lärdomshistoria, universitetsämne som omfattar den lärda eller vetenskapliga litteraturen, de enskilda vetenskaperna och det vetenskapliga tänkandets utveckling. Ämnet uppstod i Europa som bibliografisk och vetenskapshistorisk forskning och fick på 1600- o. 1700-talen företrädare också vid de svenska universiteten. Vid akademin i Åbo utnämndes bibliotekets amanuens Jacob Haartman 1756 till e.o. professor i filosofi och l. Efter det att Haartman övergått till teologiska fakulteten utsågs inte någon efterträdare i läroämnet, men intresset för lärdomshistoria upprätthölls under följande period av flera professorer vid akademin (bl.a. M. Calonius och H.G. Porthan). Den lärdomshistoriska forskningen och undervisningen utvidgades under denna tid så att den delvis också kom att omfatta skönlitteraturen och estetiska frågor. Frans Michael Franzén utnämndes 1798 till en professur i lärdomshistotia (historia litteraria) som var förbunden med akademins bibliotekarietjänst. Under åren 1811-1852 fanns vid universitetet en ordinarie professur i lärdomshistoria som var förenad med bibliotekarietjänsten. Fredrik Wilhelm Pipping, som innehade tjänsten 1814-37, utförde ett omfattande forskningsarbete kring bibliotekets historia och lade grunden till dess Fennica-avdelning efter branden i Åbo. Professuren i lärdomshistoria drogs in 1852 och omvandlades till en lärostol i estetik och nyare litteratur. Lärdoms- och vetenskapshistorisk forskning bedrevs fr.o.m. senare delen av århundradet i anslutning till respektive vetenskap och inom det allmänna historieämnet.
Lärdomshistoria ingår numera i ett ämne som vanligtvis kallas idé- och lärdomshistoria (fi. aate- ja oppihistoria). Ämnet kan definieras något olika beroende på var tyngdpunkten läggs. Det behandlar de intellektuella idéernas och det lärda livets historia men kan också sträcka sig utanför den lärda kulturen. Lärdomshistoria uppges ibland också vara en motsvarighet till vetenskapshistoria. Vid universitetet i Uleåborg inrättades 1977 en ordinarie professur i idé- och lärdomshistoria. Helsingfors universitets historiska institution hade åren 1988-97 en extraordinarie professor i lärdomshistoria (fi. oppihistoria); 2005 inrättades vid samma institution en tidsbunden professur i idéhistoria (fi. aatehistoria).
Finlands lärdomshistoriska samfund (Suomen Oppihistoriallinen Seura, gr. 1966) verkar för att väcka och upprätthålla intresset för lärdomshistoria. Finska vetenskaps-societeten har sedan 1965 gett ut serien The history of learning and science in Finland 1828-1918 som behandlar l. (red. O. Granö/O. Ketonen/A. Leikola/M. Klinge/K. Pirinen/G.H. v. Wright). (Helsingfors universitets historia 1640-1990, 3 bd, red. M. Klinge/A. Leikola/R. Knapas/J. Strömberg, 1988-1991; Suomen tieteen historia 1-4, red. P. Tommila, 2001-2002). (John Strömberg)
Lärdomshistoria ingår numera i ett ämne som vanligtvis kallas idé- och lärdomshistoria (fi. aate- ja oppihistoria). Ämnet kan definieras något olika beroende på var tyngdpunkten läggs. Det behandlar de intellektuella idéernas och det lärda livets historia men kan också sträcka sig utanför den lärda kulturen. Lärdomshistoria uppges ibland också vara en motsvarighet till vetenskapshistoria. Vid universitetet i Uleåborg inrättades 1977 en ordinarie professur i idé- och lärdomshistoria. Helsingfors universitets historiska institution hade åren 1988-97 en extraordinarie professor i lärdomshistoria (fi. oppihistoria); 2005 inrättades vid samma institution en tidsbunden professur i idéhistoria (fi. aatehistoria).
Finlands lärdomshistoriska samfund (Suomen Oppihistoriallinen Seura, gr. 1966) verkar för att väcka och upprätthålla intresset för lärdomshistoria. Finska vetenskaps-societeten har sedan 1965 gett ut serien The history of learning and science in Finland 1828-1918 som behandlar l. (red. O. Granö/O. Ketonen/A. Leikola/M. Klinge/K. Pirinen/G.H. v. Wright). (Helsingfors universitets historia 1640-1990, 3 bd, red. M. Klinge/A. Leikola/R. Knapas/J. Strömberg, 1988-1991; Suomen tieteen historia 1-4, red. P. Tommila, 2001-2002). (John Strömberg)