val och väljare. Enligt vallagen av 1998 förrättas allmänna val vid 1) valet av riksdagsledamöter (riksdagsval), 2) val av republikens president, 3) kommunalval och 4) val av ledamöter till Europaparlamentet (Europaparlamentsval). Enligt Finlands grundlag kan dessutom beslut om rådgivande folkomröstning fattas genom lag. Två sådana ägde rum på 1900-t.; 1932 om förbudslagen och 1994 om medlemskap i EU. Rätt att ställa upp kandidater har enligt vallagen partier och valmansföreningar.
De fyra formerna av allmänna val ordnas vid olika tidpunkter och enligt olika bestämmelser. Riksdagsval sker vart fjärde år (såsom 1995, 1999, 2003 och 2007). Valdagen är den tredje söndagen i mars. Fyraårsperioden kan avbrytas om riksdagen upplöses, men detta har inte skett sedan 1975. Riksdagens ledamöter är 200 som utses genom proportionella val. Detta innebär att olika meningsriktningar eller partier skall bli representerade i proportion till den styrka de har bland väljarna. Vid riksdagsvalet är landet indelat i valkretsar, och riksdagsmandaten fördelas på de olika valkretsarna på basis av antalet mantalsskrivna personer inom valkretsarna. Det proportionella valsättet har kritiserats på grund av att proportionaliteten inte införs lika fullständigt som om landet vore en enda valkrets. Den eventuella missvisningen anses dock vara klart mindre än i länder, där man tillämpar majoritetsval i enmansvalkrets. Valsättet har stor betydelse för partisystemets struktur. I länder med proportionella val blir antalet partier i allmänhet ganska stort, såsom i Finland (jfr partiväsen), vilket i sin tur kan medföra täta regeringsbyten. Vid nomineringen av kandidater är medlemsomröstning obligatorisk i alla partier, men det ankommer på partierna att svara för proceduren. - Valperioden i riksdagsval var ursprungligen (från 1907) tre år, men förlängdes 1954 till fyra år.
Republikens president väljs för sex år (t.ex. 1994, 2000, 2006). Tidigare valdes 300 elektorer för att utse president, men sedan 1994 väljs presidenten genom direkt folkval i två omgångar i januari och februari. Om ingen presidentkandidat lyckas få minst hälften av rösterna, avgörs valet i en andra omgång, där de två enligt första omgångens röstetal främsta kandidaterna är uppställda mot varandra. Kommunalvalen sker vart fjärde år i oktober. Vid valet är kommunerna en enda valkrets.
Valet av ledamöter till Europaparlamentet arrangeras med hela landet som en enda valkrets. Parlamentsledamöterna väljs för fem år (såsom 1999 och 2004).
Riksdagsvalen är onekligen den form av allmänna val som tydligast uttrycker landets politiska orientering och styrkeförhållanden. I Finland infördes allmän och lika rösträtt genom lantdagsordningen av 1906. Finland blev detta år det första europeiska land som gav kvinnorna denna rösträtt. Rösträttsåldern var ursprungligen 24 år, men den har senare sänkts genom lagändringar: 1944 till 21 år, 1969 till 20 år och 1972 till 18 år.
Kampen om den allmänna rösträtten var central i det politiska livet i Västeuropa under senare delen av 1800-t. och 1900-talets första decennier. Frågan om allmän rösträtt aktualiserades av den industriella revolutionen, som hade skapat nya befolkningsgrupper utan möjlighet att inverka på politiken. Införandet av allmän rösträtt innebar att också arbetarklassen blev en politisk maktfaktor och att de socialistiska partierna blev centrala i det politiska livet. I allmänhet genomfördes reformerna gradvis, men i Finland hade många faktorer hindrat en sådan utveckling och reformen genomfördes i ett slag. Det har beräknats att redan 1890 stod över 70 % av befolkningen utanför det politiska systemet, d.v.s. utan möjligheter att påverka valen till ståndslantdagen. Valdeltagandet, den politiska participationen, har växlat från tid till tid. Vid det första valet år 1907 enligt den nya lantdagsordningen, förekom en stor väljarentusiasm och politisk mobilisering. Man drog som det sades "det röda strecket". Röstningsprocenten 70,7 uppnåddes och överskreds nästa gång först efter det andra världskriget år 1945, då röstningsprocenten steg till 74,9. Vid valet 1907 blev Finlands socialdemokratiska parti med ett slag det starkaste socialistiska partiet i Europa.
