tidskriftspressen. Inom den periodiska litteraturen är det inte alltid lätt att skilja åt tidningar och tidskrifter. Detta gäller historiskt de äldsta periodiskt utkommande tryckalstren och också en del tidningar idag, som kan sägas ha karaktär av tidskrift. Ett typiskt gränsfall i den aktuella finlandssvenska pressen är Kyrkpressen, som utkommer en gång i veckan och sprids till medlemmarna av så gott som alla församlingar inom den evangelisk-lutherska kyrkan i det svenska Finland samt veckotidningen Ny Tid, tidigare en folkdemokratisk politisk nyhetstidning som alltmera antagit prägel av en tidskrift.
I Finland fick tidskrifterna sin början med Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo 1771-78 och med Suomenkieliset Tieto-Sanomat 1775-76 (Lizelius, Anders). De första egentliga tidskrifterna var Konsten at rätt behaga 1782 och Angenäma Sjelfswåld 1783. Den första finskspråkiga tidskriften var Mehiläinen, som utkom 1836-37 och 1839-40 med Elias Lönnrot som redaktör. På 1800-t. började nya tidskrifter och tidningar utkomma sparsamt; det var ofta fråga om kortlivade periodiska organ. Dessa tidskrifter-tidningar deltog med slagkraft i den offentliga debatten. Sådana personligheter som Elias Lönnrot och J.V. Snellman, G.Z. Yrjö-Koskinen och C.G. Estlander fanns med bland redaktörer och medarbetare, vilket betydde mycket för tidskrifternas utveckling.
Mot slutet av 1800-t. och under 1900-t. uppstod nya tidskrifter i stort antal. De har fått stor spridning och innehållet har blivit mångsidigare - det finns i dag knappast något område, som inte har sitt eget tidskriftsorgan. 1850 utkom i Finland fem tidskrifter, och den sammanlagda upplagan var ca 2 000 exemplar. Motsvarande siffror 1980 var 1 070 tidskriftstitlar och ca 22 miljoner årgångar. Enligt Statistisk årsbok utkom 1981 drygt 3 900 tidskrifter i Finland; av dem 244 svenskspråkiga. Postens distributionsstatistik upptog 1996 ca 2 700 tidskriftstitlar, varav ca 2 000 fack- och 300 allmänna s.k. populärtidskrifter. Dessa grupper stod för 42 resp. 35 % av årsvolymen. 2005 utgavs i landet 3 462 tidskrifter, som utkom minst fyra gånger om året.
Tidskrifterna kan uppdelas i två stora kategorier: 1) tidskrifter för den stora allmänheten eller populärpressen, 2) tidskrifter för speciella läsargrupper: yrkesgrupper, intressegrupper, kundkretsar kring företag, kooperativa o.a. organisationer, grupper kring religiösa åskådningar, politiska sammanslutningar och partier. Till de publikationer av denna art som har den största spridningen märks kundtidningarna som ges ut av handelns stora centralorganisationer. Uppdelningen i fråga sammanfaller i stort sett med 1) kommersiella tidskrifter som man prenumererar på eller köper lösnummer av och 2) icke-kommersiella tidskrifter, som man får gratis eller skenbart gratis, som förmån i någon organisation, som man tillhör, eller som ingår i olika organisationers propaganda- och reklamverksamhet. Tre viktiga läsargrupper, som har egna tidskrifter är 1) grupper kring vetenskap, konst, kultur, 2) grupper kring en kulturpolitisk idériktning, 3) kyrkosamfundens församlingsmedlemmar och religiösa grupper av olika konfession. Den brokiga, till särskilda grupper spridda tidskriftspressen har ökat i omfång, medan "publiktidskrifterna" har förlorat terräng. Denna nedgång beror på hög kostnadsnivå, konkurrens från massmedierna och ett tidigare starkt uppsving, som var påfallande i slutet av 1960-t. Sociala förändringar och ideologiskt nytänkande drev fram många nya tidskrifter och tidskrifter av ny typ. Det blev mode att "avslöja" samhälle och individer, och allmänhetens intresse stimulerades, medan köpkraften ökade.
Tidskriften som förlagsprodukt bygger sin ekonomi på inkomster av försäljning (prenumeration, lösnummer) och på annonsinkomster. Annonserna svarar i genomsnitt för en fjärdedel av de totala inkomsterna. Andelen är mycket växlande inom olika tidskriftstyper.
