finlandisering

finlandisering, politisk term som på 1970-t. vann utbredning inom den internationella politiska debatten för att beteckna en viss grad av beroende hos en småstat gentemot en stormakt. Ordet uppges ha använts första gången 1963 av Richard Löwenthal, professor i statskunskap vid Berlins fria universitet. Det brukades i internationella sammanhang - ofta som slagträ mot politiker som arbetade för avspänning mellan öst och väst - särskilt under perioden från 1969 till 1975, då den stora europeiska säkerhetskonferensen ESK anordnades i Hfrs. Företeelsens existens bestreds både på finländskt håll (särskilt energiskt av president Urho Kekkonen) och på sovjetiskt. Efter presidentskiftet i Finland 1982 sjönk termen i bakgrunden, för att 1987 sedan den s.k. blåröda regeringen tillsatts komma helt ur bruk åtminstone när det gällde att beteckna med Finland sammanhängande omständigheter.

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 debatterades fenomenet som låg bakom begreppet häftigt i Finland; man kritiserade att finländska politiker och andra beslutsfattare hade tagit så stor hänsyn till Moskvas önskemål, ofta i syfte att vinna egna fördelar. Hänsynstagandet till den östra grannen med bl.a. självcensur i medierna hade särskilt under 1970-t. enligt de flesta bedömare drivits för långt.

F. var frukten av en säregen politisk kultur som hade frambringats av faktorer som den globala intellektuella vänstervågen, avspänningen mellan öst och väst, en persons (Urho Kekkonen) dominans över den finländska utrikespolitiken och nödvändig realpolitisk försiktighet. Denna kultur var långa tider totalt dominerande i finländskt samhällsliv, men började brytas ned av de yttre omständigheterna när 1970-t. övergick i 1980-t.

Fenomenet kan sägas ha haft två dimensioner, dels den internationella och dels den inhemska. På den internationella arenan användes f. som ett skällsord för att motarbeta ökat kommunistiskt inflytande, med Finland som ett varnande exempel för de västeuropeiska staterna. För Sovjetunionens satelliter framstod Finlands position däremot som ett lockande exempel på hur självständigheten kunde hävdas även under svåra förhållanden. F. som en intern finländsk företeelse handlar om en större eller mindre beredvillighet att ge efter för verkliga eller inbillade krav från sovjetiskt håll, i värsta fall med personlig vinning som syfte. (H. Hakovirta, Suomettuminen, 1975; P. Kankkonen, Suomettuva Suomi, 1976, Finlandiseringen, 1979; A. Garfinkle, "Finlandization", 1978; W. Laqueur, The political psychology of appeasement: Finlandization and other unpopular essays, 1980; S. Jutila, Finlandization for Finland and the world, 1983; J. Arnault, Finlande, "finlandisation", Union Soviétique, 1986; H. Mouritzen, Finlandization, 1988; A.M. Salonen, Kylmällä linjalla: Suomen ja suomettumisen historian ja tosiasioiden erittelyä, 1990; T. Vihavainen, Kansakunta rähmällään, 1991; J. Nevakivi, Miten Kekkonen pääsi valtaan ja Suomi suomettui, 1996; H.P. Skoutajan, Die Aussenpolitik Finnlands: im Schatten Moskaus?, 1996; M. Valkonen, Suomettaminen jatkuu yhä, 1998; Entäs kun tulee se yhdestoista, red. J. Bäckman, 2001)
Finlandisering

finlandisering. Oleg Kirjuchins monument Världsfreden på Hagnäs torg i Hfrs hör med sin heroiska sovjetrealism inte till de mest uppskattade offentliga skulpturerna i staden. Stoden var en gåva av staden Moskva och restes 1990 något motvilligt av mottagaren, Finlands huvudstad. Den har betecknats som ett minnesmärke över en period av realpolitisk undergivenhet. Foto: Schildts bildarkiv, T. Johansson.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: HenrikEkberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 19.10.2011 av Henrik Ekberg
Uppdaterat 19.10.2011 av Import