Yrjö-Koskinen, Georg Zacharias (Yrjö Sakari) (f. 10/12 1830 Vasa, d. 13/11 1903 Hfrs), historiker och politiker, fil.dr 1860. Yrjö-Koskinen hette ursprungligen Georg Zacharias Forsman (bror till Jaakko (Jakob) Forsman), använde författarnamnet Yrjö Koskinen och adlades 1884 (friherre 1897) med namnet Yrjö-Koskinen. Han blev fil.mag. 1853, verkade till en början som lärare vid Vasa gymnasium (då i Jakobstad) och inledde 1863 sin karriär som universitetslärare i Hfrs. Han utnämndes först till professor i allmän historia och blev genom tjänstebyte 1876 (m. Z. Topelius) professor i Finlands, Rysslands och de skandinaviska ländernas historia.
Yrjö-Koskinen, som ursprungligen inte kunde finska, var en banbrytare för den nationella historieskrivningen, bl.a. med ett stort arbete om klubbekriget (Nuijasota, sen syyt ja tapaukset, 2 bd, 1857-59, sv. övers. 1864) och läroboken Oppikirja Suomen kansan historiasta (1869, sv. övers. Finlands historia, 1874). Han kritiserades bl.a. av C.G. Estlander för att ha förbisett det svenska inflytandet och dess betydelse för Finland.
Yrjö-Koskinen arbetade för den finsknationella saken även som publicist och ledamot av lantdagen 1872, 1877-78 samt 1882 som representant för Borgå stifts skollärare; den starkt konservative Yrjö-Koskinen var från början det finska partiets främsta ledare och på 1870-talet en av prästeståndets inflytelserikaste medlemmar. På grund av hans inflytande var ståndet sedermera det enda som mer eller mindre enhälligt understödde undfallenhetspolitiken i förhållande till ryssarna; det var även han som framom andra hade utformat undfallenhetslinjen. Hans ord vägde betydligt mindre tungt inom adeln och ridderskapet, som han sedan tillhörde.
Yrjö-Koskinen kallades 1882 till medlem av senaten som chef för kammarexpeditionen och blev 1885 chef för ecklesiastikexpeditionen, på vilken post han uträttade mycket för stärkandet av det finska språkets ställning inom skolväsendet. Han avgick 1899 ur senaten, sedan han utsatts för hård kritik i samband med promulgationen av det s.k. februarimanifestet, som han och hans anhängare förordat. De s.k. ungfinnarna, som motsatte sig de ryska anspråken, stod från 1894 i öppen opposition mot Yrjö-Koskinenss linje. Han bevarade sin oförsonliga hållning till det svenska partiet in i det sista och lyckades före sin död ge det gammalfinska partiet ny slagkraft. (G. Suolahti, Nuori Yrjö-Koskinen, 1933; R. Koskimies, Nuijamieheksi luotu, 1968, Taipuako vai taittua, 1974; P. Rommi, Myöntyväissuunnan hahmottuminen, 1964; V. Vuola, Yrjö Sakari Yrjö-Koskisen kristillisyydenkäsitys, 1981)
Två av Yrjö-Koskinens söner kom att inta bemärkta positioner i samhället. Skolmannen och politikern, fil.dr (1890) Yrjö Koskinen Yrjö-Koskinen (1854-1917) var bl.a. chef för skolstyrelsen 1902-17 och senator samt chef för ecklesiastikexpeditionen 1908-09. Skolmannen, fil.kand. (1888) Eino Sakari Yrjö-Koskinen (1858-1916), satt i lantdagen 1907-14 och var lektor i tyska och franska vid Tampereen yhteislyseo samt från 1908 läroverkets rektor; han var från 1884 gift med Ida Yrjö-Koskinen (1857-1937), föreståndare för Tavastehus finska flickskola 1879-86, känd kvinnosakskvinna m.m., ledamot av lantdagen/riksdagen 1909-19. Son till Yrjö Koskinen Yrjö-Koskinen var diplomaten, jur.kand. (1913) Aarno Yrjö-Koskinen (1885-1951), som bl.a. var sändebud i Moskva 1930-39 och utrikesminister 1931-32.
Yrjö-Koskinen, som ursprungligen inte kunde finska, var en banbrytare för den nationella historieskrivningen, bl.a. med ett stort arbete om klubbekriget (Nuijasota, sen syyt ja tapaukset, 2 bd, 1857-59, sv. övers. 1864) och läroboken Oppikirja Suomen kansan historiasta (1869, sv. övers. Finlands historia, 1874). Han kritiserades bl.a. av C.G. Estlander för att ha förbisett det svenska inflytandet och dess betydelse för Finland.
Yrjö-Koskinen arbetade för den finsknationella saken även som publicist och ledamot av lantdagen 1872, 1877-78 samt 1882 som representant för Borgå stifts skollärare; den starkt konservative Yrjö-Koskinen var från början det finska partiets främsta ledare och på 1870-talet en av prästeståndets inflytelserikaste medlemmar. På grund av hans inflytande var ståndet sedermera det enda som mer eller mindre enhälligt understödde undfallenhetspolitiken i förhållande till ryssarna; det var även han som framom andra hade utformat undfallenhetslinjen. Hans ord vägde betydligt mindre tungt inom adeln och ridderskapet, som han sedan tillhörde.
Yrjö-Koskinen kallades 1882 till medlem av senaten som chef för kammarexpeditionen och blev 1885 chef för ecklesiastikexpeditionen, på vilken post han uträttade mycket för stärkandet av det finska språkets ställning inom skolväsendet. Han avgick 1899 ur senaten, sedan han utsatts för hård kritik i samband med promulgationen av det s.k. februarimanifestet, som han och hans anhängare förordat. De s.k. ungfinnarna, som motsatte sig de ryska anspråken, stod från 1894 i öppen opposition mot Yrjö-Koskinenss linje. Han bevarade sin oförsonliga hållning till det svenska partiet in i det sista och lyckades före sin död ge det gammalfinska partiet ny slagkraft. (G. Suolahti, Nuori Yrjö-Koskinen, 1933; R. Koskimies, Nuijamieheksi luotu, 1968, Taipuako vai taittua, 1974; P. Rommi, Myöntyväissuunnan hahmottuminen, 1964; V. Vuola, Yrjö Sakari Yrjö-Koskisen kristillisyydenkäsitys, 1981)
Två av Yrjö-Koskinens söner kom att inta bemärkta positioner i samhället. Skolmannen och politikern, fil.dr (1890) Yrjö Koskinen Yrjö-Koskinen (1854-1917) var bl.a. chef för skolstyrelsen 1902-17 och senator samt chef för ecklesiastikexpeditionen 1908-09. Skolmannen, fil.kand. (1888) Eino Sakari Yrjö-Koskinen (1858-1916), satt i lantdagen 1907-14 och var lektor i tyska och franska vid Tampereen yhteislyseo samt från 1908 läroverkets rektor; han var från 1884 gift med Ida Yrjö-Koskinen (1857-1937), föreståndare för Tavastehus finska flickskola 1879-86, känd kvinnosakskvinna m.m., ledamot av lantdagen/riksdagen 1909-19. Son till Yrjö Koskinen Yrjö-Koskinen var diplomaten, jur.kand. (1913) Aarno Yrjö-Koskinen (1885-1951), som bl.a. var sändebud i Moskva 1930-39 och utrikesminister 1931-32.
Yrjö-Koskinen, Georg Zacharias. Var vid sidan av Snellman 1800-talets främste finskhetskämpe, dyrkad av anhängarna och föraktad av motståndarna. Foto: Museiverket, D. Nyblin.