studentrevolten under åren kring decennieskiftet 1970 var den finländska utlöparen av en internationell rörelse som uppstått vid Berkeley i Kalifornien 1964 och som snabbt spritt sig över USA och till Kontinentaleuropa, där den tagit sig våldsamma former särskilt i Frankrike och även i Tyskland. Protesterna hade uppstått närmast som en reaktion mot Vietnamkriget.
Studenterna i Finland demonstrerade 1967 mot Vietnamkriget, men det fanns även strukturella orsaker till missnöjet på hemmaplan. Den främsta var att antalet studenter vid landets högskolor hade tredubblats under 1960-t., vilket medförde att en akademisk examen inte längre så som tidigare mer eller mindre automatiskt innebar upptagning i samhällseliten. Protesterna var starkast bland dem som kände den största osäkerheten med tanke på sin framtida utkomst, närmast samhällsvetare samt filosofi- och språkstuderande.
Ockupationen av Gamla studenthuset på kvällen 25/11 1968 kan närmast betecknas som en symbolisk handling. Åtskilliga av dem som var med om aktionen uppnådde sedermera höga eller bemärkta positioner i samhället. Den omedelbara anledningen var att studenthuset denna dag skulle upplåtas till en akademisk festpublik för firandet av studentkårens hundraårsjubileum under sedvanligt solenna former. Detta väckte anstöt bland studenterna, som i den radikaliserade atmosfären inte hade mycket till övers för akademiska traditioner. Festen fick flyttas till Konservatoriets konsertsal, där republikens president Urho Kekkonen som höll festtalet uttalade sin sympati för ockupanterna. Ockupationen pågick under fredliga former i endast ett drygt dygn och fick egentligen ingen fortsättning, om man undantar en stor föreläsningsstrejk i februari 1970. Därefter avtog protesterna märkbart. Från universitetsmyndigheternas sida bemödade man sig om att föra en dialog med studenterna, främst för att undvika skadegörelse och våld av det slag som hade förekommit på andra håll i Europa.
En gren av den till en början tämligen liberala studentradikalismen förvandlades till en marxistisk- leninistisk rörelse med atavistiska drag vars medlemmar anslöt sig till kommunistpartiets minoritetsflygel (taistoiter). Detta ledde till att studenternas front splittrades; då den radikala flygeln våren 1973 utlyste en strejk, blev uppslutningen avsevärt mindre än vid tidigare aktioner.
Studenterna krävde en demokratisering av högskolornas förvaltning. Högljudda yrkanden på "en man, en röst", d.v.s. lika rösträtt för såväl professorer och annan personal som studenter i val inom högskoleförvaltningen, vilket hade ställt universiteten under studenternas kontroll, framfördes under dessa år energiskt från radikalt studenthåll. De vann understöd hos undervisningsminister Johannes Virolainen, som i december 1969 framlade ett lagförslag i denna riktning i riksdagen. Lagen hade utarbetats av en kommitté under ledning av Jaakko Numminen, hög tjänsteman vid undervisningsministeriet. Det röstades dock våren 1970 över nyval genom en obstruktionsdebatt där universitetsfolk försåg likasinnade riksdagsmän med tal. Efter en maratondiskussion som pågick under tio dagar var den 1966 valda riksdagen till ända, och propositionen förföll, trots att den understöddes av de tre stora partierna i den s.k. folkfrontsregeringen. Svenska folkpartiet, som även satt i regeringen, intog däremot en avvisande hållning, i likhet med samlingspartiet och liberala folkpartiet i oppositionen.
Ett i stort sett likalydande lagförslag förbereddes även av följande regering, men det hann aldrig föreläggas riksdagen på grund av att denna upplöstes. Det politiska etablissemanget - såväl centern som social- och folkdemokraterna understödde i princip kravet på en man, en röst - fortsatte sina ansträngningar, men det hela rann slutligen ut i sanden 1973 sedan undervisningsminister Ulf Sundqvist dragit tillbaka sitt eget lagförslag efter att riksdagen företagit flera ändringar i det.
