Tali-Ihantala, slagfält under fortsättningskriget. Området ligger 10-20 km n.o. om Viborg. Efter Viborgs fall 20/6 1944 riktade de sovjetiska trupperna under ledning av generalöverste D. Gusev sitt huvudanfall mot Tali, sedan man misslyckats med att bryta sig igenom det finska försvaret vid Tienhaara n. om Viborg. Tyngdpunkten i den ryska offensiven låg på ett 15 km brett avsnitt ö. om Suomenvedenpohja upp till Repolanjärvi ö. om Tali järnvägsstation. Dit koncentrerades 21. Armén med sina fyra armékårer, som hade sammanlagt 14 divisioner och starkt artilleristöd (ca 700 rör och 2 000 granatkastare). Divisionerna var visserligen slitna, men 30. Gardesarmékåren hade vilat ca en halv vecka. Den ryska övermakten var alltjämt stor särskilt i fråga om pansar, flyg, artilleri och katjusjorna (salvpjäserna), som även kallades Stalinorglar.
Ouvertyren till slaget på området Tali-Portinhoikka-Juustila-Ihantala efter att sovjettrupperna tagit Tali utspelades då 30. GAK 25/6 bröt sig igenom det finska försvaret på bägge sidorna av Leitimojärvi n. om Tali. En rysk pansarkil avancerade upp mot Juustila vid Saima kanal, men slogs tillbaka av Pansardivisionen ledd av generalmajor Ruben Lagus.
V. om dessa trupper anföll 97. Armékåren mot överste L. Haanteräs 3. Brigad som lyckades stoppa anfallet strax n. om Lavola intill Saima kanal.
Slaget kan indelas i tre faser, vilka delvis överlappar varandra. Först det ryska genombrottet vid Leitimojärvi och sedan försvarets försök att omringa de tre ryska divisionerna som brutit sig igenom mot Portinhoikka, Vakkila och Ihantala, samt slutligen hejdandet av det ryska anfallet vid Ihantala och grupperingen av de finska trupperna i försvar utmed linjen Tienhaara-Saima kanal-Tikkala-Marjamäki-Tähtelä-Vakkila-Pyöräkangas-Ihantala.
Striderna rasade i två veckor, från 25/6 till 9/7 1944. I detta Nordens största slag engagerades på den ryska sidan nio divisioner, av dem tre gardesdivisioner och på den finska fem divisioner i olika skeden. Det finska artilleriet bestod av drygt 20 sektioner med ca 240 pjäser, vilkas eld koordinerades med granatkastarnas. Detta var möjligt tack vare en uppfinning som major Unto Petäjä sommaren innan hade gjort på Maaselkänäset. Det nya systemet som överförde räknandet av skjutvärden till eldställningen och befriade eldledaren från denna uppgift gjorde det möjligt att samtidigt leda och korrigera flera sektioners och artillerigruppers eld samt rikta elden mot samma mål.
Förlusterna var stora. Man har uppskattat att Röda armén förlorade nästan 50 000 man i stupade på alla de karelska krigsskådeplatserna 1944 och finska armén ca 15 000. Under dessa strider förstördes drygt 300 ryska stridsvagnar, medan det ryska flyget förlorade ca 570 plan. Av dem sköts över hälften ner vid T.
