Satakunta (Satakunda), historiskt landskap, är ett område som idag i stort sett omfattar landskapen Satakunta och Birkaland. Avgränsningen i ö. är inte entydig.
Satakunta består av starkt kontrasterande naturgeografiska delar, trots det faktum att landet topografiskt ganska jämnt höjer sig från kustens smala skärgårdsbräm in mot landet och särskilt mot n.o. Där bestäms topografin dels av ett område som hör till vattendelaren Suomenselkä, dels av de stora istida deltaformationerna Pohjankangas och Hämeenkangas.
Södra Satakunta präglas av älvdalarna. Särskilt märks Kumo älv - jämte delar av dess biälv Loimijoki - och Eura å. De genomrinner fruktbara slättdalar med bördig lerjord i motsats till de nordliga åarna, t.ex. Kauvatsa- och Karvia-älvarna med sina karga avvattningsområden. Pyhäjärvi stora sjö bildar en del av Satakuntas sydgräns. För övrigt är sjörikedomen störst i n.o. och i n., där det finns ett av landets märkligaste bifurkationssystem (Isojärvi, Torajärvi och Inhottu har utlopp åt olika håll); ett tecken på geologisk "ungdom" hos Suomenselkä som vattendelare. Berggrunden består av urbergets granit-gnejskomponenter, med undantag av det unika jotniska sandstensområdet söder om Kumo älvs nedre lopp, ett berggrundsfragment, som är mycket yngre än urberget och som har en liknande motsvarighet bara i ett område nära Uleåborg (jotnisk lerskiffer).
Kumo älvs nedre lopp genomflyter således ett sänkningsfält i jordskorpan, och området har en för finländska förhållanden ovanlig jämnhet, vilket i kombination med älvens deltabildning skapat svåra dräneringsproblem. Norr om älven invid Björneborg ligger "Lattomeri", ett slags polder (d.v.s. ett område under havsnivån), som dräneras artificiellt. Detta område har i n. en markant topografisk gräns: terrängen övergår knivskarpt i ett småkuperat urbergslandskap. Där vidtar något som påminner om Insjöfinlands natur. Längst i n. bildar vidsträckta moar gräns mot både Österbottens slättland och insjöplatån.
Kumo älv, som under tidernas lopp med sina sediment fyllt upp älvdalen, bygger fortfarande på landets mäktigaste deltaområde. Växtligheten och landhöjningen samt den omständigheten att deltat byggs ut i skydd av Ytterö (Yyteri) bidrar till deltabildningens intensitet. Inte ens artificiella ingrepp, såsom muddringar, har kunnat avvärja översvämningarna, som ju delvis har sin orsak i vattenregleringar och utdikningar inom älvsystemet. På Ytterös s.v. sida finns ett av landets finaste dynområden, men denna naturformation är, liksom deltats natur, hotad av slitage och industriella utsläpp.
Både naturgeografiskt och kulturhistoriskt kan man indela Satakunta i tre delar. Södra Satakunta har haft ett naturligt centrum kring Pyhäjärvi och Eura å. Längs n. stranden av Pyhäjärvi (26 km lång, 9 km bred) löper Säkyläåsen, som erbjuder en hänförande vy över sjön och dess vackra sandstränder. I Euraåminne finns många minnen från medeltiden (bl.a. Liinamaa slottsruiner), men kommunen är även ett centrum för kärnkrafsverksamheten i Finland. Högre upp längs dalen ligger herrgården Kjuloholm från 1752. Den kyrkligkulturella expansion som utgick från Egentliga Finland mot Satakunta är befäst genom sägnen om bonden Lallis mord på biskop Henrik på Kjulo träsks is (sannolikt 1156). I Kauttua vid Pyhäjärvi finns märkliga lämningar från järnåldern (Käräjämäki gravfält och "domarring") och Linnavuori fornborg.
Mellersta Satakunta, som dock historiskt brukar räknas som en del av södra Satakunta, behärskas av Kumo älvdal. Där låg Satakuntas egentliga kärnbygd, den som gav landskapet dess namn, härlett ur det plattyska ordet hundari, en dåtida beteckning på en administrativ regionenhet. Landskapsnamnet vittnar således om de handelsförbindelser som under förhistorisk tid lade grunden till bebyggelse och kultur. I det nuvarande Kumo uppstod "Finlands första stad", Telje (Teljä), för handel med jordbruksprodukter, men främst dock med fisk (lax och sik) och med pälsvaror från långt österut belägna erämarker. Dit förlades även den civila administrationen, närmare bestämt till Kumogård, en s.k. kungsgård, som revs på kung Albrekts befallning 1367.
