partiväsen. Finland hade länge ett utpräglat mångpartisystem, huvudsakligen uppbyggt av s.k. intressepartier (jfr intresseorganisationer). Politiska partier i modern mening uppkom först i början av 1900-t., men grupperingar av partinatur hade redan långt tidigare, under ståndslantdagens tid, framträtt på den politiska scenen.
Språkfrågan frammanade på 1860- respektive 1870-t. ett finskt parti (finska partiet) och ett svenskt parti (vars arvtagare Svenska folkpartiet är), mellan vilka ett liberalt parti sökte medla (liberala partiet). Som ett allt överskuggande debattämne överflyglades från 1890-t. språkfrågan av relationerna till Ryssland, vilka i mitten av decenniet splittrade det finska partiet i till eftergifter beredda gammalfinnar och konstitutionella ungfinnar (ungfinska partiet). Ungfinnar och svenskar samarbetade därefter under den s.k. förtrycksperioden i början av 1900-t. (de konstitutionella).
Den sociala frågan gav kring sekelskiftet upphov till ett arbetarparti, som före kriget 1918 var Europas starkaste, men som därefter uppdelades på ett reformistiskt socialdemokratiskt parti (Finlands socialdemokratiska parti) och ett dogmatiskt kommunistiskt parti (Finlands kommunistiska parti), som hyllade proletariatets diktatur. Det senare, bildat under det första exilåret i Moskva, verkade under tiden mellan de båda världskrigen både legalt (i samarbete med några vänstersocialistiska partier) och illegalt fram till 1930, då all kommunistisk verksamhet förbjöds, ett tillstånd som varade fram till hösten 1944, då kommunistpartiet efter Finlands vapenstillestånd med Sovjetunionen åter kunde börja arbeta lagligt. Hösten 1944 uppkom även den politiska samarbetsorganisationen Demokratiska förbundet för Finlands folk med bl.a. kommunisterna och vänstersocialisterna inom det kortvariga Socialistiska enhetspartiet som medlemmar.
Sociala faktorer spelade även in då ett agrarparti, nuvarande Centern i Finland, grundades 1906; det utvecklade sig efter en anspråkslös början till en dominerande kraft i landets politiska liv. På 1920- o. 30-t. uppträdde några småbondepartier som stod i opposition mot agrarförbundet (se t.ex. kristidsrörelsen); ett av dem var kommunistdominerat. Mera långvarigt var småbrukarpartiet, som var representerat i riksdagen under hela 1930-t.
Mellankrigstidens totalitära strömningar på det internationella planet avsatte spår även i Finlands p.: det högerextremistiska IKL, bildat 1931, samt några nationalsocialistiska organisationer (nazism), som aldrig fick någon större politisk betydelse.
Det tämligen spröda liberala elementets utvecklingslinje löper från ungfinska partiet över det i början av republikens historia inflytelserika framstegspartiet och finska folkpartiet till liberala folkpartiet, som utraderades på 1980-t. De konservativa fann ett hemvist i Samlingspartiet, bildat 1918, huvudsakligen av gammalfinnar.
Under tiden efter andra världskriget drabbade partisplittring i tur och ordning de fyra stora partierna. Socialdemokratiska partiet försvagades 1959 genom grundandet av Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund; denna konflikt kunde biläggas först 1973. En avfälling från det dåvarande agrarförbundet gav 1959 finländsk partipolitik ett populistiskt inslag genom att bilda ett småbondeparti, från 1966 benämnt Finlands landsbygdsparti, som tidvis utgjorde en allvarlig konkurrent till moderpartiet och erövrade röster även av flera andra partier. Arvtagare till landsbygdspartiet är Sannfinländarna, ett populistiskt parti med främlingsfientlig anstrykning som under 2000-talets första decennium kunde flytta fram sina positioner tack vare ett väljarstöd som närmade sig tio procent.
Inom kommunistpartiet uppstod på 1960-t. en intern konflikt som mer eller mindre institutionaliserades under det följande decenniet, dock utan att avsätta spår i form av något nytt parti. Det gamla kommunistpartiet upplöstes i samband med kommunistblockets sönderfall kring 1990 och ersattes av Vänsterförbundet.
Också samlingspartiet genomgick på 1970-t. en anpassningsprocess, som ledde till att dess högerflygel avsnörde sig till Konstitutionella högerpartiet; detta mottog högerelement även från Svenska folkpartiet. Till partimångfalden bidrar vidare bl.a. ett kristligt parti (Kristdemokraterna i Finland), som blev en faktor att räkna med under 1970-t., och ett grönt parti (gröna), som trädde in på den politiska scenen ett decennium senare.
