Ruutu, Yrjö

Ruutu (t. 1927 Ruuth), Yrjö Oskar (f. 26/12 1887 Hfrs, d. där 27/8 1956), statsvetare och politiker, fil.dr 1923, son till Wilhelm Ruuth. Ruutu grundade den finska socialhögskolan i Helsingfors, Yhteiskunnallinen korkeakoulu, och var dess rektor i tre repriser (1924-32, 1935-45 och 1950-53); lärare i statslära och internationell politik 1925-49, professor i internationell politik från 1949. Han var därtill bl.a. tf. professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet 1931-38 och generaldirektör för Skolstyrelsen 1945-50.

Ruutu var en av jägarrörelsens ivrigaste förespråkare i studentkretsarna (satt i Spalernajafängelset i Petrograd 1916-17) och framträdde efter kriget 1918 som ledare för en grupp vänsterbetonade samhälleligt inriktade aktivister som stod i opposition mot den dominerande "vita" aktivismen som representerades av Kai Donner m.fl. Han var vidare den som till viktiga delar utformade den nya socialt accentuerade nationalitetsideologi vilken AKS och övriga äktfinska studentkretsar tillägnade sig på 1920-talet. Sin egen syn på samhället framlade Ruutu i den 1920 publicerade programdeklarationen Uusi Suunta och i sin statsvetenskapliga doktorsavhandling Kansakunta (1922). Den förstnämnda var uppenbart inspirerad av den tyska statssocialistiska skolan och av den svenske teoretikern Rudolf Kjellén, medan doktorsavhandlingen röjde att han hade mottagit avgörande impulser av den tyske filosofen m.m. Wilhelm Ostwald.

Ruutu nådde slutligen som statvetenskaplig teoretiker fram till ett slags nationell socialism, enligt vilken klyftorna i samhället borde överbryggas genom att staten - som representerade "folkgemenskapen" - övertog vissa för ändamålet lämpade sektorer av näringslivet, inom vilka det dock skulle råda fri konkurrens mellan de enskilda företagen. Ruutus syn på språkfrågan (som bl.a. gick ut på att svenskheten i landet skulle bringas att förtvina genom isolering) överlevde inte andra världskriget. Däremot kom hans politiska idéer i övrigt att i hög grad påverka förhållandena i den s.k. andra republiken, eftersom Urho Kekkonen var en lärjunge till Ruutu och i hög grad influerad av dennes tänkande. Detta kom till synes bl.a. i Kekkonens strävan att i alla situationer åstadkomma allpartiregeringar, d.v.s. låta folkgemenskapen råda.

Ruutu försökte själv omsätta sina idéer i praktiken genom att 1932 grunda ett politiskt parti, Suomen kansallissosialistinen liitto (nazism), som ställde upp i riksdagsvalet 1933, men med föga framgång. Han anslöt sig 1937 till Finlands socialdemokratiska parti och accepterade den s.k. rödmylleregeringen, som för honom uppenbarligen representerade den folkgemenskap han redan länge hade efterlyst.

Ruutu betonade under det sena 1930-talet betydelsen av förtroendefulla relationer till Sovjetunionen och deltog under fortsättningskriget i fredsoppositionens verksamhet (undetecknade de 33:s adress). I augusti 1944 inlämnade han ett förslag till försvarsförbund mellan Finland och Sovjetunionen till utrikesministeriet och diskuterade senare på hösten detta med president Mannerheim. Ruutu var 1946 med om att grunda Socialistiska enhetspartiet. Det kalla kriget och introduktionen av ett nytt statsvetenskapligt paradigm ledde dock för Ruutus del till intellektuell isolering. (T. Soikkanen, Yrjö Ruutu: näkijä ja tekijä, 1991)