klubbekriget, benämning på bondeupproret i Finland vintern 1596-97. Namnet kan troligen härledas från böndernas primitiva beväpning. Detta uppror framstår som den mest omfattande folkresningen i en lång serie oroligheter som började i Egentliga Finland på 1570-t.
Bönderna i s. Österbotten, vilka av Johan III erhållit befrielse från borgläger (inkvartering av krigsfolk), uppfattade det som en grov rättskränkning att tvingas bidra till underhållet av Klas Flemings trupper långt efter det att kriget mot Ryssland avslutats. Den av omvärlden beroende österbottniska bondeekonomin var under senare hälften av 1500-talet ansträngd då de varor som avyttrades från landskapet föll i pris i förhållande till de varor som köptes, framför allt salt och spannmål. Kring årsskiftet 1595-96 inträffade en resning i Österbottens svenskbygder och i Rautalampi storsocken, som dock kuvades med lätthet. I november 1596 kom det till oroligheter vid Storkyro kyrka, varefter bönderna uppdelade på tre avdelningar ryckte mot s. Till upprorsstyrkorna slöt sig bönder från norra Tavastland och Savolax. Huvudstyrkan, anförd av Jaakko Ilkka, led nederlag vid Nokia gård 31/12, medan andra drabbningar, som även slutade med knektarnas seger, stod vid Padasjoki kyrka i Tavastland och S:t Michels prästgård i Savolax.
Efter detta första skede spred sig upproret till n. Österbotten, där nyuppbådade bondeskaror uppmuntrade av hertig Karl satte sig i rörelse söderut, varvid även de finska bönderna i landskapets sydliga delar anslöt sig. Klas Fleming skyndade dem till mötes och det avgörande slaget, i vilket bönderna under befäl av Hans Kranck led ett förkrossande nederlag, stod vid Santavuori i Ilmola socken 24/2 1597.
Upproret syftade inte enbart till att avskaffa borglägret eller det godtycke bönderna i samband därmed var utsatta för, utan dess mål var att avvärja det allmänna hot som riktades mot bondebefolkningens överlevnad i form av tunga utskylder, skjutsningar och gratisgästning m.m. Den var till sin kärna också en reaktion på den sociala differentiering som krigsansträngningarna och en statsmakt i tillväxt drev fram.
I klubbekriget upprepades en sista gång ett mönster i senmedeltida svenska bondeuppror. En person eller gruppering inom eliten, i detta fall hertig Karl, agerade i en labil politisk situation utgående från en intressegemenskap med protesterande bönder som utgjorde en politisk och militär maktfaktor. Förlusterna bland bönderna anges i regel till 2 500-3 000 man, men en mer realistisk summa är 1 200 döda, varav 500 österbottningar.
Upproret företer långtgående likheter med bondeupproren i v. Europa i slutet av medeltiden och i början av nya tiden. Den långsammare sociala och ekonomiska utvecklingen i Finland jämfört med andra länder gjorde att klubbekriget blev den sista i en lång rad av europeiska bonderevolter. Klubbekriget utgör kulminationen av bondeoro i Finlands historia och har varit föremål för vetenskaplig forskning och diskussion sedan mitten av 1800-talet, då Yrjö Koskinens klassiska arbete om detta österbottniska uppror publicerades. Koskinen gav, i likhet med senare bl.a. Pentti Renvall, en till väsentliga delar psykologisk förklaring till fenomenet, utan att fästa större vikt vid sociala och samhälleliga faktorer, vilka står i centrum i den omdebatterade alternativa tolkning som Heikki Ylikangas lanserade 1977. (Y. Koskinen, Nuijasota, sen syyt ja seuraukset, 3:e uppl. 1929, sv. övers. Klubbe-kriget, 1864; E. Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland, 1935; H. Sommarström, Finland under striderna mellan Sigismund och hertig Carl, 1935; P. Renvall, Klaus Fleming und der finnische Adel, 1939, Kuninkaanmiehiä ja kapinoitsijoita, 1949; H. Ylikangas, Nuijasota, 1977, ny uppl. 1996, sv. övers. K.: det blodiga bondekriget i Finland 1596-97, 1999; P. Haavikko, Nuijasota: sisällissodan vuodet 1596-1599, 1996; P. Virrankoski, Suomen historia, 2001, K. Katajala, Suomalainen kapina, 2002; M. Lappalainen, Susimessu, 2009)
