Taistoiter, benämning på den "stalinistiska" minoriteten inom Finlands kommunistiska parti, använd särskilt på 1970-talet. Gruppen fick namnet efter partiets vice ordförande Taisto Sinisalo. Rörelsen appellerade främst till studenterna, som fr.o.m. slutet av 1960-talet strömmade till partiets minoritetsflygel med avsikten att kämpa för ideal som den europeiska nyvänstern - av vilken detta finländska fenomen var en yttring - redan upplevde som förlegade.
Studenternas revolutionsromantik var mentalt besläktad med den idealisering av sovjetsamhället som under decennierna mellan de båda världskrigen hade förekommit i intellektuella kretsar i Västeuropa, bl.a. i Storbritannien. Från studenternas led spred sig denna romantik till kulturlivet och medierna. Dess företrädare lyckades uppnå synliga positioner särskilt inom det statliga rundradiobolaget.
Att denna situation uppstod just i Finland berodde på flera omständigheter. Utvecklingen hade under 1960-talet lett till att kommunismen i intellektuella kretsar - där man tidigare hade varit starkt avståndstagande till denna och all annan marxism - på som man föreställde sig rationella grunder började betraktas med mindre misstro, som ett medel för skapandet av integration i samhället. Denna ideologiska förskjutning vänsterut medförde att även studenterna upptäckte arbetarklassen och kommunismen. De radikala element som senare blev tongivande accepterade dock inte att kommunismen skulle integreras i det borgerliga samhället. Även den uppgörelse med händelserna 1918 som ägde rum under 1960-talet - främst som ett resultat av Väinö Linnas s.k. torpartrilogi - knuffade studenterna i riktning mot yttervänstern.
Taistoiterna uppfattades av en del som ett allvarligt hot mot det bestående samhället, vars grundvalar den ungdomliga skaran dock inte hade några förutsättningar att kunna rubba på egen hand. Som särskilt hotfullt upplevdes det att de unga entusiasternas verksamhet i skolor och vid universitet dirigerades från sovjetambassaden, vilket ledde till borgerliga motåtgärder som finansierades bl.a. av arbetsgivarorganisationerna, främst bland dem Näringslivets delegation. När man i andra politiska läger knöt direkta sovjetkontakter (husryss), innebar detta att taistoiterna och övriga radikala kommunister marginaliserades. (Taistolaisuuden musta kirja: muistoja, red. I. Kylävaara, 2004; H. Mäki-Kulmala, Taistolaisuuden harmaa kirja, 2004)
Studenternas revolutionsromantik var mentalt besläktad med den idealisering av sovjetsamhället som under decennierna mellan de båda världskrigen hade förekommit i intellektuella kretsar i Västeuropa, bl.a. i Storbritannien. Från studenternas led spred sig denna romantik till kulturlivet och medierna. Dess företrädare lyckades uppnå synliga positioner särskilt inom det statliga rundradiobolaget.
Att denna situation uppstod just i Finland berodde på flera omständigheter. Utvecklingen hade under 1960-talet lett till att kommunismen i intellektuella kretsar - där man tidigare hade varit starkt avståndstagande till denna och all annan marxism - på som man föreställde sig rationella grunder började betraktas med mindre misstro, som ett medel för skapandet av integration i samhället. Denna ideologiska förskjutning vänsterut medförde att även studenterna upptäckte arbetarklassen och kommunismen. De radikala element som senare blev tongivande accepterade dock inte att kommunismen skulle integreras i det borgerliga samhället. Även den uppgörelse med händelserna 1918 som ägde rum under 1960-talet - främst som ett resultat av Väinö Linnas s.k. torpartrilogi - knuffade studenterna i riktning mot yttervänstern.
Taistoiterna uppfattades av en del som ett allvarligt hot mot det bestående samhället, vars grundvalar den ungdomliga skaran dock inte hade några förutsättningar att kunna rubba på egen hand. Som särskilt hotfullt upplevdes det att de unga entusiasternas verksamhet i skolor och vid universitet dirigerades från sovjetambassaden, vilket ledde till borgerliga motåtgärder som finansierades bl.a. av arbetsgivarorganisationerna, främst bland dem Näringslivets delegation. När man i andra politiska läger knöt direkta sovjetkontakter (husryss), innebar detta att taistoiterna och övriga radikala kommunister marginaliserades. (Taistolaisuuden musta kirja: muistoja, red. I. Kylävaara, 2004; H. Mäki-Kulmala, Taistolaisuuden harmaa kirja, 2004)
Taistoiter på marsch i Hfrs första maj 1978. Rörelsen var ett tämligen specifikt finländskt fenomen, som hade kopplingar snarare till den flirt med kommunismen som uppträdde i intellektuella kretsar under decennierna mellan världskrigen än till den efterkrigstida europeiska nyvänstern. Foto: Folkets arkiv, V. Koivusalo.