Snellman, Johan Vilhelm (född 12/5 1806 Stockholm, död 4/7 1881 Kyrkslätt), publicist, filosof och statsman. Hans föräldrar var sjökaptenen Kristian Henrik S. och Maria Magdalena Roering. Båda härstammade från Österbotten. S. gifte sig 1845 med Johanna Lovisa Wennberg, dotter till apotekaren Anders W. och Aurore Olsoni.
S. inskrevs 1822 med betyg från Uleåborgs trivialskola vid Åbo akademi. Han ämnade studera teologi, men då man kunde bli prästvigd först vid 22 års ålder beslöt han att även ägna sig åt filosofin. Den tyska idealismen och Hegel dominerade filosofin vid universitetet och blev bestämmande för S:s livsåskådning. S. flyttade med universitetet till Hfrs, blev filosofie magister 1831 och 1835 docent i filosofi. Hans föreläsningar lockade inte många åhörare, men han var uppskattad av de österbottniska studenterna och var deras kurator åren 1834-36.
S. hörde tillsammans med andra, nationalpatriotiskt inriktade universitetsmän till Lördagssällskapet i Hfrs och var med om att grunda Finska litteratursällskapet 1831. S:s frispråkighet och ovilja att kompromissa beredde honom svårigheter vid universitetet. Då rektorn förbjöd honom att hålla en föreläsningsserie "Om den akademiska frihetens sanna natur och väsen", beslöt han att företa en planerad studieresa till utlandet. Resan varade i tre år och blev av den största betydelse för hans filosofiska tänkande. I november 1839 kom han till Stockholm. Där umgicks han i litterära kretsar och skrev flitigt i den liberala tidningen Freja. S. väckte uppmärksamhet, då han 1841 bemötte C.J.L. Almqvists tendensroman Det går an med sin motskrift Det går an. En tafla ur livet. Fortsättning. S. kunde inte acceptera Almqvists krav på fri kärlek, då han ansåg att äktenskapet var den grund på vilken samhället måste bygga.
Från Sverige reste S. till Tübingen, där han vistades vintern 1840-41 för studier i filosofi och utgav där boken Versuch einer spekulativen Entwicklung der Idee der Persönlichkeit. Efter vistelser i Schweiz och Österrike återvände S. till Stockholm, där han i debatten om D.Fr. Strauss bok Das Leben Jesu förfäktade tankefrihetens idé på det religiösa planet. I Stockholm utgav han 1842 sitt centrala verk Läran om staten.
Efter återkomsten till Finland blev S. rektor för Kuopio högre elementarskola 1843, men vid sidan av skolarbetet utgav han tidningarna Maamiehen ystävä och Saima (1844-46). Saima blev en banbrytare för landets moderna tidningspress. I dess spalter behandlades ekonomiska problem, skolfrågor, kvinnans ställning och pressfriheten, men ämnet framför andra var nationalitetsfrågan. Landets framtid var enligt S. beroende av att dess finskspråkiga befolkning blev medveten om sin egenart och sina kulturella förutsättningar, att den fick en egen nationallitteratur och att dess språk fick en erkänd ställning i samhället. S:s samhällskritiska artiklar ledde till att Saima indrogs i slutet av 1846, men han fortsatte sin vägande journalistiska insats i en ny tidskrift, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning redan följande år. 1847 gjorde S. en andra resa till Östersjöprovinserna, Tyskland, Belgien, Frankrike och England tillsammans med sågägaren E.J. Längman, för att studera i Finland aktuella frågor som trävaruhandel och forstutbildning samt handel, industri och kommunikationer i allmänhet.