Slagets utgång påverkades väsentligen av det faktum att de nya tysktillverkade pansarvärnsvapnen hade blivit "varmansvapen" (pansartrupper). Till resultatet bidrog även det finska artilleriets effektivitet och insatserna av den tyska flygavdelningen Kuhlmey, som stödde det finska flygvapnet och dagligen utförde räder mot fiendens marktrupper och flyg. Se även underrättelseväsen. (E. Kuussaari/J. Kronlund/J. Suninen/O. Manninen/J. Paulaharju, Torjuntataistelut Karjalan kannaksella, Jatkosodan historia 5, 1992; A. Raunio/O. Manninen/J. Leskinen, Jatkosodan ja Lapin sodan hinta, Jatkosodan historia 6, 1994; H. Valtonen, Lento-osasto Kuhlmey, 1991; E. Appel, Stormen bryter lös, Finland i krig 3, 2001; S. Forss/B. Zilliacus, T. 1944, 2007) (Jarl Kronlund)
Ouvertyren till slaget på området Tali-Portinhoikka-Juustila-Ihantala efter att sovjettrupperna tagit Tali utspelades då 30. GAK 25/6 bröt sig igenom det finska försvaret på bägge sidorna av Leitimojärvi n. om Tali. En rysk pansarkil avancerade upp mot Juustila vid Saima kanal, men slogs tillbaka av Pansardivisionen ledd av generalmajor Ruben Lagus.
V. om dessa trupper anföll 97. Armékåren mot överste L. Haanteräs 3. Brigad som lyckades stoppa anfallet strax n. om Lavola intill Saima kanal.
Slaget kan indelas i tre faser, vilka delvis överlappar varandra. Först det ryska genombrottet vid Leitimojärvi och sedan försvarets försök att omringa de tre ryska divisionerna som brutit sig igenom mot Portinhoikka, Vakkila och Ihantala, samt slutligen hejdandet av det ryska anfallet vid Ihantala och grupperingen av de finska trupperna i försvar utmed linjen Tienhaara-Saima kanal-Tikkala-Marjamäki-Tähtelä-Vakkila-Pyöräkangas-Ihantala.
Striderna rasade i två veckor, från 25/6 till 9/7 1944. I detta Nordens största slag engagerades på den ryska sidan nio divisioner, av dem tre gardesdivisioner och på den finska fem divisioner i olika skeden. Det finska artilleriet bestod av drygt 20 sektioner med ca 240 pjäser, vilkas eld koordinerades med granatkastarnas. Detta var möjligt tack vare en uppfinning som major Unto Petäjä sommaren innan hade gjort på Maaselkänäset. Det nya systemet som överförde räknandet av skjutvärden till eldställningen och befriade eldledaren från denna uppgift gjorde det möjligt att samtidigt leda och korrigera flera sektioners och artillerigruppers eld samt rikta elden mot samma mål.
Förlusterna var stora. Man har uppskattat att Röda armén förlorade nästan 50 000 man i stupade på alla de karelska krigsskådeplatserna 1944 och finska armén ca 15 000. Under dessa strider förstördes drygt 300 ryska stridsvagnar, medan det ryska flyget förlorade ca 570 plan. Av dem sköts över hälften ner vid T.
Slagets utgång påverkades väsentligen av det faktum att de nya tysktillverkade pansarvärnsvapnen hade blivit "varmansvapen" (pansartrupper). Till resultatet bidrog även det finska artilleriets effektivitet och insatserna av den tyska flygavdelningen Kuhlmey, som stödde det finska flygvapnet och dagligen utförde räder mot fiendens marktrupper och flyg. Se även underrättelseväsen. (E. Kuussaari/J. Kronlund/J. Suninen/O. Manninen/J. Paulaharju, Torjuntataistelut Karjalan kannaksella, Jatkosodan historia 5, 1992; A. Raunio/O. Manninen/J. Leskinen, Jatkosodan ja Lapin sodan hinta, Jatkosodan historia 6, 1994; H. Valtonen, Lento-osasto Kuhlmey, 1991; E. Appel, Stormen bryter lös, Finland i krig 3, 2001; S. Forss/B. Zilliacus, T. 1944, 2007) (Jarl Kronlund)
Tali-Ihantala. I detta slag, det största i Nordens historia, kom de nya tysktillverkade pansarvärnsvapen som hade börjat levereras i början av april 1944, till god användning. En s.k. pansarnäve har träffat sitt mål i bakgrunden medan den följande väntar på avfyrning. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.