serier. Det visuella berättandet har gamla traditioner i Finland, men de finska seriernas egentliga historia börjar 1911; då utkom nämligen Ilmari Vainios seriebok Professori Itikaisen tutkimusretki (Professor Itikainens forskningsresa). Serien kom till Finland 1904, då Amerikansk bilderbok som innehöll amerikanska tidningsserier i färg publicerades på både finska och svenska. Det serieformade berättandet hade börjat vidgas i Amerika mot slutet av 1800-t.
De finska seriernas "guldålder" inföll under storfurstendömets sista år och speciellt på 1920-t. då en skämtpress utan like blomstrade (t.ex. Fyren, Garm, Tuulispää, Velikulta), där många blivande seriemästare prövade sin förmåga. Tidens mest betydande tecknare var Ola Fogelberg, alias Fogeli. Hans viktigaste serie är Pekka Puupää (Kalle Träskalle) som föddes 1925. Andra kända tecknare från perioden var bl.a. Hjalmar Löfving (Olli Pirteä) och Alexander Tawitz (Junnu). Veli Giovanni, d.v.s. Hillari Viherjuuri var den centrala personen i serie-Finland på 1920- o. 30-t., p.g.a. sin hektiska verksamhet på området. Han skrev manus till de flesta finska serietecknarna och gjorde 26 Kalle Viksari -årsalbum (1924-50).
Fr.o.m. 1928 började amerikanska tidningsserier strömma in genom seriesyndikaten, d.v.s. byråer som förmedlar s., artiklar och bilder. Den svenska Bulls Presstjänst var och är den viktigaste källan för amerikanska s. Skickligt gjorda livfulla amerikanska s. erövrade snabbt publikens gunst på 1930-t. Också under 1930- o. 40-talens "nedgångsperiod" kunde Finland uppvisa en hel mängd framstående tecknare. De mest kända namnen var Poika Vesanto (Saku Sämpylä), Ami Hauhio (Koltan perintö), Asmo Alho (Kieku ja Kaiku med rimmade texter av Mika Waltari) och Erkki Tanttu, vars Rymy-Eetu är en finsk superhjälte utan like. Under krigsåren utvecklades åter den inhemska serieproduktionen; då framträdde bl.a. Kari Suomalainen, Eeli Jaatinen och Henrik Tikkanen. Serietidningar började utkomma i Amerika 1933 och i Finland 1949. Den första serietidningen i Finland hette Sarjakuvalehti.
I början av 1950-t. utkom tio serietidningar, men antalet ökade snabbt under de följande decennierna, och i början av 2000-t. utkommer ungefär 30 olika titlar. Det första numret av Aku Ankka (Kalle Anka) utkom 1951, och tidningen har sedan början varit den dominerande titeln i branschen, vilket är enastående i Norden och i hela världen. Aku Ankka är idag en nationell institution; dess väldiga upplaga på över 300 000 ex. innebär att den också på 2000-t. är den största finska tidskriften.
Trots att de finländska s. inte i längden kunde konkurrera med de billigt producerade utländska på 1950-t., utkom då två utmärkta inhemska serier. Joonas av Veikko Savolainen kom till 1950 och fortsatte fram till 1972. Tove Jansson förvandlade först Mumintrollet till serieformat 1947 i Ny Tid, och Mumintrollet blev en internationell serie 1954, då den började publiceras i världens största tidning London Evening News. Hennes bror Lars Jansson fortsatte Mumintrollet från 1960 till 1974. Mumintrollet är den framgångsrikaste finländska serien: den har publicerats i över 40 länder och under en period i slutet av 1950-t. lästes den dagligen av 20 miljoner människor.
Joonas och Mumin höll den inhemska seriekulturen vid liv ända till 1960-talets sista år. Då framträdde en grupp unga tecknare som hade inspirerats bl.a. av amerikanska underground-serier. En avgörande förändring i positiv riktning inträffade 1971, då föreningen Suomen Sarjakuvaseura grundades. Ett av föreningens viktigaste mål är att främja finländsk serieproduktion. 1995 grundades Finlands serieproffs (Sarjakuvantekijät) som har samlat nästan etthundra professionella serietecknare i sina led.
