Savolax

Savolax, fi. Savo, historiskt landskap, ett område som i dag i stort sett omfattar landskapen Södra Savolax och Norra Savolax. Den äldsta befolkningen i de erämarker till vilka Södra Karelen och Ladoga-Karelen haft nyttjanderätt var av karelskt ursprung. Bosättningsområdena inom Stor-S. och Storsäminge avskildes genom freden i Nöteborg (1323) från det övriga Karelen och hörde administrativt först till Viborgs slottslän. Men sedan Erik Axelsson Tott i den omtvistade gränstrakten uppfört Olofsborg 1475-77, kom dessa områden att lyda under Nyslott. Vid medeltidens slut hade savolaxarna med stöd av fästningen tagit i besittning områden ända fram till linjen Pieksämäki-Leppävirta-Jorois. Därifrån spridde de sig mot n., till den "lapska erämarken", där samer ännu då strövade omkring. Landskapsgränsen mot Tavastland formades genom gränsregleringar 1415, 1446 och 1452, och sin slutgiltiga sträckning mot n. fick området på 1500- t. Kuopio (Tavisalmi) storsocken, som gick ända till Maanselkä, grundades 1552. Idensalmi avskildes 1627 till en självständig socken, och senare uppstod inom de bägge kyrksocknarna flera kapellförsamlingar. Då riksgränsen genom freden i Stolbova (1617) flyttades längre österut och Nyslott sålunda förlorat sin betydelse som militär stödjepunkt, förenades S. 1634 med Viborgs län. Med undantag av åren 1641-53 - Per Brahes eller den s.k. "grevens tid" - hörde landskapet under Viborg ända till Nystadsfreden 1721.

Sedan Viborg blivit ryskt, blev Villmanstrand residensort för de områden av S. och återstoden av Karelen som tillsammans utgjorde Nyslotts och Kymmenegårds län. Villmanstrand jämte Nyslott samt en del av Södra S. införlivades dock genom freden i Åbo (1743) med Ryssland. Det sålunda beskurna området kom nu att heta Kymmenegårds och Nyslotts län (jfr Kymmenegårds län) och dess residensort blev Degerby, d.v.s. Lovisa. Landskapet S. bestod sedan odelat till 1775. Vid den länsreglering som då genomfördes kom Södra S. att tillhöra Kymmenegårds län, fr.o.m. 1831 S:t Michels län. Landshövdingsresidenset flyttades 1779 från Lovisa till Heinola och därifrån 1843 till S:t Michel. Av n. S. bildades 1831 Kuopio län med Kuopio stad som huvudort. Som gränsland har S. utgjort krigsskådeplats i alla konflikter mellan Sverige och Ryssland, vilket under många sekler varit till stort men för landskapets hela utveckling.

I ekonomiskt hänseende kännetecknades landskapet av rika fiskevatten och lämplig svedjeskog. På 1600-t. bedrevs tjärbränning i stor skala, och under vattensågens era anlades tiotals sågverk. (Savon historia, 5 bd, 1947-90; A.M. Soininen, Pohjois-Savon asuttaminen keski- ja uuden ajan vaihteessa, 1961, 2:a kompl. uppl. 1981: Samassa veneessä: Pohjois-Savon maakuntakirja, 1986; A-M. Åström, 'Sockenboarne': herrgårdskultur i S. 1790-1850, 1993; N.G. Grotenfelt, En berättelse från S., 1994; H. Kupiainen, Savotta-Suomen kulttuurimaisema, 1997; J. Ahvenainen, Savon nykyaikaisen teollisuuden synty 1875-1914, 2005) (Kristian Wahlbeck)