S:t Michel

S:t Michel, fi. Mikkeli, stad i Södra Savolax vid en nordvästlig vik av Saimen, Östra Finlands region. Areal 1 700 km2, invånare 48 907 (2011).

S:Michel är byggt på en i stort sett jämn sandmo, som omges av vackra åsar. I centrum, där stadsplanen följer rutsystemet, höjer sig berget Naisvuori 48 m över Saimens yta. Breda gator och talrika björkplanteringar ger luft och rymd åt stadsbilden. Raderna av envånings trähus har särskilt i centrum fått vika för höghusbebyggelse. Efter andra världskriget har staden expanderat, dels med villastäder, dels med höghusområden. I de centrala stadsdelarna märks kyrkomuseet (inrymt i en stensakristia från 1500-t., Savolax äldsta byggnad), länsstyrelsens hus (C.L. Engel, 1842) och stadshuset (S.A. Lindqvist, 1912) vid stadens centrala torg, domkyrkan (J. Stenbäck, 1897), landsförsamlingens träkyrka vid s. utfarten (Ch. Bassi, 1817), Östra försvarsområdets stab (A. Ehojoki, 1965) samt konsert- och kongresshuset Mikaeli (A. Sipinen, 1988). Utanför stadens centrum finns några tätorter, söderut Otava samhälle (1 820 inv. 2004) och österut Anttola kyrkby (980 inv. 2004).

S:t Michel är administrativt centrum för både Östra Finlands region och landskapet Södra Savolax. Där finns utöver länsstyrelsen bl.a. Östra försvarsområdets stab och domkapitlet för S:t Mickels stift. S:t Michel var fram till 2007 även förläggningsort för Savolaxbrigaden, som indrogs detta år. Istället förlades arméstaben till S:t Michel; den började arbeta där 2008. Infanterimuseet, det nationella truppslagsmuseet, som är inrymt i några skarpskyttekaserner från 1880-t. i stadens centrum, invigdes 1982.

Industrin är främst livsmedels-, skogs- och metallindustri. Bland företag märks Mölnlycke Health Care Oy (gr. 1970, 220 anst. 2006), som tillverkar sjukhusutrustning, snickerifabriken Olavi Räsänen Oy (gr. 1946, 230 anst. 2006), andelsslakteriet Järvi-Suomen portti (gr. 1914, 390 anst. 2006) och tidskriftstryckeriet Helprint Quebecor Oy (gr. 1975, 255 anst. 2006), som hör till det multinationella Quebecor World, ett av världens största företag inom den grafiska branschen. Ett centralarkiv för näringslivet, Elinkeinoelämän keskusarkisto, inledde sin verksamhet i S:t Michel 1980. Landsarkivet för Savolax-Karelen, gr. 1934 i Viborg, arbetar sedan 1953 i S:t Michel. I anslutning till detta finns ett centralregister över de 1950 upplösta församlingarna i de delar av Karelen som avträddes till Sovjetunionen 1944 (kyrkoarkiv). Övriga inrättningar är bl.a. S:t Michels centralsjukhus och yrkeshögskola samt S:t Michels universitetskonsortium, ett nätverksuniversitet mellan Helsingfors universitet, Helsingfors handelshögskola, Kuopio universitet och Villmanstrands tekniska universitet. Här utkommer sedan 1889 dagstidningen Länsi-Savo. Staden har satsat på turismen; bl.a. öppnades landets första vaxkabinett där 1983, idag beläget i det populära turistcentret Visulahti, och 1984 invigdes Minilandet, ett område med kända finländska byggnader i miniatyr.

S:t Michel är beläget där de gamla handelsvägarna från Viborg och Tavastehus möts. Gravfynd i stadens omgivningar visar att platsen har landskapets äldsta bebyggelse; denna torde ha slagit rot här redan på 900-t. Trakten var ett av de få bebodda områdena i det Savolax som i freden i Nöteborg 1323 förblev under svenskt välde. Församlingen, ursprungligen kallad Savilax, omfattade först hela landskapet; kyrkan i denna Stor-Savolax socken var helgad åt S:t Michael, vilket i början av 1600-t. gav upphov till ortnamnet S:t Michel. Krigiska händelser med anknytning till S:t Michel är den sista bataljen under klubbekriget (23/1 1597) och slaget vid Porrassalmi under Gustav III:s ryska krig. Efter lilla ofreden erhöll S:t Michels kyrkby en del nya funktioner; dessa hade tidigare innehafts av de städer som i freden 1743 avträddes till Ryssland; bl.a. flyttades Villmanstrands marknad dit 1745. Då 1831 en ny länsindelning infördes, blev S:t Michel residens för det nyinrättade S:t Michels län, men först 1843 flyttades länsstyrelsen från Heinola, sedan stadsprivilegier för S:t Michel utfärdats 1838. Befolkningstillväxten var till en början långsam: året 1864, som utgjorde en vändpunkt i ortens historia (då inrättades en 1883 nedlagd badinrättning, grundades ett ölbryggeri och anlöptes S:t Michel av den första ångbåten) hade S:t Michel endast 815 inv. mot 3 500 vid sekelskiftet 1900 och ca 11 000 1940. Savolaxbanan blev färdig till S:t Michel 1889.

S:t Michel har under det självständiga Finlands samtliga krig (kriget 1918 samt vinter- och fortsättningskrigen) varit säte för Högkvarteret, där Gustaf Mannerheim presiderade först som "den vite generalen", senare som fältmarskalk och marskalk av Finland (marskalkens arbetsrum i en folkskola öppnades 1974 för allmänheten som museum och har sedermera utvidgats). Av denna anledning fogades 1944 ett frihetskors till stadens vapen. Högkvarterets närvaro innebar att stadens folkmängd, som under dessa år uppgick till ca 10 000, ökade med som mest omkring 2 200 personer. En staty av marskalken (K. Kallio) restes 1967 och flyttades 2003 till sin nuvarande plats vid torget. Under vinterkriget förstördes ca 1/10 av bebyggelsen vid luftbombardemang. Sedan 1945 är S:t Michel centrum i ett nybildat biskopsstift (S:t Michels stift). Staden i det närmaste tredubblade sin areal 1985, då delar av S. landskommun inkorporerades. Vid ingången av 2001 inkorporerades resten av S:t Michels. landskommun samt Anttola kommun i sin helhet med staden, som vid ingången av 2007 fick ett nytt areal- och befolkningstillskott då Haukivuori kommun sammanslogs med denna. (E. Kuujo, Entisajan Mikkeli, 1971, 2:a uppl. 1989; E.Kuujo m.fl., Muuttuvaa Mikkeliä: Mikkelin kaupungin historia II: 1918-1986, 1988; M. Lakio, Mikkelin kaupunginvaltuusto 1875-1975, 1975; H. Wirilander, Mikkelin pitäjän historia vuoteen 1865, 1982; K. Salovaara, Päämajakaupunki pommituksessa, 1986; Mikkelin maalaiskunnan kirja, red. T. Vihola, 1992; P. Puntanen, Mannerheimin saappaanjäljillä: päämajan sijainti ja toiminta Mikkelin seudulla talvi- ja jatkosodan aikana, 1993; L. Niemi, Päämajan varjossa: Mikkeli sotien aikana, 2004)