Rovaniemi, stad i Lappland vid Kemi älvs mellersta lopp. Areal 7 582 km2, invånare 60 637 (2011).
Inom den starkt avgränsade centrumbebyggelsen, som tillkommit kring Kemi älvs sammanflöde med Ounasjoki enligt en stadsplan av Alvar Aalto (1946) märks evangelisk-lutherska kyrkan (B. Liljequist, 1950), ortodoxa kyrkan (T. Paatela, 1956), Korkalorinne bostadsområde (A. Aalto, 1959), stadsbiblioteket (A. Aalto, 1965) och Lappiahuset (A. Aalto, 1975), som inrymmer bl.a. den 1949 grundade stadsteatern. Av nyare arkitektur kan nämnas Napapiirin maja ett stycke utanför själva staden (Arkitektgruppen ARRAK, 1985), stadshuset (A. Aalto, 1985, förverkligat postumt), R. flygterminal (M. Heikkinen/M. Komonen, 1992) och bron Jätkänkynttilä (E. Järvenpää, 1990) över Ounasjoki, ett ståtligt landmärke i stadens centrum. Ett stycke n.o. om bron ligger kultur- och kongresscentret Arctikum, som är en av stadens förnämsta sevärdheter. På ö. stranden av Ounasjoki reser sig höjden Ounasvaara med sitt skidsportcentrum som har anor sedan tidigt 1900-t.
R. är Lapplands och hela Nordkalottens kommersiella och kulturella centrum; där finns bl.a. Lapplands yrkesinstitut, R. yrkeshögskola och Lapplands universitet. R. är vidare sedan 1978 säte för en hovrätt. Bland företag märks Lappset Oy (gr. 1970, 160 anst. 2003), en av Europas ledande tillverkare av lekplatsutrustning, Marttiini Oy (gr. 1928, 60 anst. 2006), känd tillverkare av puukko-knivar (ca 350 olika knivmodeller), och tryckeribolaget Lapin kansan kirjapaino Oy (gr. 1928, 130 anst. 2006), utgivare av den oavhängiga sexdagarstidningen Lapin Kansa. Betydande arbetsgivare är även Posten Finland Abp (280 anst. 2006), Forststyrelsen (170 anst. 2006) och Teliasonera Finland Abp (330 anst. 2006). Bland inrättningar märks Polisens datacentral. Flera stora kraftverk har uppförts vid Kemi älv i stadens omgivningar; de drivs av bolaget Kemijoki Oy (320 anst. i R. 2003), vars affärshus (A. Blomstedt/B. Stenbäck, 1957) ligger i centrum vid älvstranden.
R. är även en viktig trafikknut med livligt trafikerad busstation (N. Pulkka/P. Leppänen/K. Rajala, 1959) och flygplats 10 km n. om staden. Fältet profilerar sig som "Jultomtens officiella flygplats" och har vid sidan om ca 2 100 inhemska landningar haft även ca 500 internationella landningar per år. I december 2009 minskade de utländska charterflygningarna till Lappland med 30 %. R. erhöll järnvägsförbindelse 1909, då den 107 km långa bana som förbinder R. med Laurila vid Österbottniska stambanan öppnades för trafik. Denna järnväg byggdes senare fram till östgränsen; banavsnittet R.-Kemijärvi togs i bruk 1934. Den gamla landsvägs- och järnvägsbron över Ounasjoki (färdigställd 1934, förstörd 1944, återuppbyggd 1951) var med sina 402,5 m länge landets längsta.
Bl.a. tack vare sitt läge vid polcirkeln har R. blivit en betydande turistort; staden besöks numera av inemot en halv miljon turister årligen och är känd som ett nöjescentrum för hela nordkalottområdet. Charterturismen från Storbritannien till Santa Claus' Village är speciellt framträdande. Bland sevärdheter märks det 1975 grundade landskapsmuseet (Lapin maakuntamuseo), numera inrymt i Arctikum, Lapplands skogsmuseum (gr. 1962), där skogsbrukets utveckling från 1870-t. fram till dess mekanisering i mitten av 1900-t. presenteras, och R. konstmuseum (J. Pallasmaa, 1986). Vidare märks det monumentala gravkapellet (O. Kindt, 1964) vid Norvajärvi ca 20 km n. om centrum, där ca 3 000 tyska soldater som stupade i kriget mot Sovjetunionen 1941-44 och i Lapplandskriget 1944 -45, fått en gemensam gravplats, invigd 1963.
