nationalitetsrörelserna och språkstriden. Finlands nationalitetsfråga har i stort sett förlöpt parallellt med utvecklingen i andra tvåspråkiga europeiska områden. På många håll utvecklades dock motsättningen mellan de två grupperna under inflytande av de nationella och demokratiska idéernas gradvisa genombrott till den centrala, alltbehärskande politiska frågan, vilket trots allt inte blev fallet i Finland. Det finns nämligen vissa grundläggande olikheter, som har mildrat den finländska konflikten. Inlemmandet i Sveriges rike i samband med korstågen hade inte efterlämnat minnen av en blodig underkuvning, systemet uppfattades sedan länge som självklart och var populärt - Finland kunde profitera av Sveriges demokratiska samhällsformer, främst den jämbördiga representationen i riksdagen och frånvaron av livegenskap. Till följd av den allmänna fattigdomen var de sociala olikheterna jämförelsevis obetydliga, och den ringa folktätheten motverkade rivalitet om utbredningsområdena. Dessa faktorer skapade likheter med det klassiska kompromissbetonade undantaget Schweiz (delvis frivillig sammanslagning, gammalt folkstyre, alpdalarnas isolering undanröjer irritationer).
Svenska tiden. De första tydliga tecknen på en aktivering av Finlands nationalkänslor framträdde på 1700-t. Medan företeelser i seklets början som Daniel Juslenius Aboa vetus et nova och Finsk orda-boks försök m.fl. snarast utgjorde förebud, vittnade grundandet av Aurorasällskapet 1770 om en vaknande vag fosterländskhet hos en redan något större grupp. Dess ledare H.G. Porthan företog epokgörande undersökningar om Finlands historia och folkdiktning. Kretsen utgav från 1771 Finlands första tidning (Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo), givetvis svenskspråkig, medan Anders Lizelius Suomenkieliset !TietoSanomat från 1776 (nedlagd samma år) såsom finskspråkig innebar en ännu märkligare pionjärinsats. Kulturrörelsen saknade varje som helst politiskt syfte.
Ryska tiden. I det autonoma storfurstendöme som Alexander I sanktionerade på Borgå lantdag 1809 förefanns redan tidigt en känsla att utgöra en naturlig enhet, och den övergick med tiden i äkta patriotism. Fosterlandskänslan betygades kraftigt vid universitetsjubileet 1840 och upplevde sitt fulla genombrott på den berömda Florafesten i maj 1848 (Floradagen). Tanken att Finland borde bli finskt framskymtade tydligt hos A.I. Arwidsson i Åbo Morgonblad 1821 (Åboromantiken), hos Jakob Judén m.fl. Den stimulerades genom Elias Lönnrots Kalevala 1835 och J.L. Runebergs tidigare arbeten, men först J.V. Snellman inledde den medvetna finska nationalitetsrörelsen genom två artiklar 1844 i de första numren av Saima (svenskspråkig; tidningen förbjöds 1846).
Snellman krävde total språklig förfinskning av kulturlivet och styrelseapparaten, en åsikt som hela den unga bildade generationen anslöt sig till, men ännu länge i en teoretisk och symbolisk mening. Först under inflytande av Georg Zachris Forsman (Yrjö-Koskinen, Y-S.) övergick en småningom växande fraktion till konsekvent finskspråkighet. Emellertid hade det reaktionära ryska trycket lättat efter Alexander II:s tronbestigning 1855. Just före lantdagen 1863 utverkade den nyutnämnde senatorn Snellman ett språkreskript (1/8 1863), varigenom finskan inom 20 år skulle jämställas med svenskan i ämbetsverk och domstolar; därtill gavs rättighet att inlämna handlingar på finska språket. Nyheten väckte allmänt bifall. Från detta år kan ett finskt politiskt parti sägas ha trätt i funktion (finska partiet).
Allt flera finlandssvenskar insåg nu, att de aldrig hade menat allvar med sin idealfennomani. Ett ställningstagande till förmån för svenskheten i Finland framlades av rikssvensken A. Sohlman 1855 och studenttidningen Nylands Dragon 1858, men först Vikingen 1870, grundad av A.O. Freudenthal, markerade övergången till en fullt medveten finlandssvensk nationalitetsrörelse. Freudenthal betonade folkminoritetens allmogeunderlag.
