medicin. Den förste läkaren i Finland anses vara Johann(es) Kopp (Copp), troligen född i Bayern, som 1558 av Gustav Vasa sändes till Åbo att sköta hertig Johan för en ögonsjukdom. Olof Bure (1578-1655) var livmedicus hos Gustav II Adolf och tjänstgjorde 1633-40 som vice president i Åbo hovrätt och utövade då möjligen läkaryrket. M. som vetenskap introducerades 1640 genom grundandet av Åbo akademi, vars medicine professor i ett drygt sekel var den ende läkaren i landet. Först 1765 utnämndes till innehavare av lärostolen en person av inhemsk härstamning, Johan Haartman, "den finländska läkekonstens fader". Den första doktorsdisputationen i m. hölls 1742. Följande professurer inrättades 1784 och 1789, innehavare blev Gabriel Erik von Haartman respektive Josef Pippingsköld.
Undervisningen i m. flyttade 1828 med universitetet till Hfrs, där för dess behov färdigställdes en anatomisk inrättning och ett "kliniskt institut", som invigdes 1833. Detta utvecklades till Allmänna sjukhuset i Hfrs, som i våra dagar ombildats till Helsingfors universitetscentralsjukhus (HUCS), som utgör en del av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS). 2004 var antalet ordinarie professurer i m. och odontologi 67 (därav 6 vakanta); dessutom tillkom ett betydande antal tidsbundna m.fl. professurer. Landets andra medicinska fakultet inrättades 1943 vid Åbo universitet. Undervisning i m. ges numera även i Uleåborg, Tfrs och Kuopio. Vid Helsingfors universitet finns en svenskspråkig studielinje. Tandläkarutbildning ges i Hfrs, Åbo och Uleåborg (tandläkare). Sammanlagt hade de medicinska fakulteterna 2004 ca 300 ordinarie och andra professurer.
Veterinärmedicinska högskolan grundades 1945 i Hfrs och utgör sedan 1995 en fakultet vid Helsingfors universitet. Fakulteten hade 2004 19 professurer.
Läkarkårens yrkesskicklighet har länge befunnit sig på en internationellt sett hög nivå, däremot var forskningen tidigare sällan banbrytande. Bland framstående läkare i det förflutna kan nämnas E.J. Bonsdorff, anatom, G. Crusell, den förste som använde galvanisk elektricitet som botemedel, F.J. Rabbe, pionjär inom medicinsk statistik och som utgav landets medicinallagstiftning, O. Hjelt, patologisk anatom, hygieniker och medicinsk historiker, kirurgerna J.A. Estlander, M.W. af Schulten, A. Krogius och R. Faltin, invärtesmedicinarna J.W. Runeberg, O. Schauman och T. Tallqvist, den finska odontologins fader M. Äyräpää, den berömde cirkulationsfysiologen R. Tigerstedt samt nervpatologen och bakteriologen E.A. Homén. Kalevalas skapare Elias Lönnrot var läkare och mångsidigt verksam som sådan. I litteraturen ses ofta namnet (Erik Allardt) von Willebrand, som 1926 beskrev den åländska blödarsjukan.
Landets första kvinnliga läkare var Rosina Heikel (1842-1929). Sedan dess har yrket feminiserats så att ca hälften (och snart majoriteten) av läkarna är kvinnor. Många av dem har varit framstående (t.ex. Laimi Leidenius, Eva Bonsdorff, Leena Palotie, Riitta Hari). Läkarkåren bestod 2002 av ca 20 000 personer (läkare). Hösten 2004 tog de medicinska fakulteterna in 619 studerande. Det traditionella sättet att studera välavgränsade ämnesområden såsom anatomi, patologi, intern medicin och kirurgi har delvis ersatts med problembaserad undervisning, där sjukdomsfall diskuteras och samtidigt belyses av experter och litteratur från de olika disciplinerna. Läkarna kan numera bli kompetenta att arbeta i hela Europeiska unionen.