I staden finns flera sjukvårdsinrättningar, bl.a. ett centralsjukhus (uppf. 1937, tillbyggnad 1962, T. Löyskä, Kokko & Kokko). Som en följd av Nordkalottens ökade strategiska betydelse under kalla kriget utökades garnisonen, som ursprungligen omfattade endast staben för Lapplands gränsbevakningsavdelning (kaserner av A. Virtanen/O.J. Ermala, 1955-56) på 1970- t. med en luftvärnssektion (flyttad från Gamlakarleby 1970, sedermera utvidgad till ett regemente, luftvärn) och en flygflottilj jaktflyg (Lapplands flygflottilj), vilka stationerats vid flygfältet i R.
Trakten har uppenbarligen varit bebodd sedan stenåldern. R. kyrkby var tidigt en viktig handelsplats. Den berömda vintermarknaden i R., som började hållas 1881 (numera uppdelad på en marknad i mars och en i september), var den plats där prisnivån på rävskinn i Europa fastställdes. Kyrkbyn utbröts 1929 från R. kommun till köping och blev 1938 residensort i det nybildade Lapplands län; stad sedan 1960. Under andra världskriget var R. ett centrum för de till Lappland förlagda tyska trupperna (Lapplandsarmén), som vid sitt återtåg hösten 1944 jämnade staden med marken (Lapplandskriget). Efter en snabb återuppbyggnad hade orten redan i början av 1950-t. ett modernt utseende. Vid ingången av 2006 inkorporerades R. landskommun med staden, som därmed blev landets till ytan största stad. (Rovaniemen historia, 4 bd, 1965-97; J. Heinonen, Rovaniemen markkinat, 1984; Rovaniemen kuvauksia: isosta vihasta yliopistoaikaan, red. H. Annanpalo, 1995)
Inom den starkt avgränsade centrumbebyggelsen, som tillkommit kring Kemi älvs sammanflöde med Ounasjoki enligt en stadsplan av Alvar Aalto (1946) märks evangelisk-lutherska kyrkan (B. Liljequist, 1950), ortodoxa kyrkan (T. Paatela, 1956), Korkalorinne bostadsområde (A. Aalto, 1959), stadsbiblioteket (A. Aalto, 1965) och Lappiahuset (A. Aalto, 1975), som inrymmer bl.a. den 1949 grundade stadsteatern. Av nyare arkitektur kan nämnas Napapiirin maja ett stycke utanför själva staden (Arkitektgruppen ARRAK, 1985), stadshuset (A. Aalto, 1985, förverkligat postumt), R. flygterminal (M. Heikkinen/M. Komonen, 1992) och bron Jätkänkynttilä (E. Järvenpää, 1990) över Ounasjoki, ett ståtligt landmärke i stadens centrum. Ett stycke n.o. om bron ligger kultur- och kongresscentret Arctikum, som är en av stadens förnämsta sevärdheter. På ö. stranden av Ounasjoki reser sig höjden Ounasvaara med sitt skidsportcentrum som har anor sedan tidigt 1900-t.
R. är Lapplands och hela Nordkalottens kommersiella och kulturella centrum; där finns bl.a. Lapplands yrkesinstitut, R. yrkeshögskola och Lapplands universitet. R. är vidare sedan 1978 säte för en hovrätt. Bland företag märks Lappset Oy (gr. 1970, 160 anst. 2003), en av Europas ledande tillverkare av lekplatsutrustning, Marttiini Oy (gr. 1928, 60 anst. 2006), känd tillverkare av puukko-knivar (ca 350 olika knivmodeller), och tryckeribolaget Lapin kansan kirjapaino Oy (gr. 1928, 130 anst. 2006), utgivare av den oavhängiga sexdagarstidningen Lapin Kansa. Betydande arbetsgivare är även Posten Finland Abp (280 anst. 2006), Forststyrelsen (170 anst. 2006) och Teliasonera Finland Abp (330 anst. 2006). Bland inrättningar märks Polisens datacentral. Flera stora kraftverk har uppförts vid Kemi älv i stadens omgivningar; de drivs av bolaget Kemijoki Oy (320 anst. i R. 2003), vars affärshus (A. Blomstedt/B. Stenbäck, 1957) ligger i centrum vid älvstranden.
