skärgården

skärgården. Finlands kuster kantas i s.v. och s. och vid mitten av västkusten av en s., som är den rikaste på små landenheter och den mest omväxlande i världen. Endast vid n. Bottenviken och lokalt vid Bottenhavet saknas ett sammanhängande skärgårdsbräm. Vid Finska viken och i Skärgårdshavet (Åbolands s. och Åland, sammanlagt ca 17 600 landenheter) präglas detta mosaiklandskap av urbergets (graniter och gnejser) småkuperade, men endast svagt lutande nedslitningsplan, som dock är genomdraget av många mer eller mindre raka brott- och förkastningslinjer med skäligen djupa och grundfria vatten. Holmarna är därför mestadels småbergiga och av mycket växlande form. I en del trakter är de flesta klippstränder låga, i andra trakter finns många branta stränder och tvärbranta stup mot låglänt mark. Under istiden rörde sig ismassorna huvudsakligen mot s. och s.o. Därför har alla nuvarande holmars bergytor blivit rätt kraftigt slipade och släta på den s.k. stötsidan, medan sluttningarna mot s. och s.o. är ojämna och till stor del täckta av olika slags moränmaterial.

Den landhöjning som är en följd av att ismassorna försvunnit fortgår än i dag: vid Finska viken 20-40 cm, vid Kvarken 95 cm på 100 år. Segelbara sund och åmynningar grundas upp, holmar växer samman med fastlandet, små vikar blir glon, myrar och odlingsmark; på hundra år kan ett litet stengrund vid västkusten förvandlas till en skogklädd holme. Ett vältaligt vittnesbörd om landhöjningen är de forna strändernas grus- och stenvallar, som, ehuru oftast övervuxna, finns på de flesta landenheter i s., t.o.m. på de allra högsta bergen, Orrdalsklint (129 m) och Saltviks Kasberg (115 m) på Åland. I mången skärgårdstrakt av urbergsnatur är flertalet holmar lägre än 20 m, och Åbolands största ö Kimito når bara ca 60 m höjd.

Vid västkusten går berggrunden, som där är mycket flack, sällan i dagen och nästan alla landenheter består av låga moränanhopningar av olika slag: blockmark, rullsten, grus eller sand. Vattnen mellan öarna och holmarna är mycket grunda och fyllda av blockmarksrev. I Skärgårdshavet och större delen av Finska viken är vattnen i regel djupare och grundfriare. Från Pernå österut finns det dock stora områden, där vattnen mellan urbergsholmarna är lika grunda och stenfyllda som i västkustens moränskärgårdar. Block av rapakivigranit har under istidens slutskede av isberg transporterats västerut från Viborgstrakten. Sådana block är vanliga ända till Porkala. Sandstränderna spelar en underordnad roll i Finlands s. Utöver sandskärsområdena i nordligaste Bottenviken och på några andra ställen vid västkusten (Kalajoki, Vattajanniemi i Lochteå och Ytterö vid Björneborg är de mest kända) finns mera omfattande ås- och sandkärrsstråk i Pargas-Nagu, från Bromarv över Hitislanden och Örö mot s.v. samt från Kimitoön tvärs över Gullkronafjärden till den 5 km långa, låga morän- och rullstensön Jurmo och därifrån mot Kökar. Åsarna och sandreven i s. Skärgårdshavet är de västligaste utlöparna av Salpausselkäryggarna. Vid sydkusten är sandformationerna vanligast i de blockmarksrika trakterna från Lovisa österut, men också utanför Borgå finns från Vessö och Pellinge ut mot havet rätt avsevärda sand- och grusformationer. I en del trakter är skärens hällar dystert grå - det är vanligen då fråga om gnejs, migmatiter eller icke-röda graniter. I andra trakter är bergen vackert röda, t.ex. i Onas, delar av Helsingfors s., Obbnäs och även s. Kökar. Det övriga Åland består ända till Föglöfjärdens och Delets ö. kant av mörkröd rapakivigranit. Andra rapakiviområden finns i n. Skärgårdshavet n. om Iniöfjärden och i ö. delen av sydkustens s. På Åland och den s.v. delen av det övriga Skärgårdshavet finns i moränmaterialet rikligt med lösa mindre block och krossten av silurkalk, och också lerorna är i dessa trakter kalkhaltiga. Denna kalkförekomst liksom små förekomster av kalksten i urberget är en viktig förutsättning för den mycket artrika flora som karakteriserar lövängarna i dessa trakter och även för förekomsten av ädla lövträd och hassel i s. De silurkalkberg som i tidigare skeden funnits också i Finland har nötts bort, förutom från Lumparns botten på Åland och från delar av Bottenhavets botten, varifrån kalksten av ismassorna transporterades till det nuvarande Skärgårdshavet.

