Ryti, Risto

Ryti, Risto Heikki (f. 3/2 1889 Vittis, d. 25/10 1956 Hfrs), finans- och statsman, jur.kand. 1914, republikens femte president, far till Henrik Ryti och Niilo Ryti. Han verkade 1909-13 som advokat i Raumo och 1913-19 i Hfrs; invaldes 1919 i riksdagen (framstegspartiet) och satt där till 1924 samt var på nytt riksdagsman 1927-29. R. var från 1910 den förmögne affärsmannen Alfred Kordelins jurist och skapade sig tidigt ett namn som skicklig finansman; utnämndes 1923 till ordförande i direktionen för Finlands Bank. Som finansminister 1921-22 och 1922-24 bringade R. ordning i statsfinanserna, vartill han som chef för Finlands Bank skapade ett stabilt värde för den finska marken, som i likhet med övriga valutor hade lidit svårt av inflationen under och efter första världskriget. Han företrädde med framgång banken i utländska finanskretsar och hävdade med kraft dess självständighet gentemot statsmakten. R. förstod även att utnyttja högkonjunkturen under senare delen av 1930-t. för att utveckla det finländska näringslivet.

Då regeringen Cajander avgick vid vinterkrigets utbrott 1939, tillkallades R., som vid det laget hade stått på sidan om dagspolitiken i halvtannat decennium. Han blev statsminister och undertecknade i egenskap av den finländska fredsdelegationens ordförande Moskvafreden i mars 1940. Kort därpå bildade R. sin andra regering, som satt fram till nyåret.

R. hade sedan krigsutbrottet 1939 innehaft det reella ansvaret för den civila sektorn av landets försvarspolitik. 19/12 1940 efterträdde han den svårt sjuke Kyösti Kallio som republikens president för dennes återstående mandattid. På denna post kom R., som allmänt betraktades som engelskvänlig, att bidra till den alltmer tyskorienterade politik som slutligen i juni 1941 drog in Finland i ett nytt krig mot Sovjetunionen, vid Tysklands sida (separatkrig). Han omvaldes 15/2 1943 till republikens president för en tvåårsperiod. Följande sommar ingick han det s.k. Ribbentropavtalet, som säkrade tyskt bistånd i en kritisk situation vid fronten; sedan läget stabiliserats trädde han 1/8 1944 tillbaka för Mannerheim. R. återvände till Finlands Bank, men anhölls i november 1945 och dömdes vid krigsansvarighetsprocessen 1946 till det strängaste straffet, tio års tukthus. På grund av sin starkt försvagade hälsa frigavs han redan våren 1949.

R. var hyperintelligent, men saknade uppenbarligen i vissa situationer social inlevelseförmåga; bl.a. förhöll han sig kallsinnigt till den 1940 från Karelen förflyttade befolkningen. Trots sin förmåga att samarbeta med socialdemokraten Väinö Tanner hyste han en djup misstro mot socialismen. Hans personlighet uppvisade även en del irrationella drag. Pol.dr h.c. vid Helsingfors universitet 1956. - R:s dagböcker från krigsåren 1940-44 som publicerades 2006 (red. O. Manninen/K. Rumpunen) visade en man präglad av nykter pessimism i det för en liten nation kritiska läget. (K. Skyttä, Ei muuta kunniaa, 1971; A. Krohn, Kuka on tuo mies, 1971; M. Reimaa, Puun ja kuoren välissä: Risto Rytin toinen hallitus, 1979; S. Virkkunen, R., myrskyajan presidentti, 1985; J. Suomi, Kohtalona yksinäisyys: Risto Rytin tie Suomen politiikan johtoon, 1989; Risto Rytin puolustus, red. K. Lallukka, 1989; P. Juuti, Miksi R. erosi, 1990; M. Turtola, R. R. Elämä isänmaan puolesta, 1994; J. Tiihonen, "Presidentin Linna": R.R. Helsingin keskusvankilassa, 2002; Risto Rytin lähipiiri, red. J-P. Pietiäinen, 2005)