Kulturtidskrifterna och de kulturpolitiska opinionstidningarna bör särskilt uppmärksammas med tanke på deras stora betydelse för den allmänna kulturdebatten i landet och för kulturförbindelserna med utlandet. Dessa kvalitetstidskrifter, som har en liten läsekrets, kan numera få bidrag ur ett särskilt anslagsmoment i undervisningsministeriets budget. Tidskriftsstödet, som tillkommit efter förebild från Sverige, regleras genom statsrådsbeslut av 1979 och 1981. En "opinionstidning" är en sådan, i landet utgiven och tryckt tidning "som envar kan erhålla mot en viss skälig prenumerationsavgift och som utan att tjäna kommersiella strävanden förmedlar information om kultur, vetenskap, konst eller samhällelig verksamhet samt som inte verkar enbart eller i huvudsak som internt informationsmedium för samfund".
Tidskriften bör utkomma med minst fyra nummer om året. Ett villkor för erhållandet av stöd är också att den utkommit under minst ett år, vartill förläggarens ekonomiska möjligheter inte får vara avsevärda i förhållande till tidskriftens ekonomiska svårigheter.
Tre ledande finlandssvenska kulturtidskrifter, sedan länge fast etablerade, kompletterar varandra. Dessa är Finsk Tidskrift i Åbo, som är Nordens äldsta kulturtidskrift, Nya Argus i Hfrs och Horisont i Österbotten. Av mera kortlivade kulturtidskrifter kan nämnas Arena (1951-54), som utgavs av Jörn Donner, FBT (1965-68), de vänsterorienterade Progress (1963-65), Fågel Fenix (1975-77) och Otid (1979-82), som representerade en alternativ kultursyn. Vidare kan nämnas Folkjournalen (1980-86), Boklagets litterära årsmagasin BLÅ (gr. 1983), den åländska kulturtidskriften PQR (gr. 1979) och kulturmagasinet M.A.O. (gr. 1984) samt Laboratorium för Folk och Kultur (gr. 1986), utgiven av Föreningen Brages sektion för folklivsforskning. Av finska kulturtidskrifter kan nämnas Kaltio, Kanava, Kirjastolehti, Kulttuurivihkot, Nuori Voima, Parnasso, Suomi och Ydin. Ett stort antal tidskrifter är religiösa; till dem hör också Finlands två i detta nu äldsta tidskrifter, Mission (tidigare Missionstidning för Finland) och Suomen lähetyssanomat, båda från 1859 och utgivna av Finska missionssällskapet. Frälsningsarméns Krigsropet utkommer sedan 1890. Människovännen hette ett kristligt veckoblad 1912-55.
En rik flora av skämttidningar blomstrade särskilt under ryska tidens sista decennier och på 1920-t.; bl.a. märks Fyren och Garm samt Tuulispää och Velikulta, men även Hovnarren (1917-24) och Blinkfyren (1924-39). I Finland utkommer numera ett fyrtiotal serietidningar (alla finskspråkiga, serier), av vilka Aku Ankka (Donald Duck, Kalle Anka) uppges ha den största upplagan i världen i förhållande till folkmängden. På svenska har för barn utgivits bl.a. Funtus (1917-19) och Lunkentus (1928-30), där f.ö. Tove Jansson debuterade som serietecknare, samt Finlands svenska nykterhetsförbunds Eos, som började utkomma 1893. Affärstidskriften Mercator grundades 1906 av Amos Andersson och utkom fram till 1971.
Två kulturtidskrifter av betydelse kring sekelskiftet var Ateneum (1898-1903) och Euterpe (1901-05). Inom samma kategori kan vidare nämnas Quosego, den tvåspråkiga Ultra och Litteratur. Konst. Teater. med skiftande årtal i titeln 1945-48, utgivare Holger Schildts förlag och huvudredaktör Ole Torvalds, samt Domus (1930-33) i svensk och finsk upplaga - en tidskrift för inredningskonst och konstindustri. Av äldre svenskspråkiga tidskrifter kan ytterligare nämnas Den aboensiske forskaren (organ för Åbo Akademis studentkår 1946-51 - den förenades sedan med Studentbladet) och Östsvensk Tidskrift 1917-18 med Bertel Appelberg som redaktör och Söderström & C:o som utgivare. Samma förlag utgav tidskriften Arena 1916-20 under redaktion av Henning Söderhjelm, Erik Grotenfelt och Nils Lüchou. Under drygt två decennier 1898-1920 utkom Victor Petterssons Lördagen, familjeläsning för alla, medan Hemma och ute, en publikation som närmast hade karaktären av en familjejournal, utgavs 1910-17 av Hanna Rönnberg. En både kulturellt och politiskt livaktig tidskrift var Vår Tid, som utkom 1930-64 och var organ för Svenska upplysningsbyrån. - På 1930- o. 40-t. utgav skyddskårerna tidskrifter både på finska och på svenska. I Finland har utkommit tidskrifter även på främmande språk; bland dem märks Deutsche Warte, ett organ för den tyska kolonin i Finland, som utgavs 1935 -44 med avbrott för åren 1940-41. Se även nazism.