R. är även en viktig trafikknut med livligt trafikerad busstation (N. Pulkka/P. Leppänen/K. Rajala, 1959) och flygplats 10 km n. om staden. Fältet profilerar sig som "Jultomtens officiella flygplats" och har vid sidan om ca 2 100 inhemska landningar haft även ca 500 internationella landningar per år. I december 2009 minskade de utländska charterflygningarna till Lappland med 30 %. R. erhöll järnvägsförbindelse 1909, då den 107 km långa bana som förbinder R. med Laurila vid Österbottniska stambanan öppnades för trafik. Denna järnväg byggdes senare fram till östgränsen; banavsnittet R.-Kemijärvi togs i bruk 1934. Den gamla landsvägs- och järnvägsbron över Ounasjoki (färdigställd 1934, förstörd 1944, återuppbyggd 1951) var med sina 402,5 m länge landets längsta.
Bl.a. tack vare sitt läge vid polcirkeln har R. blivit en betydande turistort; staden besöks numera av inemot en halv miljon turister årligen och är känd som ett nöjescentrum för hela nordkalottområdet. Charterturismen från Storbritannien till Santa Claus' Village är speciellt framträdande. Bland sevärdheter märks det 1975 grundade landskapsmuseet (Lapin maakuntamuseo), numera inrymt i Arctikum, Lapplands skogsmuseum (gr. 1962), där skogsbrukets utveckling från 1870-t. fram till dess mekanisering i mitten av 1900-t. presenteras, och R. konstmuseum (J. Pallasmaa, 1986). Vidare märks det monumentala gravkapellet (O. Kindt, 1964) vid Norvajärvi ca 20 km n. om centrum, där ca 3 000 tyska soldater som stupade i kriget mot Sovjetunionen 1941-44 och i Lapplandskriget 1944 -45, fått en gemensam gravplats, invigd 1963.
I staden finns flera sjukvårdsinrättningar, bl.a. ett centralsjukhus (uppf. 1937, tillbyggnad 1962, T. Löyskä, Kokko & Kokko). Som en följd av Nordkalottens ökade strategiska betydelse under kalla kriget utökades garnisonen, som ursprungligen omfattade endast staben för Lapplands gränsbevakningsavdelning (kaserner av A. Virtanen/O.J. Ermala, 1955-56) på 1970- t. med en luftvärnssektion (flyttad från Gamlakarleby 1970, sedermera utvidgad till ett regemente, luftvärn) och en flygflottilj jaktflyg (Lapplands flygflottilj), vilka stationerats vid flygfältet i R.
Trakten har uppenbarligen varit bebodd sedan stenåldern. R. kyrkby var tidigt en viktig handelsplats. Den berömda vintermarknaden i R., som började hållas 1881 (numera uppdelad på en marknad i mars och en i september), var den plats där prisnivån på rävskinn i Europa fastställdes. Kyrkbyn utbröts 1929 från R. kommun till köping och blev 1938 residensort i det nybildade Lapplands län; stad sedan 1960. Under andra världskriget var R. ett centrum för de till Lappland förlagda tyska trupperna (Lapplandsarmén), som vid sitt återtåg hösten 1944 jämnade staden med marken (Lapplandskriget). Efter en snabb återuppbyggnad hade orten redan i början av 1950-t. ett modernt utseende. Vid ingången av 2006 inkorporerades R. landskommun med staden, som därmed blev landets till ytan största stad. (Rovaniemen historia, 4 bd, 1965-97; J. Heinonen, Rovaniemen markkinat, 1984; Rovaniemen kuvauksia: isosta vihasta yliopistoaikaan, red. H. Annanpalo, 1995)
Rovaniemi. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Rovaniemi. Då staden och landskommunen gick samman 2006 antogs den senares vapen från 1956 som den nya stadens vapen. Flamman står för en vårdkase vid stranden, blixtarna är kraftverk och gaffelkorset symboliserar att Kemi älv flyter samman med Ounasjoki (vattendragen närmast på bilden). Foto: Lehtikuva Oy, H. Vallas.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.