kvinnorörelser

kvinnorörelser är ett begrepp som ofta används i bred mening för att inkludera alla typer av organisering bland kvinnor. Däremot kan begreppet feministisk rörelse (tidigare även kvinnosaksrörelse) användas för att åsyfta engagemang som uttryckligen har som mål att förändra maktrelationerna mellan könen. I praktiken används begreppen ofta som synonymer.

I Finland kan kvinnors organisering spåras tillbaka till första hälften av 1800-t., d.v.s. flera decennier innan kvinnosaksorganisationerna uppstod och frågan om kvinnors medborgerliga rättigheter kom på den politiska dagordningen. De tidiga kvinnoföreningarnas aktiviteter bestod framför allt av välgörenhet, men inriktade sig också på ekonomiska och politiska frågor. De övre skiktens kvinnor organiserade sig i Fruntimmersföreningar på 1840-t. När den breda folkliga organiseringen kom igång på 1880-t. (i nykterhets-, ungdoms-, arbetar- och kvinnoföreningar) organiserade sig kvinnor och män ofta i samma föreningar, särskilt på landsbygden. I städerna var separat kvinnoorganisering vanligare. Efter sekelskiftet 1900 blev könsseparat organisering vanligare också på landsbygden, framför allt inom martharörelsen.

Den borgerliga kvinnosaksrörelsen uppstod under senare delen av 1800-t. som en del av den nationalistiska rörelsen. Rörelsen var uppdelad i tre organisationer: 1884 grundades Finsk kvinnoförening, 1892 Kvinnosaksförbundet Unionen och 1907 Suomalainen naisliitto (Finska kvinnoförbundet ). Den socialistiska kvinnorörelsen organiserade sig år 1900 i Työläisnaisliitto (Arbetarkvinnoförbundet). Under perioden från 1860-t. till och med 1920-t. blev finländska kvinnor formellt jämlika med männen på de flesta samhällsområden inklusive äktenskapet. 1906 var de finländska kvinnorna först i Norden och Europa att erhålla såväl rösträtt som valbarhet i nationella val. Efter rösträttsreformen började många kvinnor engagera sig i politiska partier, och dessa fick småningom särskilda kvinnoförbund.

Den nya kvinnorörelsevåg, som uppstod i Förenta staterna och Västeuropa i studentrörelsens kölvatten på 1960-t., fokuserade på kvinnors ekonomiska självständighet samt kroppsliga och sexuella självbestämmanderätt. Kvinnor krävde fri abort, bättre preventivmedel, åtgärder mot mäns våld mot kvinnor och förbättrad barnomsorg. De ifrågasatte fördelningen av arbete och makt mellan könen i hemmen, på arbetsplatserna, inom utbildning och politik.

I Norden uppstod de nya tankegångarna till en början i form av en radikal könsrollsdebatt som kom att få stor betydelse för jämställdhetspolitiken. Nya insikter om socialisationens och miljöns inverkan på det mänskliga beteendet drog undan grunderna för den traditionella könsarbetsdelningen. Könsrollsrörelsen betonade att kvinnor och män skall ha samma roller, och att bägge könen snarare skall ses som individer än som könsvarelser. Dessa tankar fick genklang i hela Norden. I Finland krävde Förening 9 (1966-70) liberalisering av abortlagen, särbeskattning av makar, organiserad barndagvård och bättre föräldraledighetssystem. Dessa reformer förverkligades åtminstone delvis under första delen av 1970-t. Efter att den ideologiskt-politiska atmosfären gått i en statsorienterad riktning i slutet av 1960-t., upplöstes Förening 9 och könsrollsdebatten integrerades i partier och organisationer.

Den nya feministiska rörelsen som uppstod på 1970-t. i Norden hade sin bakgrund både i könsrollsdebatten och i internationella strömningar. De gamla kvinnosaksorganisationerna erhöll nya impulser och radikaliserades, samtidigt som nya grupperingar växte fram. Dessa hade till en början socialistiska förtecken (de första finlandssvenska grupperna i Hfrs kallade sig t.ex. för Rödkäringarna och Marxist-feministerna), vilket senare kombinerades med eller utbyttes mot mer feministiska perspektiv. En viktig roll i Svenskfinland under 1970-t. hade kulturella aktiviteter, särskilt kvinnolitteraturen.