Den populära finska tidskriften är synnerligen livskraftig. Det svenskspråkiga Finland saknar i stort sett en tidskriftspress av underhållningskaraktär, men bl.a. månadstidskriften Astra Nova (gr. 1992 som en fortsättning på Svenska kvinnoförbundets Astra (1919-92) i Hfrs och den österbottniska Kuriren har haft ambitioner att erbjuda såväl underhållning som kulturellt stoff. Illustrerade familjetidskrifter har i Svenskfinland i allmänhet varit kortlivade; till undantagen hör bl.a. Allas Krönika i Hfrs under tiden mellan de båda världskrigen och Vecko-Spegeln i Vasa, som kom ut på 1940- o. 50-t.
Veckotidningarnas uppgift har i det svenskspråkiga Finland i hög grad övertagits av tidskrifter för olika organisationer. Bland de tidskrifter av detta slag som har de största upplagorna, märks Medborgarbladet, Svenska folkpartiets organ, Kyrkpressen, programbilagan Vision (gr. 1934 som Radiobladet, 1966-84 Radio-TV-bladet; utgivare Hufvudstadsbladet Ab) och Forum för ekonomi och teknik, som sedan 1983 ges ut av ett bolag, där Hufvudstadsbladet Ab har aktiemajoriteten. Österbottniska Posten, som har anor från början av 1880-t. och fram till 1968 var ett lokalt veckoblad i Nykarleby, är numera en österbottnisk ungdomstidning.
Bland finlandssvenska organisationstidningar märks vidare Ad Lucem (gr. 1909), organ för Finlands kristliga studentförbund, kundtidningen Birka (gr. 1975, utgivare Kesko), Filmjournalen (gr. 1989, utgivare Finlandssvenskt filmcentrum), Fanbäraren (gr. 1930, utgivare Nylands brigad), Finlands natur (gr. 1941, utgivare föreningen Natur och miljö), Fredsposten (gr. 1927, utgivare Finlands fredsförbund), FPA-bladet (gr. 1973, utgivare Folkpensionsanstalten), Frisk Bris (gr. 1903, utgivare ett ant. båtorganisationer), God Tid (gr. 1973, utgivare Svenska pensionärsförbundet), Hembygden (gr. 1896, utgivare Finlands svenska hembygdsförbund), Historisk tidskrift för Finland (gr. 1916, utgivare Historiska föreningen), Finlands kommuntidning (gr. 1918, utgivare Finlands kommunförbund), Kontakt (gr. 1944, utgivare Vänskapssamfundet för Finlands och Rysslands fok), Källan (gr. 1994, utgivare Svenska litteratursällskapet), Landsbygdens Folk (gr. 1947, utgivare Svenska lantbruksproducenternas centralförbund), Läraren (gr. 1894, utgivare Finlands svenska lärarförbund), Löntagaren (gr. 1971, utgivare FFC), Marthabladet (gr. 1902, utgivare Finlands svenska marthaförbund), Replik (gr. 1895, utgivare Finlands svenska nykterhetsförbund), Samarbete (gr. 1909, utgivare SOK), Signalen (gr. 1909, organ för Svenska kamratförbundet vid finska statsjärnvägarna), Språkbruk (gr. 1981, utgivare Forskningscentralen för de inhemska språken), Skärgård (gr. 1978, utgivare Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi), Studentbladet (gr. 1910, utg. Svenska studerandes intresseförening) och Svenskbygden (gr. 1922, utgivare Svenska folkskolans vänner) samt Veteranposten (gr. 1984, utgivare Södra Finlands veterandistrikt).