Under efterkrigsperioden med början i valet 1945 ökade valdeltagandet. Röstningsprocenten översteg på 1960- o. 70-t. som regel 80 %. De högsta röstningsprocenterna, 85,1 respektive 84,9, uppnåddes vid valen 1962 och 1966. På 1990-t. och under 2000-t. har röstningsprocenterna varit betydligt lägre, t.ex. 68,3 procent 1999 och 67,9 procent 2007. Särskilt ungdomen i landets största städer och grupper med låg utbildningsnivå har utmärkts av politisk passivitet och visat ett ointresse för val och röstning. Företeelsen har framkallat både systematiska analyser och oroliga kommentarer om demokratin och dess framtid.
Valdeltagandet har varit olika i olika miljöer, och också inom olika grupper har det tidvis förekommit dramatiska förändringar. Även om allmän rösträtt infördes 1906, skedde olika befolkningsgruppers intåg i politiken endast gradvis. Så hade t.ex. landets n. delar ett mycket lågt valdeltagande ända fram till andra världskriget. Fram till 1970-t. hade männen en klart högre röstningsprocent än kvinnorna, men under 1970- t. knappade kvinnorna in försprånget. Sedan 1987 överstiger kvinnornas röstningsprocent männens. I allmänhet röstar äldre personer med relativt hög position i samhället flitigare än ungdomar, i synnerhet de från arbetarklassen. Ungdomen i särskilt större städer har som sagt kring millennieskiftet uppvisat en anmärkningsvärd väljarpassivitet. Oberoende av ålder, position i samhället, kön och bostadsort har de svenskspråkiga väljarna i allmänhet röstat flitigare än de finskspråkiga. Detta har tolkats så att valen för finlandssvenskarna har en särskilt viktig betydelse.
Väljarnas val av parti har traditionellt haft ett starkt samband med samhällsklass och social status. I de nordiska länderna har det varit en regel att arbetarna röstar på socialistiska partier, medan väljare ur medelklassen och överskiktet röstar på borgerliga partier. Sambandet mellan röstning och social bakgrund håller emellertid på att förändras främst på grund av att mellanskikten vuxit mycket snabbt, medan antalet kroppsarbetare har minskat. Det finns också andra faktorer än den sociala klassbakgrunden som påverkar väljarnas val av parti. I Finland är Svenska folkpartiet ett exempel på ett parti, som betonar den språkliga bakgrunden, medan Finlands kristliga förbund är ett religiöst parti. Över hela Europa har betydelsen av andra faktorer än social status och klass ökat i betydelse för partibildning och röstning. Väljarnas rörlighet mellan partierna har varit i en klar ökning sedan 1980-t., men flertalet väljare har dock ganska stabila partipreferenser. I allmänhet har de borgerliga väljarna varit rörligare än de socialistiska partiernas. De pågående omvälvningarna, både globaliseringen, informationsteknologins snabba utveckling och den ökade utbildningsnivån utsätter partier och partitrohet inför press till förändringar. Beträffande kyrkliga val, se kyrkofullmäktige. (U. Lindström/L. Karvonen, Finland, en politisk loggbok, 1987; J. Sundberg/S. Berglund, Finnish Democracy, 1990; L. Karvonen/P. Selle, Women in Nordic Politics, 1995; J. Sundberg, Partier och partisystem i Finland, 1996; T. Martikainen/H. Wass, Äänettömät yhtiömiehet, 2002; P. Pesonen/O. Riihinen, Dynamic Finland, 2002; H. Paloheimo, Vaalit ja demokratia Suomessa, 2005; Den finlandssvenska väljaren, red. Å. Bengtsson/K. Grönlund, 2005) (Erik Allardt)
