reservofficer, person som under värnpliktstiden utbildats för uppgift som yngre officer (plutonchef el. motsv.) inom den krigstida försvarsmakten, antingen i Reservofficersskolan, Luftkrigsskolan eller Sjökrigsskolan. För utbildning till r. uttas värnpliktiga, som på basis av den inledande tjänstgöringen (omfattar bl.a. en 7 veckors underofficersutbildning) anses lämpade. En speciallinje för högskoleutbildade värnpliktiga (läkare, diplomingenjörer, präster etc.) inrättades 1969 vid Reservofficersskolan; efter återkomsten till truppförbanden verkar dessa värnpliktiga som militärläkare, militärpräster etc. Special- och fortbildning för r. ges vid särskilda kurser och under repetitionsövningar, vilket för de deltagande r:s del ofta innebär befordran.
Under finska värnpliktiga militärens tid 1881-1901 utbildades sammanlagt 179 r., genom vilka den militära traditionen delvis fördes vidare under de år Finland saknade en egen krigsmakt. Redan under kriget 1918 inleddes utbildning av r. under provisoriska former (Vindala, Vörå), och 1920 inledde Reservofficersskolan sin verksamhet i Fredrikshamn. Där utbildades fram till vinterkriget ca 16 000 r. (under krigsårskurserna 1940-45 utbildades nästan lika många), som kom att spela en utomordentligt betydelsefull roll inom den krigstida försvarsmakten. R:s och de aktiva officerarnas gradbenämningar och gradbeteckningar förenhetligades 1941, varvid bl.a. de förras gradtecken (s.k. rosor) av silver avskaffades och ersattes med de senares guldfärgade.
Det organiserade reservofficersarbetet i Finland började 1925, då en reservofficersklubb, som senare fick lokalavdelningar på olika håll i landet, grundades i Hfrs. En riksorganisation skapades 1931 i Finlands reservofficersförbund (Suomen reserviupseeriliitto, Hfrs), som 2005 hade ca 28 000 medlemmar fördelade på 350 lokala klubbar i 20 distrikt. Denna försvarsorganisation har bl.a. till ändamål att utveckla medlemmarnas fysiska och psykiska ledarförmåga och att främja den nationella enheten inom olika sektorer av samhället. Förbundet anordnar kurser, seminarier, försvarsfester etc. och utger tidskriften Reserviläinen (gr. 1933) tillsammans med Försvarsgillenas förbund och Reservistförbundet. Förbundet har tillsammans med försvarsmakten och övriga reservistorganisationer engagerat sig starkt i den frivilliga försvarsverksamheten bl.a. genom sitt medlemskap i utbildningsorganisationen Försvarsutbildning. Reservofficersförbundet upprätthåller vidare internationella relationer med sina nordiska motsvarigheter, med den ryska OSTO-försvarsorganisationen och genom associeringsavtal med NATO:s reservofficersorganisation CIOR. Den färskaste samarbetsorganisationen är Estlands reservofficerskår ROK, med vilken samarbetet inleddes 1998. (A. Numminen, Suomen reserviupseeriliiton historia 1931-81, 1981; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939, 1988)
Under finska värnpliktiga militärens tid 1881-1901 utbildades sammanlagt 179 r., genom vilka den militära traditionen delvis fördes vidare under de år Finland saknade en egen krigsmakt. Redan under kriget 1918 inleddes utbildning av r. under provisoriska former (Vindala, Vörå), och 1920 inledde Reservofficersskolan sin verksamhet i Fredrikshamn. Där utbildades fram till vinterkriget ca 16 000 r. (under krigsårskurserna 1940-45 utbildades nästan lika många), som kom att spela en utomordentligt betydelsefull roll inom den krigstida försvarsmakten. R:s och de aktiva officerarnas gradbenämningar och gradbeteckningar förenhetligades 1941, varvid bl.a. de förras gradtecken (s.k. rosor) av silver avskaffades och ersattes med de senares guldfärgade.
Det organiserade reservofficersarbetet i Finland började 1925, då en reservofficersklubb, som senare fick lokalavdelningar på olika håll i landet, grundades i Hfrs. En riksorganisation skapades 1931 i Finlands reservofficersförbund (Suomen reserviupseeriliitto, Hfrs), som 2005 hade ca 28 000 medlemmar fördelade på 350 lokala klubbar i 20 distrikt. Denna försvarsorganisation har bl.a. till ändamål att utveckla medlemmarnas fysiska och psykiska ledarförmåga och att främja den nationella enheten inom olika sektorer av samhället. Förbundet anordnar kurser, seminarier, försvarsfester etc. och utger tidskriften Reserviläinen (gr. 1933) tillsammans med Försvarsgillenas förbund och Reservistförbundet. Förbundet har tillsammans med försvarsmakten och övriga reservistorganisationer engagerat sig starkt i den frivilliga försvarsverksamheten bl.a. genom sitt medlemskap i utbildningsorganisationen Försvarsutbildning. Reservofficersförbundet upprätthåller vidare internationella relationer med sina nordiska motsvarigheter, med den ryska OSTO-försvarsorganisationen och genom associeringsavtal med NATO:s reservofficersorganisation CIOR. Den färskaste samarbetsorganisationen är Estlands reservofficerskår ROK, med vilken samarbetet inleddes 1998. (A. Numminen, Suomen reserviupseeriliiton historia 1931-81, 1981; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939, 1988)