spioneri

spioneri. Bland spioner i Finland från äldre tid märks den från Borgå härstammande ämbetsmannen Johan Henrik Wijkman (ca 1698-1751), borgmästare i Brahestad 1731-40 och därefter domare i Lillsavolax. Han råkade i konflikt med myndigheterna och flydde 1748 till den ryska sidan av gränsen. Följande år återvände han och lät senare, medan han vistades i Stockholm, värva sig till rysk agent. Wijkman avslöjades i Finland, dömdes till döden och avrättades.

Agentverksamheten florerade särskilt under 1700-t., då svenska riket utkämpade flera krig mot Ryssland och tvära omkast skedde i de inrikespolitiska styrkeförhållandena. Bland dem som under kriget 1788-90 arbetade för fiendens räkning märks Berndt Hastfehr och överstelöjtnant Georg Fredrik Tigerstedt, som avslöjades och avrättades.

Sedan Finland blivit självständigt, blev landets militära förhållanden m.m. av intresse för främmande makter. Det intensivaste s. i Finland under tiden mellan de båda världskrigen bedrevs av Sovjetunionen, vars framgångsrikaste spion var den finländske fänriken/löjtnanten Vilho Pentikäinen. På 1920- o. 30- t. var emellertid även brittiska, amerikanska och tyska agenter i stort antal verksamma i Finland, som därtill utnyttjades som bas för mot Sovjetunionen riktat s. Tysklands s. i Finland intensifierades 1939; längre fram opererade alla de viktigaste tyska underrättelseorganen i landet (Büro Cellarius, Sonderkommando Nord). Storbritannien bedrev före och under fortsättningskriget 1941-44 ett s. som främst riktades mot de tyska trupperna i Finland. Det finländska kontraspionaget handhades av Detektiva centralpolisen/Statspolisen och av generalstabens övervakningsbyrå, som utvidgades betydligt efter vinterkriget och senare sorterade under Högkvarterets underrättelsesektion (underrättelseväsen).

Också efter andra världskriget bedrevs i Finland en omfattande agentverksamhet, vilket främst hängde samman med landets läge mellan öst och väst. Sovjetunionen intog härvidlag den ledande rollen även under efterkrigsdecennierna. Det gick dels ut på en noggrann kartläggning av gränstrakterna, där lokala förmågor värvades närmast med pengar och sprit, dels på mera traditionell verksamhet av agenter, både finländare och sovjetmedborgare, inne i landet. De sovjetiska underrättelseorganen hade till en början en betydande fördel av basen i Porkala och möjligheten att utanför de finländska myndigheternas kontroll kunna färdas dit med bil och tåg från ryska gränsen. De hade även lyckats värva agenter bland finska soldater som varit i sovjetisk krigsfångenskap. I motsats till förhållandena under tiden mellan världskrigen gav myndigheterna gripandena föga publicitet, men undantag från denna regel förekom, t.ex. då en omfattande spionhärva uppdagades i Jyväskylä 1953.

Finland lämpade sig även utmärkt som övningsfält för sovjetiska agenter som skulle planteras i något annat västland; de kunde - tack vare insikter i den finländska folkbokföringen som man tillvunnit sig på illegal väg - förses med en fingerad finländsk identitet och finländskt pass.

De sovjetiska underrättelseorganen kunde komma över konfidentiellt material också genom sina kontakter med finländska politiker, som utvecklade det till ett slags landets sed att umgås med i Finland stationerade sovjetmedborgare (husryss).

Då behovet av att bedriva ideologisk mission bortföll i och med Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-t., innebar detta att även spionageverksamheten, numera den ryska, "normaliserades" och alltmer kom att kretsa kring olovligt införskaffande av industriella hemligheter.

Även länderna i västlägret, främst USA och Storbritannien, var aktiva i Finland under kalla kriget. T.o.m. Sverige och Norge bedrev främst mot Sovjetunionen riktad olovlig underrättelseverksamhet - trots de risker detta innebar för Finland - Sverige bl.a. i samband med den s.k. IB-affären 1973, som ansträngde de politiska relationerna mellan de båda länderna. Landets största tidning, Helsingin Sanomat, uppskattade 2005 att ett halvt hundratal utländska agenter var verksamma i Finland; av dessa stod Ryssland för drygt hälften, medan de övriga representerade USA, Kina och ett antal europeiska länder. - Ett spionerimuseum, det första i världen, inrättades 1998 i Tfrs.

De straffstadganden som gäller s. ingår i strafflagens 12:e kapitel om landsförräderibrott, som förnyades 1995. Enligt detta skall den som i avsikt att gynna en främmande stat eller skada Finland skaffar uppgifter om en sådan omständighet beträffande Finlands försvar eller annan beredskap för undantagsförhållanden, Finlands utrikesrelationer, statshushållning, utrikeshandel, energiförsörjning m.m. dömas för s. till fängelse i minst ett och högst tio år. För grovt s. är straffet minst fyra år eller livstid. (Ö. Tigerstedt, Statspolisen slår till, 1942; M. Waltari, I sovjetspionagets skugga, 1942; B. Smeds, pseud., Jag var Gestapos agent, 1944; P. Salonen, pseud., Det spioneras i Helsingfors, 1945; O. Kumenius, Kontraspion i Finland och Sverige, 1969; A. Alava, Gestapo Suomessa, 1974; J. Rislakki, Erittäin salainen, 1982; J. Pohjonen, Maanpetturin tie. Maanpetoksesta Suomessa vuosina 1945-1972 tuomitut, 2000; A. Kuorsalo m.fl., Salaisen poliisin valtakunta: KGB, FSB ja suhteet Suomeen, 2003; The first spy museum in the world, 2005; J. Seppinen, Neuvostotiedustelu Suomessa 1917-1991, 2006)