Den nya kvinnorörelsens kärna i Finland bestod under 1970-t. av Feministit-Feministerna och Kvinnosaksförbundet Unionen. Unionen kan inkluderas i sjuttiotalsfeminismen, eftersom makten i det traditionsrika förbundet i mitten av årtiondet övertogs av yngre feminister. I stället för att arbeta genom officiella kanaler med staten som fokus, var rörelsens primära strategi att bygga upp icke-hierarkiska medvetandehöjande smågrupper. Unionen följde dock en mer traditionell struktur än Feministerna och kombinerade smågruppsverksamhet och intressebevakning.

I ett nordiskt och västeuropeiskt perspektiv kännetecknas Finland av en förhållandevis svag "ny" kvinnorörelse. Rörelsen uppstod senare här och särskilt radikalfeminismen blev anspråkslös. Detta har förklarats bl.a. med de partipolitiska kvinnoorganisationernas betydelse för kanalisering av kvinnoprotesten. I Finland har partiernas kvinnoförbund varit relativt självständiga. Nya rörelser och protestaktivitet hade inte mycket utrymme att utvecklas. En annan orsak till att protestaktivism inte lockade kvinnor i Finland i motsvarande grad som i andra nordiska länder, var att kvinnornas livssituation inte genomgick samma explosiva förändringar som i Skandinavien på 1960- o. 70-t. Finländska kvinnors deltagande i förvärvsarbete och politik var inget nytt fenomen, utan hade längre historiska rötter.

Förklaringar har också sökts i konsensusorienteringen i det finländska samhället, förknippad med en tillit till könsneutrala reformer och ett undvikande av en konfrontation mellan könen. En ytterligare viktig orsak till den finländska "annorlundaheten" var den hårda partipolitiseringen bland studerande och intellektuella som fördröjde utbredningen av feminism och andra nya sociala rörelser. Då nyvänsterns historia blev kort i Finland, fanns ingen antiauktoritär tradition att ösa ur. Särskilt den sovjettrogna kommunismen tilltalade många studentaktivister och intellektuella, d.v.s. grupper som annars kunde ha utgjort rekryteringsbas för nyfeminismen. Först efter att studentrörelsen stagnerat i slutet av 1970-t. fick feminism - och andra nya rörelser - luft under vingarna.

Under större delen av 1970-t. var nyfeminismen koncentrerad till Svenskfinland. Eftersom minoritetskommunismen aldrig blev stark bland svenskspråkiga intellektuella, fanns det utrymme för odogmatiska och partipolitiskt oavhängiga radikala strömningar. En annan orsak var finlandssvenskarnas roll som inkörsport för kulturella och sociala strömningar från Skandinavien. Mot slutet av decenniet sprängdes språkmuren, och under 1980-t. spred sig feminismen också till majoritetsbefolkningen.

På 1980-t. började kvinnorörelsen betona värdet av kvinnospecifika erfarenheter och värderingar. Traditionellt kvinnliga värderingar, erfarenheter och sysselsättningar uppvärderades. Denna trend påverkade såväl den nya kvinnorörelsen som traditionella kvinnoorganisationer. Den "försenade starten" för den finländska nyfeminismen ledde till att rörelsen hoppade över den fas som i andra länder kännetecknades av spektakulära massaktioner. I stället fick rörelsen från början en kvinnokulturell särartsinriktning.

Många kvinnor, inte minst i Svenskfinland, mobiliserades i miljö- och antikärnkraftsrörelser eller i ekofeministgrupper. I Finland växte kvinnornas fredsrörelse delvis fram ur kärnkraftsmotståndet. I början av 1980-t. utvecklades fredsrörelsen i Europa till en bredbasig massrörelse. I Finland växte fredsrörelsen fram samtidigt som kvinnorörelsen och sammanföll med dess kulturella särartsinriktning. Finländska kvinnoorganisationer samarbetade i fredsfrågor och i början av 1980-t. var fredsfrågan kvinnorörelsens gemensamma nämnare. Eventuellt är detta en delförklaring till varför kvinnomobiliseringen i Finland huvudsakligen inriktade sig på etablerade organisationer. De partipolitiska kvinnoförbunden (t.ex. Svenska kvinnoförbundet och Socialdemokratiska kvinnor) profilerade sig i miljö- och fredsfrågor på 1980-t. och mobiliserade en del av de kvinnor, som annars kanske hade organiserat sig i feministgrupper.