Viktiga milstolpar i finska s:s utveckling var serietidningen Sarjis (1972-74) som hade en avgörande betydelse för seriekonstens nya uppsving. Många av 2000-talets "gamla" mästare publicerade där sina första serier: Tarmo Koivisto, Jorma Pitkänen, Mauri Kunnas och den tidigt bortgångne Veli-Pekka Alare. Samtidigt med punkrörelsen kom många småtidskrifter med s. som huvudsakligt material. På 1980-t. grundades lokala serieföreningar som också publicerade egna tidningar. Under årens lopp har finländska dagstidningar börjat ge ut inhemska seriestrippar, t.ex. Ilta-Sanomat startade 1986 spalten "månadens inhemska tecknare", där en ny serie har getts ut varje månad.
Fr.o.m. 1990-t. har de finländska serierna haft en period av allmän tillväxt, vilket gör att man på goda skäl kan kalla 2000-t. de finska seriernas "platinaålder". Kvinnorna har också tagit sin plats i finska s., samtidigt som de har haft framgång utomlands. Antalet internationellt uppskattade artister är stort; Kati Kovács, Matti Hagelberg, Katja Tukiainen, Marko Turunen, Jenni Rope, Terhi Ekebom, Ville Ranta och Ville Tietäväinen har publicerats i flera länder. Den finlandssvenska seriegenren har också vuxit, och på 2000-t. kan man räkna antalet aktiva tecknare till 25-30. Artister som Bo Haglund, Kaisa Leka, Mikael Lehtelä, Robert Ottosson, Filippa Rosenberg och Sebastian Nyberg har blivit stora namn på den finska seriescenen på 2000-t. (H. Kaukoranta/J. Kemppinen, Sarjakuvat, 1982; H. Jokinen/K. Pulkkinen, Suomalaisen sarjakuvan ensyklopedia, 1996; J. Tolvanen, Vid min svans! - Muminseriens historia, 2000; Kotimaisia sarjakuvantekijöitä, red. V. Hänninen, 2004; H. Jokinen, Sata sarjakuvaa, 2004; Laikku 05 - Kotimaiset kuvasarjat 1900-1945, red. M. Lietzen, 2005; J. Rislakki/M. Sandell, Varsinainen puupää - Ola Fogelbergin ja hänen Pekkansa tarina, 2005) (Juhani Tolvanen)
De finska seriernas "guldålder" inföll under storfurstendömets sista år och speciellt på 1920-t. då en skämtpress utan like blomstrade (t.ex. Fyren, Garm, Tuulispää, Velikulta), där många blivande seriemästare prövade sin förmåga. Tidens mest betydande tecknare var Ola Fogelberg, alias Fogeli. Hans viktigaste serie är Pekka Puupää (Kalle Träskalle) som föddes 1925. Andra kända tecknare från perioden var bl.a. Hjalmar Löfving (Olli Pirteä) och Alexander Tawitz (Junnu). Veli Giovanni, d.v.s. Hillari Viherjuuri var den centrala personen i serie-Finland på 1920- o. 30-t., p.g.a. sin hektiska verksamhet på området. Han skrev manus till de flesta finska serietecknarna och gjorde 26 Kalle Viksari -årsalbum (1924-50).
Fr.o.m. 1928 började amerikanska tidningsserier strömma in genom seriesyndikaten, d.v.s. byråer som förmedlar s., artiklar och bilder. Den svenska Bulls Presstjänst var och är den viktigaste källan för amerikanska s. Skickligt gjorda livfulla amerikanska s. erövrade snabbt publikens gunst på 1930-t. Också under 1930- o. 40-talens "nedgångsperiod" kunde Finland uppvisa en hel mängd framstående tecknare. De mest kända namnen var Poika Vesanto (Saku Sämpylä), Ami Hauhio (Koltan perintö), Asmo Alho (Kieku ja Kaiku med rimmade texter av Mika Waltari) och Erkki Tanttu, vars Rymy-Eetu är en finsk superhjälte utan like. Under krigsåren utvecklades åter den inhemska serieproduktionen; då framträdde bl.a. Kari Suomalainen, Eeli Jaatinen och Henrik Tikkanen. Serietidningar började utkomma i Amerika 1933 och i Finland 1949. Den första serietidningen i Finland hette Sarjakuvalehti.