De fyra formerna av allmänna val ordnas vid olika tidpunkter och enligt olika bestämmelser. Riksdagsval sker vart fjärde år (såsom 1995, 1999, 2003 och 2007). Valdagen är den tredje söndagen i mars. Fyraårsperioden kan avbrytas om riksdagen upplöses, men detta har inte skett sedan 1975. Riksdagens ledamöter är 200 som utses genom proportionella val. Detta innebär att olika meningsriktningar eller partier skall bli representerade i proportion till den styrka de har bland väljarna. Vid riksdagsvalet är landet indelat i valkretsar, och riksdagsmandaten fördelas på de olika valkretsarna på basis av antalet mantalsskrivna personer inom valkretsarna. Det proportionella valsättet har kritiserats på grund av att proportionaliteten inte införs lika fullständigt som om landet vore en enda valkrets. Den eventuella missvisningen anses dock vara klart mindre än i länder, där man tillämpar majoritetsval i enmansvalkrets. Valsättet har stor betydelse för partisystemets struktur. I länder med proportionella val blir antalet partier i allmänhet ganska stort, såsom i Finland (jfr partiväsen), vilket i sin tur kan medföra täta regeringsbyten. Vid nomineringen av kandidater är medlemsomröstning obligatorisk i alla partier, men det ankommer på partierna att svara för proceduren. - Valperioden i riksdagsval var ursprungligen (från 1907) tre år, men förlängdes 1954 till fyra år.
Republikens president väljs för sex år (t.ex. 1994, 2000, 2006). Tidigare valdes 300 elektorer för att utse president, men sedan 1994 väljs presidenten genom direkt folkval i två omgångar i januari och februari. Om ingen presidentkandidat lyckas få minst hälften av rösterna, avgörs valet i en andra omgång, där de två enligt första omgångens röstetal främsta kandidaterna är uppställda mot varandra. Kommunalvalen sker vart fjärde år i oktober. Vid valet är kommunerna en enda valkrets.
Valet av ledamöter till Europaparlamentet arrangeras med hela landet som en enda valkrets. Parlamentsledamöterna väljs för fem år (såsom 1999 och 2004).
Riksdagsvalen är onekligen den form av allmänna val som tydligast uttrycker landets politiska orientering och styrkeförhållanden. I Finland infördes allmän och lika rösträtt genom lantdagsordningen av 1906. Finland blev detta år det första europeiska land som gav kvinnorna denna rösträtt. Rösträttsåldern var ursprungligen 24 år, men den har senare sänkts genom lagändringar: 1944 till 21 år, 1969 till 20 år och 1972 till 18 år.
Kampen om den allmänna rösträtten var central i det politiska livet i Västeuropa under senare delen av 1800-t. och 1900-talets första decennier. Frågan om allmän rösträtt aktualiserades av den industriella revolutionen, som hade skapat nya befolkningsgrupper utan möjlighet att inverka på politiken. Införandet av allmän rösträtt innebar att också arbetarklassen blev en politisk maktfaktor och att de socialistiska partierna blev centrala i det politiska livet. I allmänhet genomfördes reformerna gradvis, men i Finland hade många faktorer hindrat en sådan utveckling och reformen genomfördes i ett slag. Det har beräknats att redan 1890 stod över 70 % av befolkningen utanför det politiska systemet, d.v.s. utan möjligheter att påverka valen till ståndslantdagen. Valdeltagandet, den politiska participationen, har växlat från tid till tid. Vid det första valet år 1907 enligt den nya lantdagsordningen, förekom en stor väljarentusiasm och politisk mobilisering. Man drog som det sades "det röda strecket". Röstningsprocenten 70,7 uppnåddes och överskreds nästa gång först efter det andra världskriget år 1945, då röstningsprocenten steg till 74,9. Vid valet 1907 blev Finlands socialdemokratiska parti med ett slag det starkaste socialistiska partiet i Europa.