Studenterna i Finland demonstrerade 1967 mot Vietnamkriget, men det fanns även strukturella orsaker till missnöjet på hemmaplan. Den främsta var att antalet studenter vid landets högskolor hade tredubblats under 1960-t., vilket medförde att en akademisk examen inte längre så som tidigare mer eller mindre automatiskt innebar upptagning i samhällseliten. Protesterna var starkast bland dem som kände den största osäkerheten med tanke på sin framtida utkomst, närmast samhällsvetare samt filosofi- och språkstuderande.
Ockupationen av Gamla studenthuset på kvällen 25/11 1968 kan närmast betecknas som en symbolisk handling. Åtskilliga av dem som var med om aktionen uppnådde sedermera höga eller bemärkta positioner i samhället. Den omedelbara anledningen var att studenthuset denna dag skulle upplåtas till en akademisk festpublik för firandet av studentkårens hundraårsjubileum under sedvanligt solenna former. Detta väckte anstöt bland studenterna, som i den radikaliserade atmosfären inte hade mycket till övers för akademiska traditioner. Festen fick flyttas till Konservatoriets konsertsal, där republikens president Urho Kekkonen som höll festtalet uttalade sin sympati för ockupanterna. Ockupationen pågick under fredliga former i endast ett drygt dygn och fick egentligen ingen fortsättning, om man undantar en stor föreläsningsstrejk i februari 1970. Därefter avtog protesterna märkbart. Från universitetsmyndigheternas sida bemödade man sig om att föra en dialog med studenterna, främst för att undvika skadegörelse och våld av det slag som hade förekommit på andra håll i Europa.
En gren av den till en början tämligen liberala studentradikalismen förvandlades till en marxistisk- leninistisk rörelse med atavistiska drag vars medlemmar anslöt sig till kommunistpartiets minoritetsflygel (taistoiter). Detta ledde till att studenternas front splittrades; då den radikala flygeln våren 1973 utlyste en strejk, blev uppslutningen avsevärt mindre än vid tidigare aktioner.
Studenterna krävde en demokratisering av högskolornas förvaltning. Högljudda yrkanden på "en man, en röst", d.v.s. lika rösträtt för såväl professorer och annan personal som studenter i val inom högskoleförvaltningen, vilket hade ställt universiteten under studenternas kontroll, framfördes under dessa år energiskt från radikalt studenthåll. De vann understöd hos undervisningsminister Johannes Virolainen, som i december 1969 framlade ett lagförslag i denna riktning i riksdagen. Lagen hade utarbetats av en kommitté under ledning av Jaakko Numminen, hög tjänsteman vid undervisningsministeriet. Det röstades dock våren 1970 över nyval genom en obstruktionsdebatt där universitetsfolk försåg likasinnade riksdagsmän med tal. Efter en maratondiskussion som pågick under tio dagar var den 1966 valda riksdagen till ända, och propositionen förföll, trots att den understöddes av de tre stora partierna i den s.k. folkfrontsregeringen. Svenska folkpartiet, som även satt i regeringen, intog däremot en avvisande hållning, i likhet med samlingspartiet och liberala folkpartiet i oppositionen.
Ett i stort sett likalydande lagförslag förbereddes även av följande regering, men det hann aldrig föreläggas riksdagen på grund av att denna upplöstes. Det politiska etablissemanget - såväl centern som social- och folkdemokraterna understödde i princip kravet på en man, en röst - fortsatte sina ansträngningar, men det hela rann slutligen ut i sanden 1973 sedan undervisningsminister Ulf Sundqvist dragit tillbaka sitt eget lagförslag efter att riksdagen företagit flera ändringar i det.
studentrevolten. Ockupationen av Gamla studenthuset i Hfrs pågår 1968. Åtskilliga av dem som deltog i aktionen har senare kommit att bekläda synliga poster i samhället. Foto: Lehtikuva Oy.