Högkvarteret, den stab som under krigen 1939-45 biträdde överbefälhavaren. Gustaf Mannerheim hade förlagt sitt högkvarter till den savolaxiska småstaden S:t Michel redan 1918 under inbördeskrigets slutskede, och han återvände dit under såväl vinter- som fortsättningskriget.
Under fortsättningskriget hade det krigstida högkvarterets organisation fastställts redan 21/4 1941, då det bestämdes att det skulle omfatta generalstaben och krigsekonomistaben. Generalstaben arbetade som överbefälhavarens operativa stab, medan krigsekonomistabens verksamhetsfält omspände hela försvarsmakten. Sjöstridskrafternas, luftstridskrafternas och hemmatruppernas staber, vilkas kommendörer var direkt underställda överbefälhavaren, utförde även olika uppdrag för H. inom sina egna specialområden.
I samband med mobiliseringen, som påbörjades 17/6 1941, utfärdades även en order om inrättandet av H. Till dess huvuduppgifter hörde att förbereda alla de ärenden som skulle föredras överbefälhavaren, utforma hans beslut och direktiv samt övervaka verkställandet av dem. Det var självfallet av största betydelse att H. och överbefälhavaren hade tillgång till all nödvändig information gällande bl.a. fienden, läget på de olika frontavsnitten, krigsmaterielsituationen o.s.v., vilket förutsatte medverkan av specialister från samtliga truppslag och ett intimt samarbete med dem.
Chef för generalstaben var vid krigsutbrottet generallöjtnant Erik Heinrichs, men sedan han 29/6 utsetts till befälhavare för Karelska armén övertogs posten temporärt av fortifikationschefen, generallöjtnant Edvard Hanell. Heinrichs återinsattes i sin ordinarie tjänst i januari 1942 och handhade den därefter ända till krigets slut. Heinrichs närmaste man var generalkvartermästaren, generallöjtnant A.F. Airo, som föredrog alla operativa frågor direkt för överbefälhavaren. Chef för kommandostaben, till vars område det bl.a. hörde att sköta personal-, utbildnings- och informationsärendena, var generallöjtnant Wiljo Tuompo. Av de olika truppslagens inspektörer kan nämnas inspektören av artilleriet, general V.P. Nenonen, som ansvarade såväl för artilleriets användning som för vapen- och ammunitionsfrågor. En annan, om än inte lika synlig nyckelpost innehades av generallöjtnant Leonard Grandell, vilken som krigsekonomiinspektör ansvarade för all anskaffning av krigsmateriel.
Beslutanderätten vid H. var till stor del delegerad så att överbefälhavaren inte skulle belastas med mindre betydande ärenden. Också chefen för underrättelsesektionen föredrog alla sina ärenden direkt för överbefälhavaren. Tjänsten sköttes t.o.m. 27/4 1942 av överste Lars Melander och därefter ända till krigets slut av överste Aladár Paasonen. Under underrättelsesektionen sorterade H:s fjärrpatruller.
Den ansvarsfulla posten som H:s underhållschef innehades av överste, sedermera generalmajor Harald Roos, som med tiden i allt högre grad blev tvungen att befatta sig med försörjningsfrågor även inom den civila sektorn. Som kommendörer för de olika truppslagen med säte i H. arbetade en signalkommendör: överste, sedermera generalmajor, Leo Ekberg; en pionjärkommendör: generalmajor, sedermera generallöjtnant, Unio Sarlin; en inspektör för befästningsarbetena: generallöjtnant Edvard Hanell; en luftskyddskommendör: generallöjtnant Aarne Sihvo; en huvudintendent: överste Verner Gustafsson; en överläkare: sanitetsgeneralmajor Eino Suolahti; en överveterinär: veterinäröverste Gottfrid Klenberg och en fältprost: Johannes Björklund.
Truppslagens kommendörer skötte sina anskaffningar i samarbete med krigsekonomiinspektören och krigsekonomichefen, ingenjöröverste Runar Bäckström.
Som koordinator mellan H. och regeringen fungerade även under både vinter- och fortsättningskriget general Rudolf Waldén, under det senare kriget i egenskap av försvarsminister. Den tyska krigsmaktens representant i H. var "der deutsche General in Finnland", generalen av infanteriet, Waldemar Erfurth.
