fjärrpatruller

fjärrpatruller, Högkvarterets f., specialenheter, som direkt underställda Högkvarterets underrättelsesektion under krigen 1939-45 opererade djupt i fiendens rygg med uppgift att inrapportera fiendens trupprörelser och trafik, utföra sabotage mot hans förbindelser, förstöra underhållscentra etc. F. började uppställas under vinterkriget, men nådde full effekt först under fortsättningskriget 1941-44. De organiserades inom ramen för fyra avdelningar, från 1943 sammanförda till en avdelt bataljon Er P 4 enligt följande: Avdelning Vehniäinen (chef löjtnant, sedermera major Hannes Vehniäinen) med Viborg som bas och Karelska näset, delvis också Aunusnäset som huvudsakligt operationsområde, Avdelning Kuismanen (OsKu, chef kapten/öv.löjtn. Into Ensio Kuismanen) med Petrozavodsk och Kossalmi som baser och Ladoga-Onegakarelen som operationsområde, Avdelning Marttina (kapten/major Pauli Marttina) med bas i Kuhmo/Jämäs och Fjärrkarelen som operationsområde samt Avdelning Paatsalo (kapten/major Harri Paatsalo) i Lappland. Till f. uttogs endast frivilliga, som efter en sträng gallring hårdtränades för att klara av upp till flera veckor långa patrullfärder i de östkarelska ödemarkerna utan annan kontakt med sin bas än via bärbara radiosändare och mottagare (på fi. kyynelradio), med vilka rapporter avgavs och order och informationer rörande fienden mottogs. I patrullerna ingick vanligen två radister. Patrullerna hade order att undvika strid (utom i specialfall), och tack vare att radiospaningen hade lyckats knäcka de ryska koderna, kunde basen i tid varna de utsända patrullerna och dirigera dem så att de undgick fiendens uppmärksamhet eller av honom arrangerade fällor. Förlusterna kunde därigenom hållas nere. Totalt stupade under kriget 86 patrullmän. De flesta av dem måste lämnas på valplatsen, tre återvände ur fångenskap 10-15 år efter kriget.

De bästa förutsättningarna för f:s verksamhet erbjöd Fjärrkarelen med sina milsvida skogar och Murmanskbanan som lockande mål. Vid längre färder anlitades flyg (vid ett av de mera spektakulära företagen anlitades specialbyggda kanoter utrustade med sidomotorer), som förde patrullerna till någon enslig sjö, varifrån färden fortsattes till fots. Proviant och utrustning kompletterades flygledes med s.k. "torpeder", som släpptes ned på överenskommen tid och plats. Under reträttskedet gömdes proviant och utrustning på särskilt angivna platser, vilka kunde anlitas av de efterlämnade patrullerna. Sårade avhämtades med flyg. Vid större företag kunde avdelningarna samarbeta med varandra och med reguljära enheter som t.ex. vid räderna mot Mai Guba i januari 1942 och Petrovskij Jam, i februari 1942. I regel bestod dock patrullerna av 10-20 man. I avdelningarnas manskapsstyrka ingick även lottor, vilka engagerades inom provianteringen, som maskinskriverskor och radister. Ett tecken på fjärrpatrullmännens hårdhet är att Er P 4 kunde uppvisa hela nio Mannerheimriddare. Se även partigängare, underrättelseväsen). (P.H. Tikkanen, Päämajan sissit, 1996, E. Marttinen/J.Tikkanen, Olimme päämajan kaukopartiomiehiä, 2002) (Erik Appel)