Älvfårans tillslamning var jämte handels- och maktpolitiska omständigheter orsaken till att Ulvsby övertog Kumos roll som handelscentrum (1347) med Raumo som en något senare partner (1442). Slutligen blev även Ulvsby allt svårare att nå. Björneborg grundades 1558 av hertig Johan, men med tiden har hamnförhållandena även där alltmera försämrats, och numera sker all varuförsel helt över Mäntyluoto vid spetsen av Ytteröhalvön.
Kumo älvdal är alltjämt en viktig jordbruksbygd. Även hantverksmässig industri har där gamla anor och är ofta baserad på gårdsbrukets råvaror: lädervaror (Ulvsby), väskor och spinnrockar (Äetsä) samt gungstolar (Nakkila, som också är känt för sin nejonögonsfångst). Talrika eldsvådor har inte förmått att helt förinta många historiskt intressanta minnesmärken vare sig i Raumo eller Björneborg. Räfsö på motsatta sidan av Mäntyluoto har bevarat sin egenartade karaktär av sjömansstad. Sjöfarartraditionerna hade fotfäste även längs kusten, t.ex. i s. i Luvia (med sin kända fyr Säbbskär, 1873) och i n. i Vittisbofjärd (nu en del av Björneborg) och i Sastmola med sin natursköna skärgård.
Norra eller Övre Satakunta utgör resterna av ett mycket större influensområde, som redan under förhistorisk tid hade sina rötter i kärnbygderna Kumo och Birka. Därifrån utsträcktes kontakterna till de avlägsna kvänska (kainuuska) erämarkerna och ända till Norra Ishavets kustbygder. På 800-talet. uppkom ett slags organisationer (pohjankävijät), som omhänderhade handeln närmast med pälsprodukter från de stora skogarna. På 1200-talet tillerkändes birkarlarna privilegier för detta slag av köpenskap. Denna handelskultur med sin bas i övre Satakunta utgjorde grogrunden för det finska nationaleposet Kalevala. Än idag vittnar namnen på många av områdets gamla bondesläkter (t.ex. Joukahainen, Kaleva, Untamo osv.) om Kalevaladiktningens förankring i trakten. På 1500- talet upphävdes dessa handelsprivilegier.
1775 införlivades de ö. delarna av Satakunta med Tavastehus län (Ruovesi och Birkala härad) och därtill fem nordliga socknar med Vasa län (bl.a. Etseri, Soini och Närpes). Idag begränsas n. Satakunta. av en linje, som löper från Vittisbofjärd över Norrmark till Ikalis vid Kyrösjärvi. Naturen präglas av orördhet, ända från skärgårdskusten till de djupa skogarna, högmossarna och åsarna i n.o. Samtidigt som n. Satakunta. gör skäl för beteckningen Satakuntas Lappland, kan det dock uppvisa ett överflöd på kulturella minnesmärken. I Honkajoki finns boplatser från stenåldern. Intressanta hembygdsmuseer ger en bild av Kalevalakulturens materiella innehåll och om herrgårdarnas, industripionjärernas och skogspatronernas tidevarv kring sekelskiftet 1900 påminner flera orter (Sastmola, Norrmark och Parkano).
Landskapets forna administrativa kärnbygd vid Kumo älvs mellersta lopp förlorade sin ställning redan vid slutet av 1300-talet. Istället fick de nya städerna vid kusten, Raumo och Björneborg en ledande roll inom handel och samfärdsel, småningom också beträffande administration och service. (Satakunnan historia, 5 bd, 1952-91; Vanhaa Satakuntaa, 3 bd, 1934-55; Finlandia 2, 1984; Satakunda från hertig Johan till Duke Ellington, 1992; Satakunnan kiinteät muinaisjäännökset, 1994; Satakunnan kirkkoteillä, 1995; J. Elo/I. Kurri, Satakunnan maakuntakirja, 1999; U. Salo, Ihmisen jäljet Satakunnan maisemassa, 1997, Kotimaakuntamme Satakunta, 1999; A. Airola, Kirkon tie Satakunnassa, 2003) (Stig Jaatinen)
Satakunta består av starkt kontrasterande naturgeografiska delar, trots det faktum att landet topografiskt ganska jämnt höjer sig från kustens smala skärgårdsbräm in mot landet och särskilt mot n.o. Där bestäms topografin dels av ett område som hör till vattendelaren Suomenselkä, dels av de stora istida deltaformationerna Pohjankangas och Hämeenkangas.
