vattentorn, byggnad för uppbevaring och distribution av dricksvatten i tätare byggda samhällen. De första vattenreservoarerna byggdes redan under romarriket på högt belägna platser för att därifrån via akvedukter distribueras till byggnader och torg. Finlands första kommunala vattenverk grundades i Helsingfors 1876. Dess vattenreservoar byggdes i ett rektangulärt stenmagasin på nuvarande Borgbacken. Vattentanken var byggd i tegel och fasaden av kilad natursten. Liknande reservoarer byggdes i Viborg 1893 och Tfrs 1898, den förstnämnda försågs med en utsiktsplats på den täckta takterrassen. Vattenreservoarerna byggdes i sten, tegel eller betong och arkitekturen följde tidens strömningar, bl.a. var granitfasaderna i Lahtis (1910) och Kuopio (1914) utsökta exempel på finländsk nationalromantik.
Det första egentliga tornet för vattendistribution byggdes i Hangö, ritat av Waldemar Aspelin 1910, formen var rund och fasaden i granit. Tornet fungerade även som brandtorn, men förstördes under den ryska ockupationen 1941. Det nuvarande tornet byggdes 1943 ( Bertel Liljequist). Motsvarande vattentorn byggdes i S:t Michel ( Selim A. Lindqvist, 1912) och Vasa ( Jussi o. Toivo Paatela, 1915) samt ett vackert nyklassicistiskt torn i Uleåborg (Borg/Sirén/Åberg, 1927), med vattenreservoarer i stålarmerad betong och rödtegelfasad.
Den moderna samhällstekniken utvecklades under förra delen av 1900-talet och man började uppföra vattentorn i alla större städer, samtidigt som vatten- och avloppsnät samt övrig infrastruktur byggdes ut i allt snabbare takt. För att trygga en vitt förgrenad distribution med eget vattentryck byggdes vattentorn på de högst belägna platserna och fick därmed monumental betydelse i stadsbilden, ofta som resultat av innovativt ingenjörstekniskt och arkitektoniskt samarbete. Ett flertal monumentala vattentorn finns ännu bevarade, bl.a. i Karleby (Selim A. Lindqvist, 1921), Ekenäs ( Ragnar Wessman, 1931) och Jakobstad ( Lars Sonck, 1930). Ett runt vattentorn på Borgbacken i Helsingfors byggdes 1938, men är numera taget ur bruk och ersatt av vattenborgarna i Böle.
En annan form av vattentorn är vattenborgarna, där byggnaderna ofta samtidigt används för andra ändamål och vattenreservoaren placeras i byggnadens övre del. Av sådana kan nämnas Idensalmi brand- och vattentorn (Bertel Strömmer, 1932), det kombinerade stads- och höghuset i 16 våningar i Varkaus (1954, vid den tiden Nordens högsta bostadsbyggnad), Pieksämäki kombinerade kanslihus och v. (1955), samt Åbo v. (1957), där en yrkesskola arbetat i samma byggnad. Mariehamns v. på Badhusberget (1956), med en "kommandobrygga" i översta planet, representerar ännu den runda tornformen med rödtegelfasad.
Den moderna glidformstekniken i betongbyggandet gjorde det på 1960-talet möjligt att göra tornen högre och förse dem med utskjutande överbyggnader. Nu började också ingenjörstekniken ta över, särskilt bör härvidlag nämnas konstruktören, dipl.ing. Paavo Simula, vars dristiga kon- och svampformade konstruktioner återfinns bl.a. i Karhula (1960), Lovisa (1961), Lahtis (1962) och Torneå (s.å.). Liknande former återfinns också på Kvarnbäckens vattentorn (Bertel Saarnio, 1965) i Helsingfors och det mer arkitektoniskt framstående Gäddviks vattentorn i Esbo (ark. Eero Virkkunen och dipl.ing. Ilmari Hyppänen, 1968). Under 1970-talet utvecklades betongelementtekniken och utformningen blev allt mer ingenjörsmässig, vilket ledde till att tornen förfulades och väckte kritik. I byggnaderna kombineras elementbyggda cylindrar med allt tristare trapptorn och stödkonstruktioner, vilket innebär att inte ens Alvar Aaltos v. i Otnäs, Esbo (1971), kan anses representera större arkitektoniska värden. Ekenäs nya vattentorn, som ritades av Lars Rejström, väckte mycken polemik och stadsstyrelsens beslut överklagades till länsstyrelsen; också byggnadsnämnden vägrade till en början att godkänna byggnadslovsritningarna. Tornet byggdes slutligen 1977 enligt de ursprungliga ritningarna. Under 1980-talet tog ståltekniken allt mer över och ett flertal v. byggdes enbart i stål. Lyckade kombinationer av stål och betong finns i Maikkula i Uleåborg (1992) och Esboviken i Esbo (1994).