Ett närliggande område är hälsovetenskap, varmed avses på akademisk nivå skeende utbildning av lärare och ledare av sjukskötare (tidigare sjuksköterskor), fysioterapeuter, laboratorieskötare, m.fl. kategorier. En mängd nya medicinska discipliner och specialiteter har uppkommit, bl.a. allmän medicin och medicinsk administration. En stor del av den traditionella läkarverksamheten sköts numera av icke-läkare, kemister, fysiker, mikrobiologer, psykoterapeuter samt de nyssnämnda. Gränsen mellan m. och andra vetenskaper är oskarp.
Allvarliga epidemier har inte uppträtt i landet sedan andra världskriget, då bl.a. rödsot (dystenteri), fläcktyfus, gulsot (epidemisk hepatit) samt hög tuberkulosfrekvens uppträdde. Hunger förekom även då, speciellt bland interner på sinnessjukhus och i fängelser.
Av läkarorganisationer kan nämnas landets tredje äldsta vetenskapliga samfund, Finska läkaresällskapet (FLS, gr. 1835, föregånget av Medicinska sällskapet i Åbo, gr. 1820), Suomalainen lääkäriseura Duodecim, gr. 1881 av medicine kandidater för att skapa en finskspråkig medicinsk nomenklatur samt läkarnas fackförening Finlands läkarförbund, gr. 1910. FLS var ursprungligen forum för alla läkare, men de finsksinnade utträdde speciellt 1900-1939, varefter det då tvåspråkiga sällskapet beslöt att bli rent svenskspråkigt. Numera är det vanligt att tillhöra både FLS och Duodecim. De tre nämnda föreningarna ordnar årligen kongressen Läkardagarna och alla publicerar tidskrifter, dock har den äldsta, FLS:s handlingar börjat utkomma rätt sällan. Speciellt Duodecim utger läroböcker på finska. Tidigare publicerades även inhemska vetenskapliga serier på s.k. kongresspråk, men forskarna föredrar idag att publicera sig i internationella tidskrifter med högt "citatindex". Före andra världskriget var publikationsspråket vanligen tyska, därförinnan även franska och latin, numera nästan uteslutande engelska.
Sedan slutet av 1900-t. har både den praktiska medicinen och forskningen en hög nivå. Bland avlidna läkare som strax före och efter andra världskriget uppmärksammades internationellt och hade anglosaxiska kontakter kan nämnas R. Granit, som erhöll nobelpriset för sina synfysiologiska arbeten, B. von Bonsdorff, som löste bandmaskanemins gåta, O. Eränkö, histokemist (mikroskopisk anatom), A. Langenskiöld, experimentell ortoped, U. Uotila, endokrinolog och rättsmedicinare samt A. Ylppö, socialpediatriker och arkiater. Emellertid har en emigration av framstående forskare skett (t.ex. E. Ruoslahti, K. Simons, O. Hovatta). Bl.a. genetiken har uppmärksammats genom att flera sällsynta ärftliga sjukdomar är relativt vanliga i Finland ("det finländska sjukdomsarvet"). Dessutom är finnarnas och samernas etniska ursprung intressant. Av vanliga folksjukdomar har man lyckats närapå utrota struma, rakitis och den breda bandmasken, tuberkulos har blivit sällsynt och genom barna- och mödrarådgivning han man reducerat spädbarnsdödligheten till en av de lägsta i världen samt genom vaccineringar nästan eliminerat många epidemiska sjukdomar.
Frekvensen i Finland av hjärt-kärlsjukdomar har varit bland de högsta i världen, delvis beroende på ärftliga defekter, dels sannolikt på dietära och livsstilsmässiga orsaker. Det s.k. Nordkarelen-projektet för studium och reduktion av dessa sjukdomar anses ha varit en stor framgång. Rökningen har man lyckats minska, men intaget av alkohol har ökat. Bekymmersamma trender i folkhälsan är dålig fysisk kondition, speciellt märkbar bland rekryter, fetma och allergier, diabetes (speciellt bland barn). Trots hög frekvens av HIV-infektion (aids) och närvaro av läkemedelsresistent tuberkulos i vissa grannländer, har dessa problem än så länge inte varit särskilt framträdande.