S. återvände 1849 till Hfrs och blev där efter Alexander II:s tronbestigning professor i sedelära och vetenskapernas system (filosofi) 1856. Hans angrepp på skandinavismen och på de finländska emigranterna i Sverige förbättrade hans anseende hos de makthavande, och S. anlitades som sakkunnig vid beredningen av ekonomiska och inrikespolitiska reformåtgärder, särskilt inför lantdagen 1863. S. hade en betydande roll vid beslut i ekonomiska och sociala frågor (järnvägar, kanaler, folkskoleväsendet). S. efterträdde 1863 Fabian Langenskiöld som chef för senatens finansexpedition och genomförde den reform som 1865 gav Finland ett eget mynt, mark och penni. På hans initiativ utfärdade kejsaren 1863 det manifest som efter en övergångsperiod gjorde finskan jämställd med svenskan som förvaltnings- och domstolsspråk i Finland (nationalitetsrörelserna). S. ställdes på hårda prov, när följderna av missväxten 1867-68 skulle övervinnas, och måste kort därefter dra sig tillbaka från sin post. Som lantdagsman förordade han på 1870-t. att allmän värnplikt skulle införas. 1880 angrep han det liberala partiets program, som gick i språkförsoningens tecken, och bidrog därigenom till detta partis upplösning.
S. var inte bara målmedveten, stridbar och viljestark, utan även sträng och oförsonlig. Han lät inget hinder stå i vägen för det mål han fann viktigare än allt annat, en nationalstat, byggd på ett medborgarsamhälle och medborgerlig bildning. Den finska folkmajoriteten måste därför garanteras fullvärdiga rättigheter på sitt eget språk, genom ett aktivt nationalitetsmedvetande och nationalidéns omsättande i verkligheten. Ett villkor för detta var en fredlig inre samhällsutveckling och lojalitet även mot kejsarmakten i Ryssland. S. är en av de statsmän som i ideologiskt och ekonomiskt avseende lade grunden till det självständiga Finland. Han adlades 1866.
S:s Samlade arbeten utkom första gången 1892-98. En fullständig, kommenterad vetenskaplig utgåva med Samlade arbeten, som inkluderar manuskript och brevväxling, har utkommit i tolv band 1991-99. S. skrev - med undantag av sina vetenskapliga arbeten på tyska och latin - uteslutande på svenska och var en mångsidig prosaist, även med litterära ambitioner.
S:s födelsedagar firades synligt redan under hans livstid. Hundraårsdagen av hans födelse 1906 utformades till en stor manifestation för finskhetsrörelsen, med bl.a. omfattande byten av svenska släktnamn till finska (släktnamn). På 1920-t. blev S:s födelsedag 12/5 en nationell festdag och Snellmansdagen antecknades 1952 i almanackan som flaggningsdag. År 1978 fick dagen tilläggsepitetet finskhetens dag. Efter honom uppkallades även den antroposofiska Steinerhögskolan i Hfrs (antroposofi). (Th. Rein, J.V.S., 2 bd, 1895-1900, sv. o. fi., 4:e fi. uppl. 1981; E. Vest, J.V.S., En biografisk studie, 1904; J. Teljo, Valtio ja yhteiskunta Snellmanin valtiofilosofiassa, 1935; E.N. Tigerstedt, Ur Snellmans docentföreläsningar, Hist. o. litt.hist. studier 21-22, 1946; J.E. Salomaa, J.V.S., elämä ja filosofia, 1944, 2:a rev. uppl. 1948; R. Palmgren, Suuri linja, 1948; H.E. Pipping, Från pappersrubel till guldmark, 1961; C. Snellman-Borenius, Isoisäni J.V. S., 1968; I. Havu, Snellmaniana, 1970; K. Skyttä, Tuntematon S., 1981; P. Karkama, "Järkevä" rakkaus. J.V.S. kertojana, 1985, J.V. Snellmanin kirjallisuuspolitiikka, 1989; J. Hämäläinen, J.V. Snellmanin perhefilosofia, 2005; M. Jalava, J.V. S.: mies ja suurmies, 2006; R. Majamaa/L. Tiirikari, J.V. S.: valtioviisas vaikuttaja, 2006; M. Lahtinen, Snellmanin Suomi, 2006; R. Savolainen, Sivistyksen voimalla: J.V. Snellmanin elämä, 2006, J.V. Snellman i Europa. Resebilder 1840-1847. Utgiv. av N. Ervalahti o. R. Knapas, 2006) (Oscar Nikula/Rainer Knapas)
S. inskrevs 1822 med betyg från Uleåborgs trivialskola vid Åbo akademi. Han ämnade studera teologi, men då man kunde bli prästvigd först vid 22 års ålder beslöt han att även ägna sig åt filosofin. Den tyska idealismen och Hegel dominerade filosofin vid universitetet och blev bestämmande för S:s livsåskådning. S. flyttade med universitetet till Hfrs, blev filosofie magister 1831 och 1835 docent i filosofi. Hans föreläsningar lockade inte många åhörare, men han var uppskattad av de österbottniska studenterna och var deras kurator åren 1834-36.