Den egentliga språkstriden började på 1870-t., varvid skolfrågorna spelade en viktig roll. Bitterheten på båda hållen var ansenlig. När den s.k. ofärdstiden gick in 1899 nådde splitet sin kulmen, men i gengäld uppstod god sämja mellan svenskarna och liberalt sinnade finnar i tecknet av motståndsrörelsen mot de ryska enhetssträvandena. Full formell jämställdhet i lagstiftningshänseende mellan finskan och svenskan uppnåddes 1902, men en viss svensk dominans levde dock kvar ännu länge på många håll i samhället. 1906 ombildades det ca 25 år gamla svenska partiet till ett borgerligt demokratiskt folkparti (Svenska folkpartiet). Tonvikten på språklig purism och på bygdekulturen blev mycket stark, liksom inom finskhetsrörelsen. Den mäktiga arbetarrörelsen hade trots internationella paroller ingalunda lett till att massornas språk- och fosterlandskänsla utplånats.
Republiken Finland. Författningen av 1919 stadgade likställdhet för de båda nationalspråken, finska och svenska. Landskapet Åland, som velat förena sig med Sverige (Ålandsfrågan), erhöll autonomi 1920. Två år senare stiftades särskild språklag (språklagstiftning), som till väsentliga delar byggde på den redan under 1800-t. av fennomanerna förfäktade territorialprincipen, enligt vilken landet indelas i enspråkiga och tvåspråkiga kommuner och ämbetsdistrikt.
Kring 1925 uppkom den starkt antisvenska äktfinska rörelsen (äktfinskhet). Den hade ett slags motsvarighet på finlandssvenskt håll i östsvenskheten, som dock aldrig fick något politiskt inflytande. Lapporörelsen kring 1930 åstadkom ett visst närmande mellan finska och finlandssvenska högerelement, men den skenbara avspänningen blev kortvarig. Språkstridens två sista och allra kraftigaste utlöpare blev konflikten om Helsingfors universitets förfinskning (se t.ex. universitetsadresserna) - partiellt genomdriven 1937 - och frågan om hur utplaceringen av karelska flyktingar skulle inverka på språkförhållandena efter förlusten av Karelen 1940 och på nytt 1944.
Efter 1945 inträdde stiltje i nationalitetsfrågan, en egendomlig kontrast mot hundra års utveckling. Orsaken var uppenbarligen erfarenheterna från kampen sida vid sida mot en gemensam fiende under krigen 1939-45.
Krigserfarenheterna har i allmänhet betraktats som den främsta orsaken till att antagonismen mellan finnar och finlandssvenskar avtog starkt, men otvivelaktigt spelade även andra faktorer in. Att den finska borgerligheten föredrog att avskriva språkstriden efter andra världskriget hade också en realpolitisk bakgrund, man önskade närma sig Skandinavien för att inte vara tvungen att stå helt ensam med Sovjetunionen. Som ett tecken på en försonligare inställning till språkminoriteten antogs 1947 en ny universitetslag som avsevärt utökade den svenska undervisningen och antalet svenska professurer vid Helsingfors universitet.
Sedan början av 1950-t. har finlandssvenskarna minskat i antal inte bara procentuellt, utan också absolut sett (finlandssvenskar). Jämsides med denna tillbakagång uppstod dock under 1970-t. en ny finlandssvensk nationell medvetenhet, som gjorde sig gällande särskilt i Österbotten (hurrarna). Bland finlandssvenskarna har diskussionen med rötter i 1800-t. mellan bygdesvenskhet och kultursvenskhet fortsatt in på 2000-t.
