Vörå

Vörå, fi. Vöyri, f.d. kommun i s. Österbotten, 35 km ö. om Vasa, Västra och Inre Finlands region, areal 781 km2, 6 743 invånare, varav svenskspråkiga 82,2 %. (2011)

Det gamla Vörå sammanslogs 2007 med Maxmo till Vörå-Maxmo kommun. Vörå-Maxmo existerade till ingången av 2011, då denna gick samman med Oravais, varpå det nya Vörå (denna) bildades.

V. omfattar den bördiga ådalsslätten kring Vörå å samt skogsbygder i ö. och v. Terrängen har till följd av den starka landhöjningen skärgårdsprägel långt upp från den av uddar och vikar splittrade kusten. Bebyggelsen är huvudsakligen koncentrerad till större bysamhällen, där den äldre, kompakta byggnadsstrukturen bevarades intill sen tid. V. centrum har ca 1 800 inv. (2000). Vid infarten till kommunalhuset restes 1984 en staty (T. Helenelund) för att hedra den finländska kvinnans insats under krig och ofärdsår.

V. är känt som en välmående jordbruksbygd ("rågens rike"), men har numera även en livaktig småindustri, bl.a. livsmedels-, metall- och byggindustri. Den största privata arbetsgivaren är Oy Simons element Ab (gr. 1978, 80 anst. 2003) som tillverkar storelement i trä för småhus, radhus, industrihallar och offentliga byggnader. Orten hade redan på 1800-t. några betydande industrier, bl.a. ett brännvinsbränneri (1879-98) och Hällnäs såg (gr. 1889).

Bland inrättningar märks Norrvalla Folkhälsan Ab (gr. 1990, anor sedan 1907, då en folkhögskola grundades) som bedriver helhetsinriktad rehabilitering, undervisning och idrottsfostran för svenskspråkiga.

V. är rikt på fornfynd; gravfält finns vid Lågpeltkangas, Käldamäki och Gulldynt, av vilka den sistnämnda är en av Finlands internationellt mest kända fyndplatser. V. var ursprungligen delat på två församlingar, s. delen med en kapellkyrka under Storkyro, n. delen med en kapellkyrka under Korsholm. "Vörå hamn" (Portus Vero) nämns i en medeltida urkund; Albrekt av Mecklenburg uppges ha landstigit på denna plats 1367. V. blev självständigt pastorat mellan 1504 och 1514 samt bildade en självständig administrativ socken 1535. Församlingens kyrka är invändigt smyckad med vägg- och glasmålningar och ett medeltida altarskåp; den är uppförd 1626-27 (byggdes om till korskyrka 1777) och den äldsta träkyrkan i landet som är i användning. Socknen ingick 1651-75 i Vöråborgs friherreskap, en förläning, som innehades av ätten Paijkull. Under kriget 1918 verkade i V. en krigsskola (Vörå krigsskola). V. sammanslogs vid ingången av 2007 med Maxmo till en ny kommun med namnet Vörå-Maxmo. (B. Åkerblom, V. sockens historia I, 1937, ny uppl. 1962, del II, 1963; H. Smeds, Svenska Österbotten - Vasatrakten, 1953; G. Ehnholm, Fiskevatten och förningsland uti Vöråbygden intill storskiftet på 1700-t., 1980; K. Viklund m.fl., Från romartid till vikingatid: Pörnullbacken - en järnålderstida bosättning i Österbotten, 2002)