S. hörde tillsammans med andra, nationalpatriotiskt inriktade universitetsmän till Lördagssällskapet i Hfrs och var med om att grunda Finska litteratursällskapet 1831. S:s frispråkighet och ovilja att kompromissa beredde honom svårigheter vid universitetet. Då rektorn förbjöd honom att hålla en föreläsningsserie "Om den akademiska frihetens sanna natur och väsen", beslöt han att företa en planerad studieresa till utlandet. Resan varade i tre år och blev av den största betydelse för hans filosofiska tänkande. I november 1839 kom han till Stockholm. Där umgicks han i litterära kretsar och skrev flitigt i den liberala tidningen Freja. S. väckte uppmärksamhet, då han 1841 bemötte C.J.L. Almqvists tendensroman Det går an med sin motskrift Det går an. En tafla ur livet. Fortsättning. S. kunde inte acceptera Almqvists krav på fri kärlek, då han ansåg att äktenskapet var den grund på vilken samhället måste bygga.
Från Sverige reste S. till Tübingen, där han vistades vintern 1840-41 för studier i filosofi och utgav där boken Versuch einer spekulativen Entwicklung der Idee der Persönlichkeit. Efter vistelser i Schweiz och Österrike återvände S. till Stockholm, där han i debatten om D.Fr. Strauss bok Das Leben Jesu förfäktade tankefrihetens idé på det religiösa planet. I Stockholm utgav han 1842 sitt centrala verk Läran om staten.
Efter återkomsten till Finland blev S. rektor för Kuopio högre elementarskola 1843, men vid sidan av skolarbetet utgav han tidningarna Maamiehen ystävä och Saima (1844-46). Saima blev en banbrytare för landets moderna tidningspress. I dess spalter behandlades ekonomiska problem, skolfrågor, kvinnans ställning och pressfriheten, men ämnet framför andra var nationalitetsfrågan. Landets framtid var enligt S. beroende av att dess finskspråkiga befolkning blev medveten om sin egenart och sina kulturella förutsättningar, att den fick en egen nationallitteratur och att dess språk fick en erkänd ställning i samhället. S:s samhällskritiska artiklar ledde till att Saima indrogs i slutet av 1846, men han fortsatte sin vägande journalistiska insats i en ny tidskrift, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning redan följande år. 1847 gjorde S. en andra resa till Östersjöprovinserna, Tyskland, Belgien, Frankrike och England tillsammans med sågägaren E.J. Längman, för att studera i Finland aktuella frågor som trävaruhandel och forstutbildning samt handel, industri och kommunikationer i allmänhet.
S. återvände 1849 till Hfrs och blev där efter Alexander II:s tronbestigning professor i sedelära och vetenskapernas system (filosofi) 1856. Hans angrepp på skandinavismen och på de finländska emigranterna i Sverige förbättrade hans anseende hos de makthavande, och S. anlitades som sakkunnig vid beredningen av ekonomiska och inrikespolitiska reformåtgärder, särskilt inför lantdagen 1863. S. hade en betydande roll vid beslut i ekonomiska och sociala frågor (järnvägar, kanaler, folkskoleväsendet). S. efterträdde 1863 Fabian Langenskiöld som chef för senatens finansexpedition och genomförde den reform som 1865 gav Finland ett eget mynt, mark och penni. På hans initiativ utfärdade kejsaren 1863 det manifest som efter en övergångsperiod gjorde finskan jämställd med svenskan som förvaltnings- och domstolsspråk i Finland (nationalitetsrörelserna). S. ställdes på hårda prov, när följderna av missväxten 1867-68 skulle övervinnas, och måste kort därefter dra sig tillbaka från sin post. Som lantdagsman förordade han på 1870-t. att allmän värnplikt skulle införas. 1880 angrep han det liberala partiets program, som gick i språkförsoningens tecken, och bidrog därigenom till detta partis upplösning.