Utgående från botanisten Ernst Häyréns banbrytande botanisk-geografiska indelning av Ekenäs s. i fyra zoner (1900) använder biologer, geografer, etnologer och många andra nuförtiden en något enklare zonindelning: ytterskärgård, mellanskärgård (i Skärgårdshavet delvis ersatt av fjärdskärgård) och innerskärgård (skärgårdszoner).

På Kökar och inom delar av de öståländska kommunerna Sottunga, Kumlinge och Brändö saknas all barrskog. I stället växer där s.k. marin lövskog, bestående huvudsakligen av björk. Också ön Jurmo i sydligaste Korpo saknar barrskog. En icke verifierad muntlig tradition säger att den tallskog som fanns på Jurmo brändes ned av en svensk straffexpedition under Gustav Vasas tid. Befolkningen sägs ha bedrivit sjöröveri, vilket verkar sannolikt.

Vindarna i Finlands s. är betydligt svagare än vid Sveriges västkust och den norska kusten. Orkanstyrka förekommer mycket sällan, men sydvästliga och nordvästliga vindar på 23-25 sekundmeters medelstyrka uppmäts några gånger varje höst och förvinter på ytterskärgårdens meteorologiska rapportstationer. Sommarvindarna vid sydkusten blåser ofta från s.v. eller ö., och vinden är då vid soligt väder friskast i s:s inre delar, där den stärks av termik över fastlandet. På sensommaren kan det vid vackert väder förekomma "nattnordan" förorsakad av att havsvattnet är varmare än fastlandet. Motsvarande företeelser men med nordvästlig och ostlig vindriktning, förekommer vid västkusten. Vid varmt väder och svag landvind kan havet utanför s. ligga spegelblankt, även det en följd av de termiska luftströmmar som uppkommer, när fastlandet blivit starkt uppvärmt. På hösten är vindarna på havet oftast mycket starkare än över s., och sjöhävningen är på grund av att något sjödämpande språngskikt i vattnets temperatur inte finns, avsevärt svårare än under sommaren vid lika stark vind. Tidvattnet vid Finlands kuster är av storleksordningen några centimeter och döljs oftast av vindens olika inverkan under olika delar av dygnet. De vattenståndsväxlingar som serier av djupa lågtryck och starka vindar förorsakar kan i nordligaste Bottenviken uppgå till mellan +2,2 och -1,5 m, i Skärgårdshavet till i stort sett +0,9 och -0,8 m och vid Hfrs till ca +1,2 och -1 m; längre österut är variationerna något större. I vikarnas inre delar kan stormar pressa upp maximivattenståndet till högre siffror än vid mätstationerna.

Nordligaste Östersjön blir i medeltal isfri 25/3. I v. Finska viken blir skärgården vanligen isfri ca 25/4. Sena vårar börjar isen försvinna utgående från innerskärgården och från uppbrutna fartygsrännor. På Finska viken kan då finnas drivis till 15/5, på Bottenviken långt in i juni. Lövsprickning och vårväxternas blomning inträffar i ytterskärgården 2-10 dagar senare än på fastlandet. Sommarens maximitemperatur är ca 5 °C lägre än i inlandet. Under högsommaren är antalet soltimmar i yttersta s. stort och regnmängderna små. Ytvattnet i havsbandet blir sällan varmare än 19 °C och kan vid sydkusten vid landvind snabbt ersättas med kallt vatten (5 à 8 °C) från djupare skikt. Isläggningen i Skärgårdshavets periferi sker vanligen först i februari. Under mycket milda vintrar är de sydliga ytterskärgårdarna helt öppna. Havsvattnets salthalt är i sydligaste Skärgårdshavet knappt 0,7 ‰, utanför Hfrs 0,5 ‰, utanför Kotka knappt 0,4 ‰ och i nordligaste Bottenviken 0,2 ‰. Salthalten har sedan början av 1930-t. ökat något, och detta syns ha bidragit till att vissa djur, hemmahörande vid Västeuropas havskuster, har blivit vanligare. Som goda exempel kan nämnas öronmaneten, torsken och näbbgäddan.