Bönderna i s. Österbotten, vilka av Johan III erhållit befrielse från borgläger (inkvartering av krigsfolk), uppfattade det som en grov rättskränkning att tvingas bidra till underhållet av Klas Flemings trupper långt efter det att kriget mot Ryssland avslutats. Den av omvärlden beroende österbottniska bondeekonomin var under senare hälften av 1500-talet ansträngd då de varor som avyttrades från landskapet föll i pris i förhållande till de varor som köptes, framför allt salt och spannmål. Kring årsskiftet 1595-96 inträffade en resning i Österbottens svenskbygder och i Rautalampi storsocken, som dock kuvades med lätthet. I november 1596 kom det till oroligheter vid Storkyro kyrka, varefter bönderna uppdelade på tre avdelningar ryckte mot s. Till upprorsstyrkorna slöt sig bönder från norra Tavastland och Savolax. Huvudstyrkan, anförd av Jaakko Ilkka, led nederlag vid Nokia gård 31/12, medan andra drabbningar, som även slutade med knektarnas seger, stod vid Padasjoki kyrka i Tavastland och S:t Michels prästgård i Savolax.
Efter detta första skede spred sig upproret till n. Österbotten, där nyuppbådade bondeskaror uppmuntrade av hertig Karl satte sig i rörelse söderut, varvid även de finska bönderna i landskapets sydliga delar anslöt sig. Klas Fleming skyndade dem till mötes och det avgörande slaget, i vilket bönderna under befäl av Hans Kranck led ett förkrossande nederlag, stod vid Santavuori i Ilmola socken 24/2 1597.
Upproret syftade inte enbart till att avskaffa borglägret eller det godtycke bönderna i samband därmed var utsatta för, utan dess mål var att avvärja det allmänna hot som riktades mot bondebefolkningens överlevnad i form av tunga utskylder, skjutsningar och gratisgästning m.m. Den var till sin kärna också en reaktion på den sociala differentiering som krigsansträngningarna och en statsmakt i tillväxt drev fram.
I klubbekriget upprepades en sista gång ett mönster i senmedeltida svenska bondeuppror. En person eller gruppering inom eliten, i detta fall hertig Karl, agerade i en labil politisk situation utgående från en intressegemenskap med protesterande bönder som utgjorde en politisk och militär maktfaktor. Förlusterna bland bönderna anges i regel till 2 500-3 000 man, men en mer realistisk summa är 1 200 döda, varav 500 österbottningar.
Upproret företer långtgående likheter med bondeupproren i v. Europa i slutet av medeltiden och i början av nya tiden. Den långsammare sociala och ekonomiska utvecklingen i Finland jämfört med andra länder gjorde att klubbekriget blev den sista i en lång rad av europeiska bonderevolter. Klubbekriget utgör kulminationen av bondeoro i Finlands historia och har varit föremål för vetenskaplig forskning och diskussion sedan mitten av 1800-talet, då Yrjö Koskinens klassiska arbete om detta österbottniska uppror publicerades. Koskinen gav, i likhet med senare bl.a. Pentti Renvall, en till väsentliga delar psykologisk förklaring till fenomenet, utan att fästa större vikt vid sociala och samhälleliga faktorer, vilka står i centrum i den omdebatterade alternativa tolkning som Heikki Ylikangas lanserade 1977. (Y. Koskinen, Nuijasota, sen syyt ja seuraukset, 3:e uppl. 1929, sv. övers. Klubbe-kriget, 1864; E. Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland, 1935; H. Sommarström, Finland under striderna mellan Sigismund och hertig Carl, 1935; P. Renvall, Klaus Fleming und der finnische Adel, 1939, Kuninkaanmiehiä ja kapinoitsijoita, 1949; H. Ylikangas, Nuijasota, 1977, ny uppl. 1996, sv. övers. K.: det blodiga bondekriget i Finland 1596-97, 1999; P. Haavikko, Nuijasota: sisällissodan vuodet 1596-1599, 1996; P. Virrankoski, Suomen historia, 2001, K. Katajala, Suomalainen kapina, 2002; M. Lappalainen, Susimessu, 2009)