Den medicinska industrin har varit framgångsrik inom appparatur- och reagenssektorerna, medan få nya läkemedel framtagits. Medicinsk forskning finansieras med rätt stora belopp av staten (Finlands Akademi, undervisningsministeriet m.fl.), många stiftelser och de medicinska sällskapen. Fulbright- och Asla-stipendier har möjliggjort vistelse vid amerikanska universitet, där de flesta av våra ledande forskare arbetat.
Sedan mitten av 1900-t. har medicinallagstiftningen och -politiken, sjukvårdens organisation och den förebyggande medicinen varit föremål för omfattande debatt. Traditionellt har Finland i likhet med övriga Norden erbjudit närapå gratis offentlig sjukvård, speciellt åt mindre bemedlade. I början av 1900-t. fanns i kommunerna kommunalläkare, på större orter lokalsjukhus, i länen länssjukhus och det "Allmänna sjukhuset" vid universitetet. Därtill fanns ett utbrett system av sinnessjukhus och tuberkulossanatorier, i tiden även leprosorier.
1964 infördes allmän sjukförsäkring, som administreras av Folkpensionsanstalten. Till en början ersattes ca 60 % av en fastställd realistisk taxa för läkararvoden, undersökningar, behandlingar m.m. (dock ej vård på sjukhus). Ersättningen har inte hållit jämna steg med utvecklingen av arvoden och avgifter, och motsvarar f.n. ungefär blott hälften av de av patienten verkligen betalade kostnaderna. Numera ersätts även tandvård.
Efter andra världskriget byggdes ett landsomfattande nät av centralsjukhus för specialiserad medicinsk vård upp. Vidare grundades nya medicinska fakulteter och universitetscentralsjukhus. Centralsjukhusen ägs av kommunförbund, samkommuner. Folkhälsolagen av 1972 syftade till att främja förebyggande medicin och öppen (poliklinisk) vård. Kommunalläkarna ersattes med hälsovårdscentraler med mottagningar (benämnda hälsostationer) och till dem eventuellt knutna sjukhus, s.k. bäddavdelningar (hälsovårdsväsen). Denna reform skedde under en radikal tid, då man kraftigt betonade den förebyggande m:s roll och beslutsfattarna med entusiasm omfattade Världshälsoorganisationens (WHO) projekt "Hälsa för alla år 2000".
Detta avspeglades bl.a. i att förleden "hälso-" flitigt brukades i terminologin och i att den nya medicinska fakulteten vid Tammerfors universitet, som omkr. 1980 hade totalt 16-17 professurer, erhöll 5 av dem i olika slag av folkhälsolära (områdena har sedermera betydligt ändrats). Samtidigt satsades det starkt på vårdvetenskapen. I den medicinska undervisningen infördes obligatorisk tjänstgöring på hälsovårdscentral. Attityden till privat medicinsk verksamhet var negativ. Denna politik ledde till meningsmotsättningar mellan läkarkåren och beslutsfattarna, vars efterdyningar är skönjbara ännu i början av 2000-t.
Folkhälsoåtgärderna har bidragit till att förlänga medellivslängden, men har inte i förväntad mån minskat utgifterna för sjukvården. Vårdbehovet ökar nämligen med åldern, och allt fler och effektivare diagnostiska och terapeutiska metoder tas i bruk. Dessutom har antalet barn och därmed framtida skattebetalare minskat. Sparåtgärder har vidtagits; hälso- och sjukvårdens totalkostnader i Finland hör till de lägsta bland OECD-länderna. 2003 utgjorde de ca 6,5 % av bruttonationalprodukten, medan kostnaderna i de flesta av dessa länder var ca 8 %, i Frankrike och Tyskland ca 10,5 % och i USA ca 13 %. Långa köer till operationer och andra ingrepp har uppstått, på hälsostationerna har många läkartjänster varit obesatta, åldringar sköts av alltför få personer, platserna för sluten mentalsjukvård har reducerats men inte kompenserats av öppen vård. Kommunerna bär nu huvudansvaret för vården, men deras storlek, ekonomiska resurser, befolkningsunderlag, samarbetsvilja och kompetens att sköta medicinska frågor är mycket olika, liksom benägenheten att köpa tjänster