Södra Satakunta präglas av älvdalarna. Särskilt märks Kumo älv - jämte delar av dess biälv Loimijoki - och Eura å. De genomrinner fruktbara slättdalar med bördig lerjord i motsats till de nordliga åarna, t.ex. Kauvatsa- och Karvia-älvarna med sina karga avvattningsområden. Pyhäjärvi stora sjö bildar en del av Satakuntas sydgräns. För övrigt är sjörikedomen störst i n.o. och i n., där det finns ett av landets märkligaste bifurkationssystem (Isojärvi, Torajärvi och Inhottu har utlopp åt olika håll); ett tecken på geologisk "ungdom" hos Suomenselkä som vattendelare. Berggrunden består av urbergets granit-gnejskomponenter, med undantag av det unika jotniska sandstensområdet söder om Kumo älvs nedre lopp, ett berggrundsfragment, som är mycket yngre än urberget och som har en liknande motsvarighet bara i ett område nära Uleåborg (jotnisk lerskiffer).
Kumo älvs nedre lopp genomflyter således ett sänkningsfält i jordskorpan, och området har en för finländska förhållanden ovanlig jämnhet, vilket i kombination med älvens deltabildning skapat svåra dräneringsproblem. Norr om älven invid Björneborg ligger "Lattomeri", ett slags polder (d.v.s. ett område under havsnivån), som dräneras artificiellt. Detta område har i n. en markant topografisk gräns: terrängen övergår knivskarpt i ett småkuperat urbergslandskap. Där vidtar något som påminner om Insjöfinlands natur. Längst i n. bildar vidsträckta moar gräns mot både Österbottens slättland och insjöplatån.
Kumo älv, som under tidernas lopp med sina sediment fyllt upp älvdalen, bygger fortfarande på landets mäktigaste deltaområde. Växtligheten och landhöjningen samt den omständigheten att deltat byggs ut i skydd av Ytterö (Yyteri) bidrar till deltabildningens intensitet. Inte ens artificiella ingrepp, såsom muddringar, har kunnat avvärja översvämningarna, som ju delvis har sin orsak i vattenregleringar och utdikningar inom älvsystemet. På Ytterös s.v. sida finns ett av landets finaste dynområden, men denna naturformation är, liksom deltats natur, hotad av slitage och industriella utsläpp.
Både naturgeografiskt och kulturhistoriskt kan man indela Satakunta i tre delar. Södra Satakunta har haft ett naturligt centrum kring Pyhäjärvi och Eura å. Längs n. stranden av Pyhäjärvi (26 km lång, 9 km bred) löper Säkyläåsen, som erbjuder en hänförande vy över sjön och dess vackra sandstränder. I Euraåminne finns många minnen från medeltiden (bl.a. Liinamaa slottsruiner), men kommunen är även ett centrum för kärnkrafsverksamheten i Finland. Högre upp längs dalen ligger herrgården Kjuloholm från 1752. Den kyrkligkulturella expansion som utgick från Egentliga Finland mot Satakunta är befäst genom sägnen om bonden Lallis mord på biskop Henrik på Kjulo träsks is (sannolikt 1156). I Kauttua vid Pyhäjärvi finns märkliga lämningar från järnåldern (Käräjämäki gravfält och "domarring") och Linnavuori fornborg.
Mellersta Satakunta, som dock historiskt brukar räknas som en del av södra Satakunta, behärskas av Kumo älvdal. Där låg Satakuntas egentliga kärnbygd, den som gav landskapet dess namn, härlett ur det plattyska ordet hundari, en dåtida beteckning på en administrativ regionenhet. Landskapsnamnet vittnar således om de handelsförbindelser som under förhistorisk tid lade grunden till bebyggelse och kultur. I det nuvarande Kumo uppstod "Finlands första stad", Telje (Teljä), för handel med jordbruksprodukter, men främst dock med fisk (lax och sik) och med pälsvaror från långt österut belägna erämarker. Dit förlades även den civila administrationen, närmare bestämt till Kumogård, en s.k. kungsgård, som revs på kung Albrekts befallning 1367.
