv-kanal debatterades redan på 1970-t. (Tredje kanalen), men blev verklighet först 2001, då Rundradion inledde digitala sändningar (Finlands svenska television). Regelbunden överföring av rikssvenska tv-program inleddes 1988. Landets svenskspråkiga lyssnare fick en egen radiokanal ( Riksradion) 1968. I början av 1990-t. fick den regionala, finlandssvenska radioverksamheten ett lyft i och med att alla regioner fick egna sändare och dessa sändare kopplades samman till ett nät. Detta möjliggjorde bl.a. att ett regionalt producerat program kunde sändas över hela Svenskfinland. 1997 delades Riksradion (idag Finlands svenska radio, FSR) upp på Radio Vega (med regionala sändningar i Östra Nyland, Mellannyland, Västnyland, Åboland och Österbotten) som är avsedd för en mognare publik och Radio Extrem för en yngre. Tv- och radioverksamheten på Åland övertogs 1996 av det landskapsägda bolaget Ålands radio och tv Ab. (Yleisradion historia, 3 bd, 1996; V. Suomi, Suomen yleisradio 1926-51, 1951; P. Hemánus, Reporadion nousu ja tuho, 1972; Radioamatööreistä tajuntateollisuuteen, red. P. Tulppo, 1976; Televisio ja suomalainen, red. R. Sinkko, 1981; V. Zilliacus, Yleisradiomme sotavuosina 1939-1944, 1991; E. Saarenheimo, Rakas vanha radio, 1995; J-E. Wiik, Vidgade vyer, raserade gränser: finlandssvensk radio och TV i 70 år, 1996; Rundradion 1926-1996: Rundradions historia i Finland, 1997; J. Viljakainen, Radiomonopolista kanavatulvaan, 2004) (Henrik Ekberg/red.)
Radions och tv:ns musikutbud . Vid starten 1926 sände Rundradion musik endast direkt, dels från studio, dels som radierade konserter. Efterhand tillkom grammofonmusik och egna ljudupptagningar, först på lackskivor och på magnetofonband (från 1939), senare i digital form. Väsentliga inslag i musikutbudet utgörs av radierade eller televiserade konserter, även internationella utbytesprogram.
Radioorkestern grundades 1927 under ledning av Erkki Linko (se Linko, Ernst); konsertmästare blev snart Erik Cronvall. Inom Radioorkestern bildades Sibeliuskvartetten, Radioorkesterns sextett och andra ensembler. Under ledning av Toivo Haapanen, chefdirigent 1929-50 , gjordes stora insatser till förmån för den skapande inhemska tonkonsten. Radioorkestern spelade 1/1 1939 Sibelius Andante festivo under tonsättarens ledning i en direktsändning till USA, en unik händelse i landets orkesterhistoria. Efter andra världskriget höjdes numerären så, att orkestern kunde konsertera offentligt; 1947 inleddes de s.k. tisdagskonserterna i Universitetets solennitetssal. Överkapellmästare var 1951-61 Nils-Eric Fougstedt. Efter ett resultatlöst förslag 1952 att sammanslå Radioorkestern och Helsingfors stadsorkester bildades 1953 Radions symfoniorkester, som utgående från programproduktionens behov delades upp i Radioorkestern, Radions underhållningsorkester (dir. George de Godzinsky), Radions kammarorkester (dir. Paavo Berglund), Radiosextetten och Radions blåsorkester. En televiserad konsert gavs för första gången 1958. Fr.o.m mitten av 1960-t. står den symfoniska musiken i centrum, med konserter i Kulturhuset och sedan 1971 i Finlandiahuset. Utlandsturnéer och grammofoninspelningar inryms i verksamheten. Under ledning av överkapellmästarna Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo har Radions symfoniorkester - 2005 över 90 musiker - intagit en tätplats bland landets orkestrar. Fr.o.m. 2011 ges konserterna i Musikhuset vid Tölöviken, som färdigställdes samma år.
En halvprofessionell kör, Solistkören, grundades 1940 av Fougstedt, och utförde en synnerligen mångsidig repertoar huvudsakligen i studio. På 1950-t. växte gruppen till Radiokören, och 1968 till Radions symfonikör med ca 80 medlemmar som, instuderad av Ilkka Kuusisto, framträdde med större körverk t.o.m. 1977. Radions kammarkör leddes 1961-82 av Harald Andersén. Efter honom har bl.a. Kaj-Erik Gustafsson, Astrid Riska och Eric-Olof Söderström lett kören, vars verksamhet från 2005 förs vidare av den utanför radiobolaget stående Helsingfors kammarkör. Folkvisekören Peipposet verkade 1952-86, först under ledning av Mikko von Deringer.
På initiativ av Erkki Melakoski verkade från 1957 vid radion den deltidsanställda Radions dansorkester, ett "big band" som leddes av Olli Häme, Erik Lindström, Ossi Runne och Raimo Henriksson; dit hörde mången av dem som under efterkrigstiden etablerat swing och bebop i Finland. Orkestern efterträddes 1975 av Uuden musiikin orkesteri (UMO), först deltidsanställd och från 1984 heltidsanställd. UMO, som letts av Esko Linnanvalli, Markku Johansson, Rich Shemaria, Eero Koivistoinen och Heikki Sarmanto, framstår som ett forum för bebop och fri jazz, och har gjort åtskilliga cd-inspelningar.
Radions skivarkiv började byggas upp 1934, då också det alltjämt aktuella programmet Lördagens önskeskivor började sändas. Arkivet, Finlands största, omfattar 2005 ca en halv miljon inspelningar, och samarbetar med Suomen äänitearkisto, som har finländska grammofonskivor fr.o.m. 1901 som en tyngdpunkt och som bl.a. utger diskografier. Se även bl.a. populärmusik och jazz. (K. Maasalo, Radion sinfoniaorkesterin viisi vuosikymmentä 1927-1977, 1980; A. Karttunen, Radion sinfoniaorkesteri 1927-2002, 2002; P. Jalkanen/V. Kurkela, Populaarimusiikki, 2003) (Fabian Dahlström)
radio och tv. "Radiogreven" Carl-Eric Creutz i intervjutagen 1949. Mest känd blev han dock som hallåman. Foto: !YLE:s arkiv, Nokelainen.
Statsminister Ahti Karjalainen intervjuas i studion 1963, en sändning som gick ut i båda medierna. Foto: YLE:s arkiv, M. Kuusla.
MTV:s nyhetsankare Urpo Martikainen och Leena Kaskela, av vilka den senare pensionerades 2004. Hon hade varit med alltsedan reklam-tv-bolaget inledde sina nyhetssändningar 1981, något som innebar en stor omvälvning i mediavärlden. Foto: Lehtikuva Oy, H. Vierula.