Den låga salthalten begränsar marina organismers utbredning i Östersjöområdet. Av egentliga havsfiskar finns bara strömming, skarpsill (vassbuk), torsk och flundra i sådan mängd att fiske blir lönande. I gengäld förekommer flera sötvattensfiskar: gädda, abborre, gös, lake, braxenfiskar, sik och, i de mest utsötade områdena, siklöja. Blåmusslan är begränsad till området mellan Pellinge och Kvarken. Blåstången går något längre in i Finska viken. Öronmaneten förökar sig bara i sydligaste Skärgårdshavet och Ekenäs s. För landskapsbilden och naturen spelar fågelfaunan i skärgården en stor roll, däremot är den inte av samma ekonomiska betydelse som tidigare. I ytterskärgården och fjärdskärgården finns landets största kolonier av silltrut - maximalt ca 120 par - men vid sydkusten hotas arten av en starkt växande stam av gråtrutar, som gynnas av kulturavfallet. Typiska fåglar i ytterskärgården är vidare silvertärna, tobisgrissla, lokalt tordmule och skräntärna. Vanliga är havstrut och roskarl, som båda liksom silvertärnan numera häckar också längre inomskärs. I s.v. finns labb och vid västkusten bergand. Fisktärna, fiskmås, strandskata, vigg, svärta, skrakar och ejder finns i alla skärgårdszonerna, ejdern och fiskmåsen dock med klar tyngdpunkt på ytter- och mellanskärgården, svärtan och storskraken åter på mellan- och fjärdskärgården. Ejderns utbredning begränsas österut och norrut av brist på blåmusslor n. om Kvarken och ö. om Lovisa. I huvudsak inomskärsfåglar är skäggdopping, skrattmås och drillsnäppa. Grågåsen häckar från Porkala i ö. till Torneåtrakten i n., men ökar i s. och uppträder också som häckfågel i ö. hälften av Finska viken. Knölsvanen har efter andra världskriget erövrat Skärgårdshavet och därifrån spritt sig och är idag en synnerligen vanlig häckfågel i landets skärgårdsområden. Under det senaste decenniet har den vitkindade gåsen blivit vanlig vid kusten och skärgården utanför Hfrs. En annan ny art som håller på att sprida sig är storskarven, som häckar i flera kolonier i s.v. Finland. Ejderbeståndet i s. är livskraftigt, och också andra dykänder har kraftiga bestånd. Gråtruten, som ännu för 50 år sedan var sällsynt, är nu den talrikaste större måsfågeln och förorsakar problem för flera andra skärgårdsfåglar. Havsörnen och sälarna var länge utrotningshotade i s., främst p.g.a. miljögifter, men tack vare skyddsåtgärder och jaktförbud har stammarna återhämtat sig. Örnen håller idag på att sprida sig österut i Finska viken och för länge sedan övergivna revir tas i bruk på nytt. Kraftverksdammar och nedsmutsning har nästan utrotat det naturliga beståndet av lax och laxöring, men utplantering har kompenserat detta. När Östersjön under de kalla vintrarna 1939-40, 1941-42 och 1946-47 helt täcktes av is, dog Östersjöns tumlarbestånd ut, och tordmular och en del dykänder reducerades starkt. Tumlaren är fortfarande borta, men fåglarna har i stort sett kompenserat sina förluster. Det största miljöhotet i dagens s. är de inre skärgårdsvattnens eutrofiering som främst beror på utsläpp från mänsklig verksamhet på fastlandet, närmast jordbruket.

Den finländska s. är i hög grad ett landskap präglat av mänsklig verksamhet. Strömmingsfisket bedrevs fordom från gemensamma sommar- och höstbosättningsplatser på de yttersta skären; om detta vittnar ännu gamla bodar och inverkan på vegetationen. S:s boskapsskötsel byggde på lövängsbruk och hamling av lövträd. Spåren av lövtäkten syns än i dag, men lövängarna har till stor del erövrats av gran och buskvegetation. Deras örtflora utarmas och landskapet blir dystrare. Behovet av ved och mot slutet av 1800-t. även propsexport påverkade skärgårdens skogar i mycket högre grad än ett modernare skogsbruk under sen tid. Äggning höll beståndet av större måsfåglar nere, skytte beståndet av dykänder lågt. Först på 1930-t. inträdde en avgörande förändring genom att vårskyttet gjordes beroende av att fredningsområden inrättades. Idag är vårjaktstraditionens framtid ifrågasatt p.g.a. av EU:s miljölagstiftning.