Efter det att kommunistpartiet försvunnit ur bilden på 1990-t. har det i Finland uppstått ett slags trepartisystem, där två av de stora partierna regerar tillsammans, medan det tredje står utanför; alla slag av kombinationer mellan dem har prövats. De övriga partierna kan mer eller mindre betraktas som stödpartier som tas med om det är ändamålsenligt ur de storas synvinkel. Det av de mindre partierna som oftast har varit representerat i regeringen är Svenska folkpartiet.
Trots att det finländska p. har uppvisat stor stabilitet i ett sekel, har utvecklingen sedan andra världskriget gått mot allt större partisplittring. I riksdagsvalet 1948 erövrade de gamla etablerade partierna 99 % av rösterna, men i valet 2003 endast 82 %. Avsaknaden av en procentspärr bidrar till uppkomsten av talrika, för det mesta föga långlivade småpartier.
Ett system med statliga penningbidrag till partier, representerade i riksdagen, partistöd, infördes 1967. Enligt en sedan 1969 gällande lag kan endast partier införda i justitieministeriets partiregister uppställa kandidater i val, en bestämmelse som tillkom för att motverka bildandet av nya småpartier. För registrering krävs bl.a. namnteckningar av femtusen anhängare. Partiregistret upptog 2005 nitton partier, av vilka åtta var representerade i riksdagen. Se schema på eftersättsbladet i denna volym och riksdagsval. (Suomen puolueet, 1922; G. von Bonsdorff, De politiska partierna i Finland, 1951; J. Nousiainen, Finlands politiska partier, 1960; O. Borg, Suomen puolueet ja puolueohjelmat, 1965, O. Hölttä, Suomen puolueiden organisaatiot vuosina 1918-1939, 1982; O. Rantala, Suomen puolueiden muuttuminen 1945-1980, 1982; L. Latva-Äijö, Puolueiden erityisohjelmat 1944-1980, 1983; Political parties in Finland, red. J. Mylly/R.M. Berry, 1984; J. Sundberg, Partier och partisystem i Finland, 1996; P. Hovi-Wasastjerna, Politiikan kasvot, 1999; T. Carlson, Partier och kandidater på väljarmarknaden: studier i finländsk politisk reklam, 2000)
Språkfrågan frammanade på 1860- respektive 1870-t. ett finskt parti (finska partiet) och ett svenskt parti (vars arvtagare Svenska folkpartiet är), mellan vilka ett liberalt parti sökte medla (liberala partiet). Som ett allt överskuggande debattämne överflyglades från 1890-t. språkfrågan av relationerna till Ryssland, vilka i mitten av decenniet splittrade det finska partiet i till eftergifter beredda gammalfinnar och konstitutionella ungfinnar (ungfinska partiet). Ungfinnar och svenskar samarbetade därefter under den s.k. förtrycksperioden i början av 1900-t. (de konstitutionella).
Den sociala frågan gav kring sekelskiftet upphov till ett arbetarparti, som före kriget 1918 var Europas starkaste, men som därefter uppdelades på ett reformistiskt socialdemokratiskt parti (Finlands socialdemokratiska parti) och ett dogmatiskt kommunistiskt parti (Finlands kommunistiska parti), som hyllade proletariatets diktatur. Det senare, bildat under det första exilåret i Moskva, verkade under tiden mellan de båda världskrigen både legalt (i samarbete med några vänstersocialistiska partier) och illegalt fram till 1930, då all kommunistisk verksamhet förbjöds, ett tillstånd som varade fram till hösten 1944, då kommunistpartiet efter Finlands vapenstillestånd med Sovjetunionen åter kunde börja arbeta lagligt. Hösten 1944 uppkom även den politiska samarbetsorganisationen Demokratiska förbundet för Finlands folk med bl.a. kommunisterna och vänstersocialisterna inom det kortvariga Socialistiska enhetspartiet som medlemmar.
Sociala faktorer spelade även in då ett agrarparti, nuvarande Centern i Finland, grundades 1906; det utvecklade sig efter en anspråkslös början till en dominerande kraft i landets politiska liv. På 1920- o. 30-t. uppträdde några småbondepartier som stod i opposition mot agrarförbundet (se t.ex. kristidsrörelsen); ett av dem var kommunistdominerat. Mera långvarigt var småbrukarpartiet, som var representerat i riksdagen under hela 1930-t.