En betydelsefull roll för H:s verksamhet spelade militärattachéerna utomlands, som var direkt underställda överbefälhavaren. H:s förbindelseofficer vid det tyska överkommandot var från krigsutbrottet t.o.m. 28/1 1942 generallöjtnant Harald Öhquist. Han efterträddes av generallöjtnant Paavo Talvela och denne i sin tur 19/2 1944 av generallöjtnant Hugo Österman.
Antalet byråer inom H. var sammanlagt 77. Den totala personalen uppgick till drygt 2 000, kvinnliga tjänstemän medräknade.
Flera av de ställen i S:t Michel där H. verkade under krigsåren är idag turistattraktioner. Överbefälhavaren och hans närmaste medarbetare disponerade stadens centralfolkskola, som 2000-01 återgavs sin krigstida skepnad och sistnämnda år öppnades för allmänheten som museum. Kommunikationscentralen "Lokki" (detta var ett kodord för H.), som skötte H:s telefon- och telextrafik arbetade under fortsättningskriget insprängd i berget Naisvuori. Grottan öppnades för allmänheten 1995. På stationen kan man sedan 1992 beskåda överbefälhavarens salongsvagn (byggd 1929-30), med vilken han under krigsåren tillryggalade 78 000 km. Överbefälhavaren hade också ett eget specialtåg, som kunde ta bilar ombord.
Förhållandena i H. har under efterkrigstiden intresserat bl.a. författare och filmmakare. Ilmari Turja skrev 1966 Päämajassa, ett skådespel i tre akter, på vilket Matti Kassila baserade sin film Päämaja (1970). (P. Puntanen, Mannerheimin saappaanjäljillä: päämajan sijainti ja toiminta Mikkelin seudulla talvi- ja jatkosodan aikana, 1993; P. Haavikko, Päämaja: Suomen hovi, 1999; I. Ojala, Mannerheimin päämajan arkea ja juhlaa, 2000; V. Panschin, Kasvottomien miesten sota: Päämajan valvontaosaston toiminta jatkosodassa, 2000; M. Karjalainen, Kuuleeko Lokki?: päämajan yleisesikunnan viestitystoimisto, viestikeskus Lokki ja Mikkelin ilmavalvonta-aluekeskus jatkosodan aikana 1941-1944, 2002)
Under fortsättningskriget hade det krigstida högkvarterets organisation fastställts redan 21/4 1941, då det bestämdes att det skulle omfatta generalstaben och krigsekonomistaben. Generalstaben arbetade som överbefälhavarens operativa stab, medan krigsekonomistabens verksamhetsfält omspände hela försvarsmakten. Sjöstridskrafternas, luftstridskrafternas och hemmatruppernas staber, vilkas kommendörer var direkt underställda överbefälhavaren, utförde även olika uppdrag för H. inom sina egna specialområden.
I samband med mobiliseringen, som påbörjades 17/6 1941, utfärdades även en order om inrättandet av H. Till dess huvuduppgifter hörde att förbereda alla de ärenden som skulle föredras överbefälhavaren, utforma hans beslut och direktiv samt övervaka verkställandet av dem. Det var självfallet av största betydelse att H. och överbefälhavaren hade tillgång till all nödvändig information gällande bl.a. fienden, läget på de olika frontavsnitten, krigsmaterielsituationen o.s.v., vilket förutsatte medverkan av specialister från samtliga truppslag och ett intimt samarbete med dem.
Chef för generalstaben var vid krigsutbrottet generallöjtnant Erik Heinrichs, men sedan han 29/6 utsetts till befälhavare för Karelska armén övertogs posten temporärt av fortifikationschefen, generallöjtnant Edvard Hanell. Heinrichs återinsattes i sin ordinarie tjänst i januari 1942 och handhade den därefter ända till krigets slut. Heinrichs närmaste man var generalkvartermästaren, generallöjtnant A.F. Airo, som föredrog alla operativa frågor direkt för överbefälhavaren. Chef för kommandostaben, till vars område det bl.a. hörde att sköta personal-, utbildnings- och informationsärendena, var generallöjtnant Wiljo Tuompo. Av de olika truppslagens inspektörer kan nämnas inspektören av artilleriet, general V.P. Nenonen, som ansvarade såväl för artilleriets användning som för vapen- och ammunitionsfrågor. En annan, om än inte lika synlig nyckelpost innehades av generallöjtnant Leonard Grandell, vilken som krigsekonomiinspektör ansvarade för all anskaffning av krigsmateriel.
