sexlingarna

sexlingarna, benämning på en grupp socialdemokratiska politiker, som under ledning av K.H. Wiik av politiska skäl ställde sig i opposition mot socialdemokratiska partiets politik under mellankrigsperioden 1940-41. Till s. hörde - utom Wiik - Yrjö Räisänen, Mikko Ampuja, Kaisu-Mirjami Rydberg, Väinö Meltti och Cay Sundström samt Johan Helo, som var den "sjunde sexlingen". De ansåg att den linje som partiet med Tanner i spetsen hade slagit in på i längden skulle komma att bli fördärvbringande för Finland. Gruppens språkrör var tidskriften Vapaa Sana (indrogs nov. 1940, återuppstod efter kriget som dagstidning, Kansan Uutiset). Medlemmarna uteslöts ur partiet i september 1940 och häktades i augusti 1941, gick förlustiga riksdagsmandaten och dömdes i februari 1942 av Åbo hovrätt för förberedelse till högförräderi till frihetsstraff av varierande längd (2-8 år, av Högsta domstolen ändrat till 3-6 år).

Ampuja, Meltti och Rydberg försattes i villkorlig frihet våren 1944, medan Helo och Räisänen frigavs på sommaren detta år. Sundström och Wiik återfick friheten först sedan Finland i september ingått vapenstilleståndsavtalet med Sovjetunionen, i vilket det bl.a. stadgades att alla politiska fångar skulle friges. I november 1944 återfick sexlingarna sina mandat i riksdagen, i vilken de inträdde som representanter för DFFF. I februari 1945 tog de initiativet till krigsansvarighetsprocessen. Tre av gruppens medlemmar (Wiik, Räisänen och Ampuja) kunde inte utnyttja de nya karriärmöjligheter som nu öppnade sig, eftersom deras hälsa starkt hade försvagats under fängelsetiden. Något nämnvärt politiskt inflytande kunde sexlingarna inte erövra i den nya situationen, eftersom grupperingen befann sig i kläm mellan kommunisterna och socialdemokraterna. (E. Hiitonen, Vääryyttä oikeuden valekaavussa, 1953; J. Helo, Vaiennettuja ihmisiä, 1965)