S. var inte bara målmedveten, stridbar och viljestark, utan även sträng och oförsonlig. Han lät inget hinder stå i vägen för det mål han fann viktigare än allt annat, en nationalstat, byggd på ett medborgarsamhälle och medborgerlig bildning. Den finska folkmajoriteten måste därför garanteras fullvärdiga rättigheter på sitt eget språk, genom ett aktivt nationalitetsmedvetande och nationalidéns omsättande i verkligheten. Ett villkor för detta var en fredlig inre samhällsutveckling och lojalitet även mot kejsarmakten i Ryssland. S. är en av de statsmän som i ideologiskt och ekonomiskt avseende lade grunden till det självständiga Finland. Han adlades 1866.
S:s Samlade arbeten utkom första gången 1892-98. En fullständig, kommenterad vetenskaplig utgåva med Samlade arbeten, som inkluderar manuskript och brevväxling, har utkommit i tolv band 1991-99. S. skrev - med undantag av sina vetenskapliga arbeten på tyska och latin - uteslutande på svenska och var en mångsidig prosaist, även med litterära ambitioner.
S:s födelsedagar firades synligt redan under hans livstid. Hundraårsdagen av hans födelse 1906 utformades till en stor manifestation för finskhetsrörelsen, med bl.a. omfattande byten av svenska släktnamn till finska (släktnamn). På 1920-t. blev S:s födelsedag 12/5 en nationell festdag och Snellmansdagen antecknades 1952 i almanackan som flaggningsdag. År 1978 fick dagen tilläggsepitetet finskhetens dag. Efter honom uppkallades även den antroposofiska Steinerhögskolan i Hfrs (antroposofi). (Th. Rein, J.V.S., 2 bd, 1895-1900, sv. o. fi., 4:e fi. uppl. 1981; E. Vest, J.V.S., En biografisk studie, 1904; J. Teljo, Valtio ja yhteiskunta Snellmanin valtiofilosofiassa, 1935; E.N. Tigerstedt, Ur Snellmans docentföreläsningar, Hist. o. litt.hist. studier 21-22, 1946; J.E. Salomaa, J.V.S., elämä ja filosofia, 1944, 2:a rev. uppl. 1948; R. Palmgren, Suuri linja, 1948; H.E. Pipping, Från pappersrubel till guldmark, 1961; C. Snellman-Borenius, Isoisäni J.V. S., 1968; I. Havu, Snellmaniana, 1970; K. Skyttä, Tuntematon S., 1981; P. Karkama, "Järkevä" rakkaus. J.V.S. kertojana, 1985, J.V. Snellmanin kirjallisuuspolitiikka, 1989; J. Hämäläinen, J.V. Snellmanin perhefilosofia, 2005; M. Jalava, J.V. S.: mies ja suurmies, 2006; R. Majamaa/L. Tiirikari, J.V. S.: valtioviisas vaikuttaja, 2006; M. Lahtinen, Snellmanin Suomi, 2006; R. Savolainen, Sivistyksen voimalla: J.V. Snellmanin elämä, 2006, J.V. Snellman i Europa. Resebilder 1840-1847. Utgiv. av N. Ervalahti o. R. Knapas, 2006) (Oscar Nikula/Rainer Knapas)
Snellman, Johan Vilhelm. Betraktade ett språkbyte inom eliten som det primära redskapet för att uppnå det han eftersträvade: en finsk nation. Foto: Museiverket.