Beslutanderätten vid H. var till stor del delegerad så att överbefälhavaren inte skulle belastas med mindre betydande ärenden. Också chefen för underrättelsesektionen föredrog alla sina ärenden direkt för överbefälhavaren. Tjänsten sköttes t.o.m. 27/4 1942 av överste Lars Melander och därefter ända till krigets slut av överste Aladár Paasonen. Under underrättelsesektionen sorterade H:s fjärrpatruller.
Den ansvarsfulla posten som H:s underhållschef innehades av överste, sedermera generalmajor Harald Roos, som med tiden i allt högre grad blev tvungen att befatta sig med försörjningsfrågor även inom den civila sektorn. Som kommendörer för de olika truppslagen med säte i H. arbetade en signalkommendör: överste, sedermera generalmajor, Leo Ekberg; en pionjärkommendör: generalmajor, sedermera generallöjtnant, Unio Sarlin; en inspektör för befästningsarbetena: generallöjtnant Edvard Hanell; en luftskyddskommendör: generallöjtnant Aarne Sihvo; en huvudintendent: överste Verner Gustafsson; en överläkare: sanitetsgeneralmajor Eino Suolahti; en överveterinär: veterinäröverste Gottfrid Klenberg och en fältprost: Johannes Björklund.
Truppslagens kommendörer skötte sina anskaffningar i samarbete med krigsekonomiinspektören och krigsekonomichefen, ingenjöröverste Runar Bäckström.
Som koordinator mellan H. och regeringen fungerade även under både vinter- och fortsättningskriget general Rudolf Waldén, under det senare kriget i egenskap av försvarsminister. Den tyska krigsmaktens representant i H. var "der deutsche General in Finnland", generalen av infanteriet, Waldemar Erfurth.
En betydelsefull roll för H:s verksamhet spelade militärattachéerna utomlands, som var direkt underställda överbefälhavaren. H:s förbindelseofficer vid det tyska överkommandot var från krigsutbrottet t.o.m. 28/1 1942 generallöjtnant Harald Öhquist. Han efterträddes av generallöjtnant Paavo Talvela och denne i sin tur 19/2 1944 av generallöjtnant Hugo Österman.
Antalet byråer inom H. var sammanlagt 77. Den totala personalen uppgick till drygt 2 000, kvinnliga tjänstemän medräknade.
Flera av de ställen i S:t Michel där H. verkade under krigsåren är idag turistattraktioner. Överbefälhavaren och hans närmaste medarbetare disponerade stadens centralfolkskola, som 2000-01 återgavs sin krigstida skepnad och sistnämnda år öppnades för allmänheten som museum. Kommunikationscentralen "Lokki" (detta var ett kodord för H.), som skötte H:s telefon- och telextrafik arbetade under fortsättningskriget insprängd i berget Naisvuori. Grottan öppnades för allmänheten 1995. På stationen kan man sedan 1992 beskåda överbefälhavarens salongsvagn (byggd 1929-30), med vilken han under krigsåren tillryggalade 78 000 km. Överbefälhavaren hade också ett eget specialtåg, som kunde ta bilar ombord.
Förhållandena i H. har under efterkrigstiden intresserat bl.a. författare och filmmakare. Ilmari Turja skrev 1966 Päämajassa, ett skådespel i tre akter, på vilket Matti Kassila baserade sin film Päämaja (1970). (P. Puntanen, Mannerheimin saappaanjäljillä: päämajan sijainti ja toiminta Mikkelin seudulla talvi- ja jatkosodan aikana, 1993; P. Haavikko, Päämaja: Suomen hovi, 1999; I. Ojala, Mannerheimin päämajan arkea ja juhlaa, 2000; V. Panschin, Kasvottomien miesten sota: Päämajan valvontaosaston toiminta jatkosodassa, 2000; M. Karjalainen, Kuuleeko Lokki?: päämajan yleisesikunnan viestitystoimisto, viestikeskus Lokki ja Mikkelin ilmavalvonta-aluekeskus jatkosodan aikana 1941-1944, 2002)