Namnskicket i s. återspeglar naturförhållanden, näringar och språkliga förskjutningar. Också mycket små landenheter har träffande namn, som dock ofta har förvrängts på sjökort och andra kartor. Först på 1980-t. började myndigheterna vinnlägga sig om att använda lokalbefolkningens gamla namnformer. Undervattensgrund bär ofta namn efter fartyg som förlist på dem. Skärgårdsbefolkningen nådde i ytter- och mellanskärgården sin högsta numerär på 1910-t. Då fanns det fisketorp på många grupper av små holmar, t.o.m. i havsbandet. Där det fanns goda hamnmöjligheter, fanns det också bosättning. Därefter har en allt snabbare avfolkning av ytter- och mellanskärgården skett. Förr utnyttjades den till bristningsgränsen; numera saknar stora delar av den fast bosättning och också byarna på "hemlanden" har förlorat en betydande del av sin befolkning. Emigrationen har skett till Sverige och till kuststäderna. Indragning av lots- och fyrpersonal samt kustförsvarsanläggningar markerar avfolkningen. Kring första världskriget revolutionerade motorbåten fisket och fisktransporterna, på 1950-t. infördes trålfisket, som lätt kan bedrivas från städerna eller fastlandskusten. Fiske av strömming med skötar eller med not på isen (förr typiskt i Åbolands skärgård) har så gott som försvunnit. Trålfisket ger stora strömmingsfångster, som får tämligen god avsättning genom nedfrysning och försäljning till minkfoder, medan försäljningen till människoföda är liten, om också rökt strömming (böckling) lokalt kan ge tillfredsställande vederlag. Strömmingsmarknaden i oktober i Hfrs är en gammal tradition, som trots att saltströmmingen mist sin nationalekonomiska betydelse ännu har kunnat upprätthållas (se bild vid fiske).

I Skärgårdshavet bygger lantbrukets räntabilitet nuförtiden i hög grad på specialodlingar av olika slag. De torra försomrarna är dock en allvarlig osäkerhetsfaktor för specialodlarna. Idag är kreatursskötseln i s. mycket ringa och även fårskötseln är nästan helt nedlagd, också om en viss nyetablering har ägt rum på senare tid. Man kan å andra sidan konstatera en viss stabilisering av den bofasta befolkningens numerär åtminstone i vissa delar av den åländska och åboländska s., vilket i hög grad hänger samman med servicesektorns tillväxt.

Förbättrade vägförhållanden, färjor och snabba motorbåtar har fått fritidsbosättningen att expandera kraftigt. Även den rörliga turismen har ökat avsevärt och centreras kring ett stort antal gästhamnar. Sommarstugebosättningen har spritt sig allt längre ut i skärgården. Naturens nedslitning är betydande, störningarna hotar bli alltför brutala för fisk och fågel och nedskräpningen är ett problem. Kanalisering av friluftslivet och skyddsåtgärder för djur- och växtvärlden är nödvändiga. Hotet mot det som kallas en levande s. med fast bosättning och ett stort inslag av intakta gamla skärgårdsnäringar vid sidan av de nya förtjänstmöjligheterna, är uppenbart.

1981 stiftades lagen om främjande av s:s utveckling eller skärgårdslagen. Lagen syftar till att trygga förutsättningarna för en levande skärgård med en befolkning året runt. Skärgården omfattar förutom öar som saknar fast vägförbindelse även öar med fast vägförbindelse samt andra skärgårdspräglade områden som splittrats av vattendrag. Enligt skärgårdslagen bör myndigheter beakta skärgårdens specialställning i sin verksamhet. Skärgårdskommunerna och kommuner med skärgårdsdelar får bl.a. skärgårdstillägg i kommunernas statsandelar för att trygga basservicen. Skärgårdslagen har främjat utvecklandet av skärgårdstrafiken, skärgårdsområdenas ställning som stödområde och EU:s målområde samt jordbruksstöden. (Skärgårdsboken, 1948; Atlas över Skärgårds-Finland, 1960; I. Hustich, Finlands s., 1964; S. i omvandling, red. H. Österholm, 1974; Saaristo, 1977; Kustbygd, Folklivsstudier XIII, 1980; M. Valta/A. Karlin, Saaristomeri, 1982; E. Metsävuori, Saaristomerta ja sankareita, 1993; B. Moring, Skärgårdsbor, 1994; L. Lindgren, Skärgårdens betesmarker, 2000) (Göran Bergman)