landskap, område med kulturell, historisk eller geografisk samhörighet inom ett rike.
Finlands historiska landskap
Finlands historiska landskap är nio: Åland, Egentliga Finland, Nyland, Satakunta, Tavastland, Savolax, Karelen, Österbotten och Lappland. Sedan det tidigare sambandet mellan län och historiska landskap upphörde har de historiska landskapen saknat administrativ betydelse, utom Åland, som har landskapssjälvstyrelse.
Finlands landskap sedan 1998
Sedan mitten av 1920-talet har nya landskap uppstått genom landskapsförbundens verksamhet. Gränserna för dessa "ekonomiska landskap", som sällan sammanfaller med de historiska landskapens gränser, var flytande fram till 1998, då lagen om landskapsindelning av 1997 trädde i kraft. Enligt ett statsrådsbeslut av 1998 är landskapen på fastlandet följande: Nyland, Egentliga Finland, Satakunta, Egentliga Tavastland, Birkaland, Päijänne-Tavastland, Kymmenedalen, Södra Karelen, Södra Savolax, Norra Savolax, Norra Karelen, Mellersta Finland, Södra Österbotten, Österbotten, Mellersta Österbotten, Norra Österbotten, Kajanaland och Lappland. Verksamhetsområdena för landskapsförbunden och statens regionala förvaltningsenheter, såsom närings- och arbetskraftscentralerna och miljöcentralerna, bestäms av de nya landskapens gränser. Landskapen ansvarar bl.a. för administreringen och övervakningen av utvecklingsprojekt som mottar finansiering från både Europeiska unionen och finländska myndigheter. De 19 landskapen på fastlandet plus Åland indelas i sin tur i 71 ekonomiska regioner. (R. Hult, Finlands naturliga landskap, Geografiska föreningens tidskrift 2, 1890; Atlas över Finland, 1925; J. Palomäki, On the concept and delimitation of present day provinces of Finland, 1968; Statistikcentralen, Kommuner och kommunbaserade indelningar, 2002)
Finlands historiska landskap
Finlands historiska landskap är nio: Åland, Egentliga Finland, Nyland, Satakunta, Tavastland, Savolax, Karelen, Österbotten och Lappland. Sedan det tidigare sambandet mellan län och historiska landskap upphörde har de historiska landskapen saknat administrativ betydelse, utom Åland, som har landskapssjälvstyrelse.
Finlands landskap sedan 1998
Sedan mitten av 1920-talet har nya landskap uppstått genom landskapsförbundens verksamhet. Gränserna för dessa "ekonomiska landskap", som sällan sammanfaller med de historiska landskapens gränser, var flytande fram till 1998, då lagen om landskapsindelning av 1997 trädde i kraft. Enligt ett statsrådsbeslut av 1998 är landskapen på fastlandet följande: Nyland, Egentliga Finland, Satakunta, Egentliga Tavastland, Birkaland, Päijänne-Tavastland, Kymmenedalen, Södra Karelen, Södra Savolax, Norra Savolax, Norra Karelen, Mellersta Finland, Södra Österbotten, Österbotten, Mellersta Österbotten, Norra Österbotten, Kajanaland och Lappland. Verksamhetsområdena för landskapsförbunden och statens regionala förvaltningsenheter, såsom närings- och arbetskraftscentralerna och miljöcentralerna, bestäms av de nya landskapens gränser. Landskapen ansvarar bl.a. för administreringen och övervakningen av utvecklingsprojekt som mottar finansiering från både Europeiska unionen och finländska myndigheter. De 19 landskapen på fastlandet plus Åland indelas i sin tur i 71 ekonomiska regioner. (R. Hult, Finlands naturliga landskap, Geografiska föreningens tidskrift 2, 1890; Atlas över Finland, 1925; J. Palomäki, On the concept and delimitation of present day provinces of Finland, 1968; Statistikcentralen, Kommuner och kommunbaserade indelningar, 2002)
Landskap. Finlands historiska landskap uppfattas ofta som regioner baserade på ett visst mått av kulturell samhörighet. Gränserna stakades ut efterhand genom ödemarkerna mellan bosättningsområdena. Karta: Arttu Paarlahti.