1996 anordnades den första finlandssvenska tidskriftsmässan på Svenska teatern i Hfrs. Till mässan utgavs av Föreningen Konstsamfundet och Svenska kulturfonden en tidskriftskatalog, som därefter utkommit årligen innehållande uppgifter om ca 140 finlandssvenska tidskrifter. 2003 påbörjade ett antal finlandssvenska kulturtidskrifter samarbete i form av en tidskriftscentral med ambitionen att stärka tidskrifternas ställning. Till Tidskriftscentralen hörde 2006 följande tio tidskrifter: Ad Lucem, Astra Nova, Filmjournalen, Finsk Tidskrift, Horisont, Kontur, Magasin Brun, Nya Argus, Ny Tid, Pajazzo och PQR.
Tidskrifternas förbund (Aikakauslehtien liitto, Hfrs, gr. 1946) är en sammanslutning av förlag, som utger tidskrifter. Förbundet för tidskriftsredaktörerna, numera Tidskriftsjournalisternas förbund i Finland, Suomen aikakauslehdentoimittajain liitto (SAL, gr. 1939), hade 2006 ca 2 700 medlemmar. Chefredaktörernas förening heter Aikakauslehtien päätoimittajat ry. (APY, gr. 1979) med 174 medlemmar 2006. Flertalet av de tidskrifter vars namn inte är tryckta med kursiv stil har egna uppslagsord. (K. Kervinen/M. Perähuhta, Suomen aikakauslehdistö 1840-1973, 1976; Bibliografi över Finlands tidskriftslitteratur 1782-1955, red. J. Kurikka/M. Takkala,1983; M. Takkala/A-M. Ortamo/P. Tommila, Bibliografi över Finlands tidskriftslitteratur 1956-1977, 1986; H. Nuutinen, Kaupan aikakauslehdet, 1983; Suomen lehdistön historia 8: Aikakauslehdistön historia: yleisaikakauslehdet, red. P. Tommila, 1991; Suomen lehdistön historia 9: Aikakauslehdistön historia: erikoisaikakauslehdet, red. P. Tommila, 1991; Suomen lehdistön historia 10: Aikakauslehdistön historia: aikakauslehdistön kehityslinjat, red. P. Tommila, 1992; P. Tommila/R. Salokangas, Tidningar för alla. Den finländska pressens historia, 2000) (J.O. Tallqvist/Lars-Folke Landgrén)
I Finland fick tidskrifterna sin början med Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo 1771-78 och med Suomenkieliset Tieto-Sanomat 1775-76 (Lizelius, Anders). De första egentliga tidskrifterna var Konsten at rätt behaga 1782 och Angenäma Sjelfswåld 1783. Den första finskspråkiga tidskriften var Mehiläinen, som utkom 1836-37 och 1839-40 med Elias Lönnrot som redaktör. På 1800-t. började nya tidskrifter och tidningar utkomma sparsamt; det var ofta fråga om kortlivade periodiska organ. Dessa tidskrifter-tidningar deltog med slagkraft i den offentliga debatten. Sådana personligheter som Elias Lönnrot och J.V. Snellman, G.Z. Yrjö-Koskinen och C.G. Estlander fanns med bland redaktörer och medarbetare, vilket betydde mycket för tidskrifternas utveckling.
Mot slutet av 1800-t. och under 1900-t. uppstod nya tidskrifter i stort antal. De har fått stor spridning och innehållet har blivit mångsidigare - det finns i dag knappast något område, som inte har sitt eget tidskriftsorgan. 1850 utkom i Finland fem tidskrifter, och den sammanlagda upplagan var ca 2 000 exemplar. Motsvarande siffror 1980 var 1 070 tidskriftstitlar och ca 22 miljoner årgångar. Enligt Statistisk årsbok utkom 1981 drygt 3 900 tidskrifter i Finland; av dem 244 svenskspråkiga. Postens distributionsstatistik upptog 1996 ca 2 700 tidskriftstitlar, varav ca 2 000 fack- och 300 allmänna s.k. populärtidskrifter. Dessa grupper stod för 42 resp. 35 % av årsvolymen. 2005 utgavs i landet 3 462 tidskrifter, som utkom minst fyra gånger om året.