På finskt håll har ointresset för och okunskapen om den andra inhemska språkgruppen vuxit i takt med att denna krympt, samtidigt som röster har höjts för att minska den börda som tillgodoseendet av minoritetens intressen pålägger majoriteten (se t.ex. tvångssvenska). Den tongivande finska opinionen är dock välvilligt inställd till finlandssvenskarna; endast marginella grupper, som t.ex. finskhetsförbundet Suomalaisuuden liitto, är öppet fientliga bl.a. med hänvisning till vad som uppfattas som de svensktalandes privilegier. I internationella sammanhang framställs relationerna mellan de båda språkgrupperna i Finland som föredömliga. Se även bl.a. finländare, språkundervisning, Svenskfinland, tvåspråkighet. (V. Hytönen, Suomalaista sivistystaistelua 1858-1908, 1908; A. Lille, Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse, 1921; A. Mörne, Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken, 1927; J.H. Wuorinen, Nationalism in modern Finland, 1931, rev. fi. övers. Suomalaisuuden historia, 1935; L.A. Puntila, Ruotsalaisuus Suomessa, 1944; Y. Nurmio, Taistelu Suomen kielen asemasta 1800-luvun puolivälissä, 1947; J. Teperi, Vanhan Suomen suomalaisuusliike, 2 bd, 1965-67; P.K. Hämäläinen, Nationalitetskampen och språkstriden i Finland 1917-39, 1969, Luokka ja kieli vallankumouksen Suomessa, 1978, eng. övers. In time of storm, 1979; Herää Suomi: suomalaisuusliikkeen historia, red. P. Tommila, 1989; K.D. !McRae, Conflict and compromise in multilingual societies, vol. 3: Finland, 1999; K. Beijar m.fl., Ett land, två språk: den finländska modellen, 2000). (Börje Colliander/Henrik Ekberg)
Svenska tiden. De första tydliga tecknen på en aktivering av Finlands nationalkänslor framträdde på 1700-t. Medan företeelser i seklets början som Daniel Juslenius Aboa vetus et nova och Finsk orda-boks försök m.fl. snarast utgjorde förebud, vittnade grundandet av Aurorasällskapet 1770 om en vaknande vag fosterländskhet hos en redan något större grupp. Dess ledare H.G. Porthan företog epokgörande undersökningar om Finlands historia och folkdiktning. Kretsen utgav från 1771 Finlands första tidning (Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo), givetvis svenskspråkig, medan Anders Lizelius Suomenkieliset !TietoSanomat från 1776 (nedlagd samma år) såsom finskspråkig innebar en ännu märkligare pionjärinsats. Kulturrörelsen saknade varje som helst politiskt syfte.
Ryska tiden. I det autonoma storfurstendöme som Alexander I sanktionerade på Borgå lantdag 1809 förefanns redan tidigt en känsla att utgöra en naturlig enhet, och den övergick med tiden i äkta patriotism. Fosterlandskänslan betygades kraftigt vid universitetsjubileet 1840 och upplevde sitt fulla genombrott på den berömda Florafesten i maj 1848 (Floradagen). Tanken att Finland borde bli finskt framskymtade tydligt hos A.I. Arwidsson i Åbo Morgonblad 1821 (Åboromantiken), hos Jakob Judén m.fl. Den stimulerades genom Elias Lönnrots Kalevala 1835 och J.L. Runebergs tidigare arbeten, men först J.V. Snellman inledde den medvetna finska nationalitetsrörelsen genom två artiklar 1844 i de första numren av Saima (svenskspråkig; tidningen förbjöds 1846).
Snellman krävde total språklig förfinskning av kulturlivet och styrelseapparaten, en åsikt som hela den unga bildade generationen anslöt sig till, men ännu länge i en teoretisk och symbolisk mening. Först under inflytande av Georg Zachris Forsman (Yrjö-Koskinen, Y-S.) övergick en småningom växande fraktion till konsekvent finskspråkighet. Emellertid hade det reaktionära ryska trycket lättat efter Alexander II:s tronbestigning 1855. Just före lantdagen 1863 utverkade den nyutnämnde senatorn Snellman ett språkreskript (1/8 1863), varigenom finskan inom 20 år skulle jämställas med svenskan i ämbetsverk och domstolar; därtill gavs rättighet att inlämna handlingar på finska språket. Nyheten väckte allmänt bifall. Från detta år kan ett finskt politiskt parti sägas ha trätt i funktion (finska partiet).
Allt flera finlandssvenskar insåg nu, att de aldrig hade menat allvar med sin idealfennomani. Ett ställningstagande till förmån för svenskheten i Finland framlades av rikssvensken A. Sohlman 1855 och studenttidningen Nylands Dragon 1858, men först Vikingen 1870, grundad av A.O. Freudenthal, markerade övergången till en fullt medveten finlandssvensk nationalitetsrörelse. Freudenthal betonade folkminoritetens allmogeunderlag.
Den egentliga språkstriden började på 1870-t., varvid skolfrågorna spelade en viktig roll. Bitterheten på båda hållen var ansenlig. När den s.k. ofärdstiden gick in 1899 nådde splitet sin kulmen, men i gengäld uppstod god sämja mellan svenskarna och liberalt sinnade finnar i tecknet av motståndsrörelsen mot de ryska enhetssträvandena. Full formell jämställdhet i lagstiftningshänseende mellan finskan och svenskan uppnåddes 1902, men en viss svensk dominans levde dock kvar ännu länge på många håll i samhället. 1906 ombildades det ca 25 år gamla svenska partiet till ett borgerligt demokratiskt folkparti (Svenska folkpartiet). Tonvikten på språklig purism och på bygdekulturen blev mycket stark, liksom inom finskhetsrörelsen. Den mäktiga arbetarrörelsen hade trots internationella paroller ingalunda lett till att massornas språk- och fosterlandskänsla utplånats.