Mellankrigstidens totalitära strömningar på det internationella planet avsatte spår även i Finlands p.: det högerextremistiska IKL, bildat 1931, samt några nationalsocialistiska organisationer (nazism), som aldrig fick någon större politisk betydelse.
Det tämligen spröda liberala elementets utvecklingslinje löper från ungfinska partiet över det i början av republikens historia inflytelserika framstegspartiet och finska folkpartiet till liberala folkpartiet, som utraderades på 1980-t. De konservativa fann ett hemvist i Samlingspartiet, bildat 1918, huvudsakligen av gammalfinnar.
Under tiden efter andra världskriget drabbade partisplittring i tur och ordning de fyra stora partierna. Socialdemokratiska partiet försvagades 1959 genom grundandet av Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund; denna konflikt kunde biläggas först 1973. En avfälling från det dåvarande agrarförbundet gav 1959 finländsk partipolitik ett populistiskt inslag genom att bilda ett småbondeparti, från 1966 benämnt Finlands landsbygdsparti, som tidvis utgjorde en allvarlig konkurrent till moderpartiet och erövrade röster även av flera andra partier. Arvtagare till landsbygdspartiet är Sannfinländarna, ett populistiskt parti med främlingsfientlig anstrykning som under 2000-talets första decennium kunde flytta fram sina positioner tack vare ett väljarstöd som närmade sig tio procent.
Inom kommunistpartiet uppstod på 1960-t. en intern konflikt som mer eller mindre institutionaliserades under det följande decenniet, dock utan att avsätta spår i form av något nytt parti. Det gamla kommunistpartiet upplöstes i samband med kommunistblockets sönderfall kring 1990 och ersattes av Vänsterförbundet.
Också samlingspartiet genomgick på 1970-t. en anpassningsprocess, som ledde till att dess högerflygel avsnörde sig till Konstitutionella högerpartiet; detta mottog högerelement även från Svenska folkpartiet. Till partimångfalden bidrar vidare bl.a. ett kristligt parti (Kristdemokraterna i Finland), som blev en faktor att räkna med under 1970-t., och ett grönt parti (gröna), som trädde in på den politiska scenen ett decennium senare.
Efter det att kommunistpartiet försvunnit ur bilden på 1990-t. har det i Finland uppstått ett slags trepartisystem, där två av de stora partierna regerar tillsammans, medan det tredje står utanför; alla slag av kombinationer mellan dem har prövats. De övriga partierna kan mer eller mindre betraktas som stödpartier som tas med om det är ändamålsenligt ur de storas synvinkel. Det av de mindre partierna som oftast har varit representerat i regeringen är Svenska folkpartiet.
Trots att det finländska p. har uppvisat stor stabilitet i ett sekel, har utvecklingen sedan andra världskriget gått mot allt större partisplittring. I riksdagsvalet 1948 erövrade de gamla etablerade partierna 99 % av rösterna, men i valet 2003 endast 82 %. Avsaknaden av en procentspärr bidrar till uppkomsten av talrika, för det mesta föga långlivade småpartier.
Ett system med statliga penningbidrag till partier, representerade i riksdagen, partistöd, infördes 1967. Enligt en sedan 1969 gällande lag kan endast partier införda i justitieministeriets partiregister uppställa kandidater i val, en bestämmelse som tillkom för att motverka bildandet av nya småpartier. För registrering krävs bl.a. namnteckningar av femtusen anhängare. Partiregistret upptog 2005 nitton partier, av vilka åtta var representerade i riksdagen. Se schema på eftersättsbladet i denna volym och riksdagsval. (Suomen puolueet, 1922; G. von Bonsdorff, De politiska partierna i Finland, 1951; J. Nousiainen, Finlands politiska partier, 1960; O. Borg, Suomen puolueet ja puolueohjelmat, 1965, O. Hölttä, Suomen puolueiden organisaatiot vuosina 1918-1939, 1982; O. Rantala, Suomen puolueiden muuttuminen 1945-1980, 1982; L. Latva-Äijö, Puolueiden erityisohjelmat 1944-1980, 1983; Political parties in Finland, red. J. Mylly/R.M. Berry, 1984; J. Sundberg, Partier och partisystem i Finland, 1996; P. Hovi-Wasastjerna, Politiikan kasvot, 1999; T. Carlson, Partier och kandidater på väljarmarknaden: studier i finländsk politisk reklam, 2000)
Partier representerade i lantdagen/ riksdagen. Schema: Magdalena Lindberg.