Tidskrifterna kan uppdelas i två stora kategorier: 1) tidskrifter för den stora allmänheten eller populärpressen, 2) tidskrifter för speciella läsargrupper: yrkesgrupper, intressegrupper, kundkretsar kring företag, kooperativa o.a. organisationer, grupper kring religiösa åskådningar, politiska sammanslutningar och partier. Till de publikationer av denna art som har den största spridningen märks kundtidningarna som ges ut av handelns stora centralorganisationer. Uppdelningen i fråga sammanfaller i stort sett med 1) kommersiella tidskrifter som man prenumererar på eller köper lösnummer av och 2) icke-kommersiella tidskrifter, som man får gratis eller skenbart gratis, som förmån i någon organisation, som man tillhör, eller som ingår i olika organisationers propaganda- och reklamverksamhet. Tre viktiga läsargrupper, som har egna tidskrifter är 1) grupper kring vetenskap, konst, kultur, 2) grupper kring en kulturpolitisk idériktning, 3) kyrkosamfundens församlingsmedlemmar och religiösa grupper av olika konfession. Den brokiga, till särskilda grupper spridda tidskriftspressen har ökat i omfång, medan "publiktidskrifterna" har förlorat terräng. Denna nedgång beror på hög kostnadsnivå, konkurrens från massmedierna och ett tidigare starkt uppsving, som var påfallande i slutet av 1960-t. Sociala förändringar och ideologiskt nytänkande drev fram många nya tidskrifter och tidskrifter av ny typ. Det blev mode att "avslöja" samhälle och individer, och allmänhetens intresse stimulerades, medan köpkraften ökade.
Tidskriften som förlagsprodukt bygger sin ekonomi på inkomster av försäljning (prenumeration, lösnummer) och på annonsinkomster. Annonserna svarar i genomsnitt för en fjärdedel av de totala inkomsterna. Andelen är mycket växlande inom olika tidskriftstyper.
Kulturtidskrifterna och de kulturpolitiska opinionstidningarna bör särskilt uppmärksammas med tanke på deras stora betydelse för den allmänna kulturdebatten i landet och för kulturförbindelserna med utlandet. Dessa kvalitetstidskrifter, som har en liten läsekrets, kan numera få bidrag ur ett särskilt anslagsmoment i undervisningsministeriets budget. Tidskriftsstödet, som tillkommit efter förebild från Sverige, regleras genom statsrådsbeslut av 1979 och 1981. En "opinionstidning" är en sådan, i landet utgiven och tryckt tidning "som envar kan erhålla mot en viss skälig prenumerationsavgift och som utan att tjäna kommersiella strävanden förmedlar information om kultur, vetenskap, konst eller samhällelig verksamhet samt som inte verkar enbart eller i huvudsak som internt informationsmedium för samfund".
Tidskriften bör utkomma med minst fyra nummer om året. Ett villkor för erhållandet av stöd är också att den utkommit under minst ett år, vartill förläggarens ekonomiska möjligheter inte får vara avsevärda i förhållande till tidskriftens ekonomiska svårigheter.
Tre ledande finlandssvenska kulturtidskrifter, sedan länge fast etablerade, kompletterar varandra. Dessa är Finsk Tidskrift i Åbo, som är Nordens äldsta kulturtidskrift, Nya Argus i Hfrs och Horisont i Österbotten. Av mera kortlivade kulturtidskrifter kan nämnas Arena (1951-54), som utgavs av Jörn Donner, FBT (1965-68), de vänsterorienterade Progress (1963-65), Fågel Fenix (1975-77) och Otid (1979-82), som representerade en alternativ kultursyn. Vidare kan nämnas Folkjournalen (1980-86), Boklagets litterära årsmagasin BLÅ (gr. 1983), den åländska kulturtidskriften PQR (gr. 1979) och kulturmagasinet M.A.O. (gr. 1984) samt Laboratorium för Folk och Kultur (gr. 1986), utgiven av Föreningen Brages sektion för folklivsforskning. Av finska kulturtidskrifter kan nämnas Kaltio, Kanava, Kirjastolehti, Kulttuurivihkot, Nuori Voima, Parnasso, Suomi och Ydin. Ett stort antal tidskrifter är religiösa; till dem hör också Finlands två i detta nu äldsta tidskrifter, Mission (tidigare Missionstidning för Finland) och Suomen lähetyssanomat, båda från 1859 och utgivna av Finska missionssällskapet. Frälsningsarméns Krigsropet utkommer sedan 1890. Människovännen hette ett kristligt veckoblad 1912-55.