Under efterkrigsperioden med början i valet 1945 ökade valdeltagandet. Röstningsprocenten översteg på 1960- o. 70-t. som regel 80 %. De högsta röstningsprocenterna, 85,1 respektive 84,9, uppnåddes vid valen 1962 och 1966. På 1990-t. och under 2000-t. har röstningsprocenterna varit betydligt lägre, t.ex. 68,3 procent 1999 och 67,9 procent 2007. Särskilt ungdomen i landets största städer och grupper med låg utbildningsnivå har utmärkts av politisk passivitet och visat ett ointresse för val och röstning. Företeelsen har framkallat både systematiska analyser och oroliga kommentarer om demokratin och dess framtid.
Valdeltagandet har varit olika i olika miljöer, och också inom olika grupper har det tidvis förekommit dramatiska förändringar. Även om allmän rösträtt infördes 1906, skedde olika befolkningsgruppers intåg i politiken endast gradvis. Så hade t.ex. landets n. delar ett mycket lågt valdeltagande ända fram till andra världskriget. Fram till 1970-t. hade männen en klart högre röstningsprocent än kvinnorna, men under 1970- t. knappade kvinnorna in försprånget. Sedan 1987 överstiger kvinnornas röstningsprocent männens. I allmänhet röstar äldre personer med relativt hög position i samhället flitigare än ungdomar, i synnerhet de från arbetarklassen. Ungdomen i särskilt större städer har som sagt kring millennieskiftet uppvisat en anmärkningsvärd väljarpassivitet. Oberoende av ålder, position i samhället, kön och bostadsort har de svenskspråkiga väljarna i allmänhet röstat flitigare än de finskspråkiga. Detta har tolkats så att valen för finlandssvenskarna har en särskilt viktig betydelse.
Väljarnas val av parti har traditionellt haft ett starkt samband med samhällsklass och social status. I de nordiska länderna har det varit en regel att arbetarna röstar på socialistiska partier, medan väljare ur medelklassen och överskiktet röstar på borgerliga partier. Sambandet mellan röstning och social bakgrund håller emellertid på att förändras främst på grund av att mellanskikten vuxit mycket snabbt, medan antalet kroppsarbetare har minskat. Det finns också andra faktorer än den sociala klassbakgrunden som påverkar väljarnas val av parti. I Finland är Svenska folkpartiet ett exempel på ett parti, som betonar den språkliga bakgrunden, medan Finlands kristliga förbund är ett religiöst parti. Över hela Europa har betydelsen av andra faktorer än social status och klass ökat i betydelse för partibildning och röstning. Väljarnas rörlighet mellan partierna har varit i en klar ökning sedan 1980-t., men flertalet väljare har dock ganska stabila partipreferenser. I allmänhet har de borgerliga väljarna varit rörligare än de socialistiska partiernas. De pågående omvälvningarna, både globaliseringen, informationsteknologins snabba utveckling och den ökade utbildningsnivån utsätter partier och partitrohet inför press till förändringar. Beträffande kyrkliga val, se kyrkofullmäktige. (U. Lindström/L. Karvonen, Finland, en politisk loggbok, 1987; J. Sundberg/S. Berglund, Finnish Democracy, 1990; L. Karvonen/P. Selle, Women in Nordic Politics, 1995; J. Sundberg, Partier och partisystem i Finland, 1996; T. Martikainen/H. Wass, Äänettömät yhtiömiehet, 2002; P. Pesonen/O. Riihinen, Dynamic Finland, 2002; H. Paloheimo, Vaalit ja demokratia Suomessa, 2005; Den finlandssvenska väljaren, red. Å. Bengtsson/K. Grönlund, 2005) (Erik Allardt)
Valdeltagande (%) i kommunalval 1950-2008.
Valdeltagande (%) i riksdagsval 1951-2007.
val. Valdeltagandet har varit i avtagande sedan 1980-t. Utvecklingen i Finland följer därmed en allmän trend i den s.k. västvärlden. Under senare år har kurvan börjat peka en aning uppåt. Grafer: Magdalena Lindberg.