Därtill organiserade sig kvinnor i en egen tvärpolitisk rörelse, Kvinnor för fred. På nordiskt plan organiserade kvinnornas fredsrörelse en namninsamling mot stationering av nya vapen i Europa. På fyra månader insamlades över 500 000 underskrifter. Adresserna överlämnades till FN:s generalsekreterare och sändes till ledarna för USA och Sovjetunionen. Strax därpå ägde de första fredsmarscherna rum i Finland och efterföljdes av kvinnornas nordiska fredsmarsch från Köpenhamn till Paris (1981) med temat "Ett kärnvapenfritt Norden".

I Norden har k. varit inriktade på att påverka det politiska systemet. Kvinnofrågor har integrerats i partier och i den offentliga jämställdhetspolitiken, något som återspeglas i begrepp såsom "statsfeminism". Samtidigt har rörelsen utvecklat egna nätverk, projekt och institutioner. Sedan 1980-t. har kvinnorörelsen kommit in i en fas av institutionalisering och professionalisering. Jämställdhetspolitiken och -lagstiftningen samt särskilt kvinnoforskningen har utvecklats. Den gräsrotsinriktade kvinnorörelsen och "statsfeminismen" har närmat sig varandra. Gemensamma kampanjer och aktioner, ofta tillsammans med den statliga jämställdhetsapparaten, har varit vanliga. Kännetecknande för Finland är det kvinnopolitiska samarbetet över partigränser. Exempel på detta är Kvinnonätverket i Finlands riksdag och samarbetsnätverket Nytkis (Kvinnoorganisationer i samarbete), Kvinnoorganisationernas centralförbund, Kvinnosaksförbundet Unionen och Sällskapet för kvinnoforskning. På nordiskt plan har samarbetet tagit sig uttryck t.ex. i Nordiskt forum, som i Oslo 1988 samlade ca 10 000 deltagare och i Åbo 1994 ca 16 000 deltagare.

Det hävdas ibland att kvinnorörelsen håller på att vittra bort eller har lämnat sin aktivaste fas bakom sig. Rörelsens krav anses förverkligade och intresset sägs ha minskat hos yngre kvinnor. Denna bild motsägs av den nya våg av kvinnorörelse som trädde fram vid millennieskiftet bl.a. som tjejaktivism, antiporr-rörelser, anarka- och veganfeminism. Frågor kring utseendefixering, könsmobbning och sexualiserat våld har kommit i förgrunden. En annan ny trend är att den kontext inom vilken k. opererar i ökad grad förflyttat sig från nationalstaten till en sameuropeisk och global nivå. Mobiliseringen och kommunikationen har underlättats genom användningen av Internet. Processen i riktning mot en transnationell kvinnorörelse har påskyndats efter FN:s kvinnodecennium (1975-89) och världskonferensen för kvinnor i Beijing (1995).

Dagens kvinnorörelse har sipprat in i den akademiska, kulturella och politiska offentligheten, den är inflytelserik i form av en institutionaliserad jämställdhetspolitik och har påverkat det kollektiva medvetandet långt utanför den egentliga rörelsen. Universitetet är en av de platser där det idag är lättast att få syn på feminism. Kvinno- och könsforskningen (kvinnovetenskap) har blivit ett starkt och livskraftigt forskningsfält. Den nya kvinnorörelsen är utan tvekan en av de mest inflytelserika efterkrigstida sociala rörelserna. Rörelsens kulturella och sociala effekter har nått långt utanför de egentliga aktivistkretsarna. Kvinnorörelsen har mobiliserat nya kvinnogrupper till politiskt deltagande, samtidigt som den bidragit till en utvidgning av politikbegreppet. Frågor som abort, sexualiserat våld, jämställdhets- och omsorgspolitik har kommit in på den politiska dagordningen för att stanna. (R. Jallinoja, Suomalaisen naisasialiikkeen taistelukaudet: Naisasialiike naisten elämäntilanteen muutoksen ja yhteiskunnallis-aatteellisen murroksen heijastajana, 1983; S. Mustakallio, Naisten itsenäisyyshistoriaa Suomessa, 1988; Unfinished democracy: Women in Nordic politics, red. E. Haavio-Mannila, 1989; The lady with the bow: The story of Finnish women, red. M. Manninen/P. Setälä, 1990; A. Saarinen, Feminist research - an intellectual adventure?, 1992; S. Bergman, The politics of feminism: Autonomous feminist movements in Finland and West Germany from the 1960s to the 1980s, 2002) (Solveig Bergman)