Älvfårans tillslamning var jämte handels- och maktpolitiska omständigheter orsaken till att Ulvsby övertog Kumos roll som handelscentrum (1347) med Raumo som en något senare partner (1442). Slutligen blev även Ulvsby allt svårare att nå. Björneborg grundades 1558 av hertig Johan, men med tiden har hamnförhållandena även där alltmera försämrats, och numera sker all varuförsel helt över Mäntyluoto vid spetsen av Ytteröhalvön.
Kumo älvdal är alltjämt en viktig jordbruksbygd. Även hantverksmässig industri har där gamla anor och är ofta baserad på gårdsbrukets råvaror: lädervaror (Ulvsby), väskor och spinnrockar (Äetsä) samt gungstolar (Nakkila, som också är känt för sin nejonögonsfångst). Talrika eldsvådor har inte förmått att helt förinta många historiskt intressanta minnesmärken vare sig i Raumo eller Björneborg. Räfsö på motsatta sidan av Mäntyluoto har bevarat sin egenartade karaktär av sjömansstad. Sjöfarartraditionerna hade fotfäste även längs kusten, t.ex. i s. i Luvia (med sin kända fyr Säbbskär, 1873) och i n. i Vittisbofjärd (nu en del av Björneborg) och i Sastmola med sin natursköna skärgård.
Norra eller Övre Satakunta utgör resterna av ett mycket större influensområde, som redan under förhistorisk tid hade sina rötter i kärnbygderna Kumo och Birka. Därifrån utsträcktes kontakterna till de avlägsna kvänska (kainuuska) erämarkerna och ända till Norra Ishavets kustbygder. På 800-talet. uppkom ett slags organisationer (pohjankävijät), som omhänderhade handeln närmast med pälsprodukter från de stora skogarna. På 1200-talet tillerkändes birkarlarna privilegier för detta slag av köpenskap. Denna handelskultur med sin bas i övre Satakunta utgjorde grogrunden för det finska nationaleposet Kalevala. Än idag vittnar namnen på många av områdets gamla bondesläkter (t.ex. Joukahainen, Kaleva, Untamo osv.) om Kalevaladiktningens förankring i trakten. På 1500- talet upphävdes dessa handelsprivilegier.
1775 införlivades de ö. delarna av Satakunta med Tavastehus län (Ruovesi och Birkala härad) och därtill fem nordliga socknar med Vasa län (bl.a. Etseri, Soini och Närpes). Idag begränsas n. Satakunta. av en linje, som löper från Vittisbofjärd över Norrmark till Ikalis vid Kyrösjärvi. Naturen präglas av orördhet, ända från skärgårdskusten till de djupa skogarna, högmossarna och åsarna i n.o. Samtidigt som n. Satakunta. gör skäl för beteckningen Satakuntas Lappland, kan det dock uppvisa ett överflöd på kulturella minnesmärken. I Honkajoki finns boplatser från stenåldern. Intressanta hembygdsmuseer ger en bild av Kalevalakulturens materiella innehåll och om herrgårdarnas, industripionjärernas och skogspatronernas tidevarv kring sekelskiftet 1900 påminner flera orter (Sastmola, Norrmark och Parkano).
Landskapets forna administrativa kärnbygd vid Kumo älvs mellersta lopp förlorade sin ställning redan vid slutet av 1300-talet. Istället fick de nya städerna vid kusten, Raumo och Björneborg en ledande roll inom handel och samfärdsel, småningom också beträffande administration och service. (Satakunnan historia, 5 bd, 1952-91; Vanhaa Satakuntaa, 3 bd, 1934-55; Finlandia 2, 1984; Satakunda från hertig Johan till Duke Ellington, 1992; Satakunnan kiinteät muinaisjäännökset, 1994; Satakunnan kirkkoteillä, 1995; J. Elo/I. Kurri, Satakunnan maakuntakirja, 1999; U. Salo, Ihmisen jäljet Satakunnan maisemassa, 1997, Kotimaakuntamme Satakunta, 1999; A. Airola, Kirkon tie Satakunnassa, 2003) (Stig Jaatinen)
Björneborg. Grundades 1558 av hertig Johan. Bilden visar torget i staden 1898. Foto: Åbo Akademis Bildsamlingar, John Englund.