Totalt är ca 450 vattentorn i bruk i Finland. Vattenmängden varierar mycket, beroende på invånarantalet och industriernas vattenbehov. Mindre städers vattentorn har en vattenmängd från några hundra kubikmeter upp till 3 000 m3; de största vattentornen i Helsingfors rymmer t.o.m. över 20 000 m3. (Patrick Eriksson)
Det första egentliga tornet för vattendistribution byggdes i Hangö, ritat av Waldemar Aspelin 1910, formen var rund och fasaden i granit. Tornet fungerade även som brandtorn, men förstördes under den ryska ockupationen 1941. Det nuvarande tornet byggdes 1943 ( Bertel Liljequist). Motsvarande vattentorn byggdes i S:t Michel ( Selim A. Lindqvist, 1912) och Vasa ( Jussi o. Toivo Paatela, 1915) samt ett vackert nyklassicistiskt torn i Uleåborg (Borg/Sirén/Åberg, 1927), med vattenreservoarer i stålarmerad betong och rödtegelfasad.
Den moderna samhällstekniken utvecklades under förra delen av 1900-talet och man började uppföra vattentorn i alla större städer, samtidigt som vatten- och avloppsnät samt övrig infrastruktur byggdes ut i allt snabbare takt. För att trygga en vitt förgrenad distribution med eget vattentryck byggdes vattentorn på de högst belägna platserna och fick därmed monumental betydelse i stadsbilden, ofta som resultat av innovativt ingenjörstekniskt och arkitektoniskt samarbete. Ett flertal monumentala vattentorn finns ännu bevarade, bl.a. i Karleby (Selim A. Lindqvist, 1921), Ekenäs ( Ragnar Wessman, 1931) och Jakobstad ( Lars Sonck, 1930). Ett runt vattentorn på Borgbacken i Helsingfors byggdes 1938, men är numera taget ur bruk och ersatt av vattenborgarna i Böle.
En annan form av vattentorn är vattenborgarna, där byggnaderna ofta samtidigt används för andra ändamål och vattenreservoaren placeras i byggnadens övre del. Av sådana kan nämnas Idensalmi brand- och vattentorn (Bertel Strömmer, 1932), det kombinerade stads- och höghuset i 16 våningar i Varkaus (1954, vid den tiden Nordens högsta bostadsbyggnad), Pieksämäki kombinerade kanslihus och v. (1955), samt Åbo v. (1957), där en yrkesskola arbetat i samma byggnad. Mariehamns v. på Badhusberget (1956), med en "kommandobrygga" i översta planet, representerar ännu den runda tornformen med rödtegelfasad.
Den moderna glidformstekniken i betongbyggandet gjorde det på 1960-talet möjligt att göra tornen högre och förse dem med utskjutande överbyggnader. Nu började också ingenjörstekniken ta över, särskilt bör härvidlag nämnas konstruktören, dipl.ing. Paavo Simula, vars dristiga kon- och svampformade konstruktioner återfinns bl.a. i Karhula (1960), Lovisa (1961), Lahtis (1962) och Torneå (s.å.). Liknande former återfinns också på Kvarnbäckens vattentorn (Bertel Saarnio, 1965) i Helsingfors och det mer arkitektoniskt framstående Gäddviks vattentorn i Esbo (ark. Eero Virkkunen och dipl.ing. Ilmari Hyppänen, 1968). Under 1970-talet utvecklades betongelementtekniken och utformningen blev allt mer ingenjörsmässig, vilket ledde till att tornen förfulades och väckte kritik. I byggnaderna kombineras elementbyggda cylindrar med allt tristare trapptorn och stödkonstruktioner, vilket innebär att inte ens Alvar Aaltos v. i Otnäs, Esbo (1971), kan anses representera större arkitektoniska värden. Ekenäs nya vattentorn, som ritades av Lars Rejström, väckte mycken polemik och stadsstyrelsens beslut överklagades till länsstyrelsen; också byggnadsnämnden vägrade till en början att godkänna byggnadslovsritningarna. Tornet byggdes slutligen 1977 enligt de ursprungliga ritningarna. Under 1980-talet tog ståltekniken allt mer över och ett flertal v. byggdes enbart i stål. Lyckade kombinationer av stål och betong finns i Maikkula i Uleåborg (1992) och Esboviken i Esbo (1994).
Totalt är ca 450 vattentorn i bruk i Finland. Vattenmängden varierar mycket, beroende på invånarantalet och industriernas vattenbehov. Mindre städers vattentorn har en vattenmängd från några hundra kubikmeter upp till 3 000 m3; de största vattentornen i Helsingfors rymmer t.o.m. över 20 000 m3. (Patrick Eriksson)
vattentorn. Hangö fick landets första vattentorn 1910, men det förstördes av ryssarna 1941. Det nya vattentornet som färdigställdes 1943 enligt ritningar av Bertel Liljequist utgjorde en symbol för återuppbyggnaden av staden efter den sovjetiska arrendeperioden. Foto: Schildts bildarkiv, H. Ekberg.