Virolainen, Johannes

Virolainen, Johannes (f. 31/1 1914 Viborgs lk, d. 11/12 2000 Lojo), politiker, agr.o.forstdr 1951. V. fick 1939 i uppdrag att organisera folkförsörjningen i Viborgs län och samtidigt länets evakuering, en besvärlig uppgift för en ung man. Han invaldes i riksdagen 1945 och tillhörde den oavbrutet fram till 1983, då han föll ur, men återkom för en avslutande period 1987-91. Han var riksdagens talman 1966-68 och 1979-83.

V. spelade under decennierna efter andra världskriget en framträdande roll i finländsk politik, bl.a. som mångårig medlem av statsrådet; han var biträdande inrikesminister (1950-51), minister i statsrådets kansli (1951), undervisningsminister (1953, 1954, 1956-57, 1968-70), utrikesminister (1954-56, 1957, 1958), lantbruksminister (1961-62), finansminister (1972-75), jord- och skogsbruksminister (1976-77, 1977-79) samt statsminister i en borgerlig koalition 1964-66. Han satt sammanlagt 6 169 dagar i regeringen, vilket är alla tiders finländska rekord. V. innehade utrikesministerposten i den s.k. nattfrostregeringen 1958 och bidrog till dess fall genom att som första man lämna den, men var den ende av dess medlemmar som fick en stämpel på sig för utrikespolitisk opålitlighet (d.v.s. föremål för misstro i Moskva), en omständighet som i fortsättningen då och då drogs fram av hans motståndare.

V., som närmast företrädde de konservativa producentagrarerna i s. och v. Finland, var ordförande för centerpartiet 1965-80. I slutet av 1960-t. sökte han som undervisningsminister genomdriva stiftandet av en lag som hade gett studenterna ett dominerande inflytande över högskolornas förvaltning (studentrevolten), men misslyckades. Hans engagemang i denna för partiets väljare sekundära fråga anses ha bidragit till förlusten i valet 1970, då centerpartiet förlorade hela 13 mandat. V. medverkade aktivt till att man i grundskolan införde undervisning i två obligatoriska språk förutom modersmålet, d.v.s. ett främmande språk och det andra inhemska språket.

V. utsattes 1979 för president Urho Kekkonens vrede med anledning av ett politiskt uttalande (midsommarbomben). 1981 utsågs han till partiets presidentkandidat i skarp konkurrens med Ahti Karjalainen - som fördes fram av den nya partiledningen - och erhöll 53 elektorsröster i presidentvalet 1982. Han förespråkade anslutningen till Europeiska unionen och hade föga förståelse för sin efterträdares på partiordförandeposten, Paavo Väyrynens, helomvändning i denna fråga. På senare år var V. flitigt sysselsatt med författarskap; bland hans böcker märks Yöpakkasista juhannuspommiin (1982), som skildrar hans inte alltid problemfria relationer till Urho Kekkonen, och Politiikan puolustus (1996), ett försvarstal för den parlamentariska demokratin så som den utformats i Finland och särskilt det s.k. rödmyllesamarbetet. Erhöll statsråds titel 1989. (L. Lehtinen, V. - tasavallan isäntärenki, 1980; S. Keränen, Ikuinen evakko, 1984; J.V., Polun varrelta: merkintöjä ja muistikuvia ihmisistä ja tapahtumista, 1993; J.V., Kuvat kulkevat, 1994; S. Sarlund, Jussi, Suomen neuvos, 1998; J.V., Valtioneuvos muistelee, 2000; J. Seppinen, Isänmaan asiat: Johannes Virolaisen elämäkerta, 2002; T. Hookana-Asunmaa, Virolaisen aika: Maalaisliitosta Keskustapuolue 1963-1981, 2006)

V. var 1939-81 gift med fil.mag. (1950) Kaarina V. (1916-2005), som 1959-86 undervisade i deklamation och talteknik vid Sibelius-Akademin och därtill var verksam bl.a. inom vuxenutbildningen. 1981 gifte han om sig med tv-journalisten Kyllikki V. (1924-2009), som 1965-77 och 1978-84 var chef för familjeredaktionen vid Reklam-tv samt riksdagsledamot (lib) 1977-79. (K. Virolainen/K. Valkonen, Neljännen elämän kynnyksellä, 2002)