Republiken Finland. Författningen av 1919 stadgade likställdhet för de båda nationalspråken, finska och svenska. Landskapet Åland, som velat förena sig med Sverige (Ålandsfrågan), erhöll autonomi 1920. Två år senare stiftades särskild språklag (språklagstiftning), som till väsentliga delar byggde på den redan under 1800-t. av fennomanerna förfäktade territorialprincipen, enligt vilken landet indelas i enspråkiga och tvåspråkiga kommuner och ämbetsdistrikt.
Kring 1925 uppkom den starkt antisvenska äktfinska rörelsen (äktfinskhet). Den hade ett slags motsvarighet på finlandssvenskt håll i östsvenskheten, som dock aldrig fick något politiskt inflytande. Lapporörelsen kring 1930 åstadkom ett visst närmande mellan finska och finlandssvenska högerelement, men den skenbara avspänningen blev kortvarig. Språkstridens två sista och allra kraftigaste utlöpare blev konflikten om Helsingfors universitets förfinskning (se t.ex. universitetsadresserna) - partiellt genomdriven 1937 - och frågan om hur utplaceringen av karelska flyktingar skulle inverka på språkförhållandena efter förlusten av Karelen 1940 och på nytt 1944.
Efter 1945 inträdde stiltje i nationalitetsfrågan, en egendomlig kontrast mot hundra års utveckling. Orsaken var uppenbarligen erfarenheterna från kampen sida vid sida mot en gemensam fiende under krigen 1939-45.
Krigserfarenheterna har i allmänhet betraktats som den främsta orsaken till att antagonismen mellan finnar och finlandssvenskar avtog starkt, men otvivelaktigt spelade även andra faktorer in. Att den finska borgerligheten föredrog att avskriva språkstriden efter andra världskriget hade också en realpolitisk bakgrund, man önskade närma sig Skandinavien för att inte vara tvungen att stå helt ensam med Sovjetunionen. Som ett tecken på en försonligare inställning till språkminoriteten antogs 1947 en ny universitetslag som avsevärt utökade den svenska undervisningen och antalet svenska professurer vid Helsingfors universitet.
Sedan början av 1950-t. har finlandssvenskarna minskat i antal inte bara procentuellt, utan också absolut sett (finlandssvenskar). Jämsides med denna tillbakagång uppstod dock under 1970-t. en ny finlandssvensk nationell medvetenhet, som gjorde sig gällande särskilt i Österbotten (hurrarna). Bland finlandssvenskarna har diskussionen med rötter i 1800-t. mellan bygdesvenskhet och kultursvenskhet fortsatt in på 2000-t.
På finskt håll har ointresset för och okunskapen om den andra inhemska språkgruppen vuxit i takt med att denna krympt, samtidigt som röster har höjts för att minska den börda som tillgodoseendet av minoritetens intressen pålägger majoriteten (se t.ex. tvångssvenska). Den tongivande finska opinionen är dock välvilligt inställd till finlandssvenskarna; endast marginella grupper, som t.ex. finskhetsförbundet Suomalaisuuden liitto, är öppet fientliga bl.a. med hänvisning till vad som uppfattas som de svensktalandes privilegier. I internationella sammanhang framställs relationerna mellan de båda språkgrupperna i Finland som föredömliga. Se även bl.a. finländare, språkundervisning, Svenskfinland, tvåspråkighet. (V. Hytönen, Suomalaista sivistystaistelua 1858-1908, 1908; A. Lille, Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse, 1921; A. Mörne, Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken, 1927; J.H. Wuorinen, Nationalism in modern Finland, 1931, rev. fi. övers. Suomalaisuuden historia, 1935; L.A. Puntila, Ruotsalaisuus Suomessa, 1944; Y. Nurmio, Taistelu Suomen kielen asemasta 1800-luvun puolivälissä, 1947; J. Teperi, Vanhan Suomen suomalaisuusliike, 2 bd, 1965-67; P.K. Hämäläinen, Nationalitetskampen och språkstriden i Finland 1917-39, 1969, Luokka ja kieli vallankumouksen Suomessa, 1978, eng. övers. In time of storm, 1979; Herää Suomi: suomalaisuusliikkeen historia, red. P. Tommila, 1989; K.D. !McRae, Conflict and compromise in multilingual societies, vol. 3: Finland, 1999; K. Beijar m.fl., Ett land, två språk: den finländska modellen, 2000). (Börje Colliander/Henrik Ekberg)