En rik flora av skämttidningar blomstrade särskilt under ryska tidens sista decennier och på 1920-t.; bl.a. märks Fyren och Garm samt Tuulispää och Velikulta, men även Hovnarren (1917-24) och Blinkfyren (1924-39). I Finland utkommer numera ett fyrtiotal serietidningar (alla finskspråkiga, serier), av vilka Aku Ankka (Donald Duck, Kalle Anka) uppges ha den största upplagan i världen i förhållande till folkmängden. På svenska har för barn utgivits bl.a. Funtus (1917-19) och Lunkentus (1928-30), där f.ö. Tove Jansson debuterade som serietecknare, samt Finlands svenska nykterhetsförbunds Eos, som började utkomma 1893. Affärstidskriften Mercator grundades 1906 av Amos Andersson och utkom fram till 1971.
Två kulturtidskrifter av betydelse kring sekelskiftet var Ateneum (1898-1903) och Euterpe (1901-05). Inom samma kategori kan vidare nämnas Quosego, den tvåspråkiga Ultra och Litteratur. Konst. Teater. med skiftande årtal i titeln 1945-48, utgivare Holger Schildts förlag och huvudredaktör Ole Torvalds, samt Domus (1930-33) i svensk och finsk upplaga - en tidskrift för inredningskonst och konstindustri. Av äldre svenskspråkiga tidskrifter kan ytterligare nämnas Den aboensiske forskaren (organ för Åbo Akademis studentkår 1946-51 - den förenades sedan med Studentbladet) och Östsvensk Tidskrift 1917-18 med Bertel Appelberg som redaktör och Söderström & C:o som utgivare. Samma förlag utgav tidskriften Arena 1916-20 under redaktion av Henning Söderhjelm, Erik Grotenfelt och Nils Lüchou. Under drygt två decennier 1898-1920 utkom Victor Petterssons Lördagen, familjeläsning för alla, medan Hemma och ute, en publikation som närmast hade karaktären av en familjejournal, utgavs 1910-17 av Hanna Rönnberg. En både kulturellt och politiskt livaktig tidskrift var Vår Tid, som utkom 1930-64 och var organ för Svenska upplysningsbyrån. - På 1930- o. 40-t. utgav skyddskårerna tidskrifter både på finska och på svenska. I Finland har utkommit tidskrifter även på främmande språk; bland dem märks Deutsche Warte, ett organ för den tyska kolonin i Finland, som utgavs 1935 -44 med avbrott för åren 1940-41. Se även nazism.
Den populära finska tidskriften är synnerligen livskraftig. Det svenskspråkiga Finland saknar i stort sett en tidskriftspress av underhållningskaraktär, men bl.a. månadstidskriften Astra Nova (gr. 1992 som en fortsättning på Svenska kvinnoförbundets Astra (1919-92) i Hfrs och den österbottniska Kuriren har haft ambitioner att erbjuda såväl underhållning som kulturellt stoff. Illustrerade familjetidskrifter har i Svenskfinland i allmänhet varit kortlivade; till undantagen hör bl.a. Allas Krönika i Hfrs under tiden mellan de båda världskrigen och Vecko-Spegeln i Vasa, som kom ut på 1940- o. 50-t.
Veckotidningarnas uppgift har i det svenskspråkiga Finland i hög grad övertagits av tidskrifter för olika organisationer. Bland de tidskrifter av detta slag som har de största upplagorna, märks Medborgarbladet, Svenska folkpartiets organ, Kyrkpressen, programbilagan Vision (gr. 1934 som Radiobladet, 1966-84 Radio-TV-bladet; utgivare Hufvudstadsbladet Ab) och Forum för ekonomi och teknik, som sedan 1983 ges ut av ett bolag, där Hufvudstadsbladet Ab har aktiemajoriteten. Österbottniska Posten, som har anor från början av 1880-t. och fram till 1968 var ett lokalt veckoblad i Nykarleby, är numera en österbottnisk ungdomstidning.