I början av 1950-t. utkom tio serietidningar, men antalet ökade snabbt under de följande decennierna, och i början av 2000-t. utkommer ungefär 30 olika titlar. Det första numret av Aku Ankka (Kalle Anka) utkom 1951, och tidningen har sedan början varit den dominerande titeln i branschen, vilket är enastående i Norden och i hela världen. Aku Ankka är idag en nationell institution; dess väldiga upplaga på över 300 000 ex. innebär att den också på 2000-t. är den största finska tidskriften.
Trots att de finländska s. inte i längden kunde konkurrera med de billigt producerade utländska på 1950-t., utkom då två utmärkta inhemska serier. Joonas av Veikko Savolainen kom till 1950 och fortsatte fram till 1972. Tove Jansson förvandlade först Mumintrollet till serieformat 1947 i Ny Tid, och Mumintrollet blev en internationell serie 1954, då den började publiceras i världens största tidning London Evening News. Hennes bror Lars Jansson fortsatte Mumintrollet från 1960 till 1974. Mumintrollet är den framgångsrikaste finländska serien: den har publicerats i över 40 länder och under en period i slutet av 1950-t. lästes den dagligen av 20 miljoner människor.
Joonas och Mumin höll den inhemska seriekulturen vid liv ända till 1960-talets sista år. Då framträdde en grupp unga tecknare som hade inspirerats bl.a. av amerikanska underground-serier. En avgörande förändring i positiv riktning inträffade 1971, då föreningen Suomen Sarjakuvaseura grundades. Ett av föreningens viktigaste mål är att främja finländsk serieproduktion. 1995 grundades Finlands serieproffs (Sarjakuvantekijät) som har samlat nästan etthundra professionella serietecknare i sina led.
Viktiga milstolpar i finska s:s utveckling var serietidningen Sarjis (1972-74) som hade en avgörande betydelse för seriekonstens nya uppsving. Många av 2000-talets "gamla" mästare publicerade där sina första serier: Tarmo Koivisto, Jorma Pitkänen, Mauri Kunnas och den tidigt bortgångne Veli-Pekka Alare. Samtidigt med punkrörelsen kom många småtidskrifter med s. som huvudsakligt material. På 1980-t. grundades lokala serieföreningar som också publicerade egna tidningar. Under årens lopp har finländska dagstidningar börjat ge ut inhemska seriestrippar, t.ex. Ilta-Sanomat startade 1986 spalten "månadens inhemska tecknare", där en ny serie har getts ut varje månad.
Fr.o.m. 1990-t. har de finländska serierna haft en period av allmän tillväxt, vilket gör att man på goda skäl kan kalla 2000-t. de finska seriernas "platinaålder". Kvinnorna har också tagit sin plats i finska s., samtidigt som de har haft framgång utomlands. Antalet internationellt uppskattade artister är stort; Kati Kovács, Matti Hagelberg, Katja Tukiainen, Marko Turunen, Jenni Rope, Terhi Ekebom, Ville Ranta och Ville Tietäväinen har publicerats i flera länder. Den finlandssvenska seriegenren har också vuxit, och på 2000-t. kan man räkna antalet aktiva tecknare till 25-30. Artister som Bo Haglund, Kaisa Leka, Mikael Lehtelä, Robert Ottosson, Filippa Rosenberg och Sebastian Nyberg har blivit stora namn på den finska seriescenen på 2000-t. (H. Kaukoranta/J. Kemppinen, Sarjakuvat, 1982; H. Jokinen/K. Pulkkinen, Suomalaisen sarjakuvan ensyklopedia, 1996; J. Tolvanen, Vid min svans! - Muminseriens historia, 2000; Kotimaisia sarjakuvantekijöitä, red. V. Hänninen, 2004; H. Jokinen, Sata sarjakuvaa, 2004; Laikku 05 - Kotimaiset kuvasarjat 1900-1945, red. M. Lietzen, 2005; J. Rislakki/M. Sandell, Varsinainen puupää - Ola Fogelbergin ja hänen Pekkansa tarina, 2005) (Juhani Tolvanen)
serier. Ovan den tidlösa serien Pulliainen, tecknad av Aleksi Halonen, som roade Helsingin Sanomats läsare 1927-33. Exemplet från 1928. Nedan ses Jussi "Juba" Tuomolas Viivi och Wagner, som på 2000-t. har blivit Finlands press- och seriehistorias största seriesuccé med publicering samtidigt i över 40 tidningar. Foto: Helsingin Sanomat .