Bland finlandssvenska organisationstidningar märks vidare Ad Lucem (gr. 1909), organ för Finlands kristliga studentförbund, kundtidningen Birka (gr. 1975, utgivare Kesko), Filmjournalen (gr. 1989, utgivare Finlandssvenskt filmcentrum), Fanbäraren (gr. 1930, utgivare Nylands brigad), Finlands natur (gr. 1941, utgivare föreningen Natur och miljö), Fredsposten (gr. 1927, utgivare Finlands fredsförbund), FPA-bladet (gr. 1973, utgivare Folkpensionsanstalten), Frisk Bris (gr. 1903, utgivare ett ant. båtorganisationer), God Tid (gr. 1973, utgivare Svenska pensionärsförbundet), Hembygden (gr. 1896, utgivare Finlands svenska hembygdsförbund), Historisk tidskrift för Finland (gr. 1916, utgivare Historiska föreningen), Finlands kommuntidning (gr. 1918, utgivare Finlands kommunförbund), Kontakt (gr. 1944, utgivare Vänskapssamfundet för Finlands och Rysslands fok), Källan (gr. 1994, utgivare Svenska litteratursällskapet), Landsbygdens Folk (gr. 1947, utgivare Svenska lantbruksproducenternas centralförbund), Läraren (gr. 1894, utgivare Finlands svenska lärarförbund), Löntagaren (gr. 1971, utgivare FFC), Marthabladet (gr. 1902, utgivare Finlands svenska marthaförbund), Replik (gr. 1895, utgivare Finlands svenska nykterhetsförbund), Samarbete (gr. 1909, utgivare SOK), Signalen (gr. 1909, organ för Svenska kamratförbundet vid finska statsjärnvägarna), Språkbruk (gr. 1981, utgivare Forskningscentralen för de inhemska språken), Skärgård (gr. 1978, utgivare Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi), Studentbladet (gr. 1910, utg. Svenska studerandes intresseförening) och Svenskbygden (gr. 1922, utgivare Svenska folkskolans vänner) samt Veteranposten (gr. 1984, utgivare Södra Finlands veterandistrikt).
1996 anordnades den första finlandssvenska tidskriftsmässan på Svenska teatern i Hfrs. Till mässan utgavs av Föreningen Konstsamfundet och Svenska kulturfonden en tidskriftskatalog, som därefter utkommit årligen innehållande uppgifter om ca 140 finlandssvenska tidskrifter. 2003 påbörjade ett antal finlandssvenska kulturtidskrifter samarbete i form av en tidskriftscentral med ambitionen att stärka tidskrifternas ställning. Till Tidskriftscentralen hörde 2006 följande tio tidskrifter: Ad Lucem, Astra Nova, Filmjournalen, Finsk Tidskrift, Horisont, Kontur, Magasin Brun, Nya Argus, Ny Tid, Pajazzo och PQR.
Tidskrifternas förbund (Aikakauslehtien liitto, Hfrs, gr. 1946) är en sammanslutning av förlag, som utger tidskrifter. Förbundet för tidskriftsredaktörerna, numera Tidskriftsjournalisternas förbund i Finland, Suomen aikakauslehdentoimittajain liitto (SAL, gr. 1939), hade 2006 ca 2 700 medlemmar. Chefredaktörernas förening heter Aikakauslehtien päätoimittajat ry. (APY, gr. 1979) med 174 medlemmar 2006. Flertalet av de tidskrifter vars namn inte är tryckta med kursiv stil har egna uppslagsord. (K. Kervinen/M. Perähuhta, Suomen aikakauslehdistö 1840-1973, 1976; Bibliografi över Finlands tidskriftslitteratur 1782-1955, red. J. Kurikka/M. Takkala,1983; M. Takkala/A-M. Ortamo/P. Tommila, Bibliografi över Finlands tidskriftslitteratur 1956-1977, 1986; H. Nuutinen, Kaupan aikakauslehdet, 1983; Suomen lehdistön historia 8: Aikakauslehdistön historia: yleisaikakauslehdet, red. P. Tommila, 1991; Suomen lehdistön historia 9: Aikakauslehdistön historia: erikoisaikakauslehdet, red. P. Tommila, 1991; Suomen lehdistön historia 10: Aikakauslehdistön historia: aikakauslehdistön kehityslinjat, red. P. Tommila, 1992; P. Tommila/R. Salokangas, Tidningar för alla. Den finländska pressens historia, 2000) (J.O. Tallqvist/Lars-Folke Landgrén)
tidskriftspressen. 2006 startades rekordmånga tidskrifter, hela 33 stycken, medan det 2002-03 grundades endast 15 tidskrifter per år. De nya tidskrifterna handlade om allt från bilar och inredning till litteratur och serier. Livslängden för tidskrifter har blivit kortare; av de drygt 130 tidskrifter som grundades 2001-2006 har inemot 40 upphört. Foto: Lehtikuva Oy, S.Gustafsson.