av privata vårdgivare. Vidare har vårdpersonal föredragit att arbeta utomlands. Resultatet har varit betydande skillnader i tillgängligheten till medicinsk service i olika trakter samt att patienternas ekonomiska resurser dikterat om de har kunnat få vård eller ej. Behovet av medicinsk service avspeglas i att stora privata sjukvårdsföretag har uppstått. För tillfället försöker man genom s.k. vårdgaranti (vård bör ges inom fastställd tid) lösa ett av delproblemen. Import av läkare och övrig vårdpersonal är i sikte. Vidare har benägenheten ökat att optimalt fördela arbetsuppgifterna mellan den offentliga och den privata sektorn. (B. von Bonsdorff, Läkare och läkekonst i Finland under 300 år 1640-1940, 1978; L. Hirvonen, Lääketieteen historia, 1987; J. Kauhanen m.fl., Kansanterveystiede, 1998; A. Forsius, Ihmisiä lääketieteen historiassa, 2001, J. Ignatius, Lääketieteet i Suomen tieteen historia 3, red. P. Tommila, 2000) (Ralph Gräsbeck)
Undervisningen i m. flyttade 1828 med universitetet till Hfrs, där för dess behov färdigställdes en anatomisk inrättning och ett "kliniskt institut", som invigdes 1833. Detta utvecklades till Allmänna sjukhuset i Hfrs, som i våra dagar ombildats till Helsingfors universitetscentralsjukhus (HUCS), som utgör en del av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS). 2004 var antalet ordinarie professurer i m. och odontologi 67 (därav 6 vakanta); dessutom tillkom ett betydande antal tidsbundna m.fl. professurer. Landets andra medicinska fakultet inrättades 1943 vid Åbo universitet. Undervisning i m. ges numera även i Uleåborg, Tfrs och Kuopio. Vid Helsingfors universitet finns en svenskspråkig studielinje. Tandläkarutbildning ges i Hfrs, Åbo och Uleåborg (tandläkare). Sammanlagt hade de medicinska fakulteterna 2004 ca 300 ordinarie och andra professurer.
Veterinärmedicinska högskolan grundades 1945 i Hfrs och utgör sedan 1995 en fakultet vid Helsingfors universitet. Fakulteten hade 2004 19 professurer.
Läkarkårens yrkesskicklighet har länge befunnit sig på en internationellt sett hög nivå, däremot var forskningen tidigare sällan banbrytande. Bland framstående läkare i det förflutna kan nämnas E.J. Bonsdorff, anatom, G. Crusell, den förste som använde galvanisk elektricitet som botemedel, F.J. Rabbe, pionjär inom medicinsk statistik och som utgav landets medicinallagstiftning, O. Hjelt, patologisk anatom, hygieniker och medicinsk historiker, kirurgerna J.A. Estlander, M.W. af Schulten, A. Krogius och R. Faltin, invärtesmedicinarna J.W. Runeberg, O. Schauman och T. Tallqvist, den finska odontologins fader M. Äyräpää, den berömde cirkulationsfysiologen R. Tigerstedt samt nervpatologen och bakteriologen E.A. Homén. Kalevalas skapare Elias Lönnrot var läkare och mångsidigt verksam som sådan. I litteraturen ses ofta namnet (Erik Allardt) von Willebrand, som 1926 beskrev den åländska blödarsjukan.
Landets första kvinnliga läkare var Rosina Heikel (1842-1929). Sedan dess har yrket feminiserats så att ca hälften (och snart majoriteten) av läkarna är kvinnor. Många av dem har varit framstående (t.ex. Laimi Leidenius, Eva Bonsdorff, Leena Palotie, Riitta Hari). Läkarkåren bestod 2002 av ca 20 000 personer (läkare). Hösten 2004 tog de medicinska fakulteterna in 619 studerande. Det traditionella sättet att studera välavgränsade ämnesområden såsom anatomi, patologi, intern medicin och kirurgi har delvis ersatts med problembaserad undervisning, där sjukdomsfall diskuteras och samtidigt belyses av experter och litteratur från de olika disciplinerna. Läkarna kan numera bli kompetenta att arbeta i hela Europeiska unionen.
Ett närliggande område är hälsovetenskap, varmed avses på akademisk nivå skeende utbildning av lärare och ledare av sjukskötare (tidigare sjuksköterskor), fysioterapeuter, laboratorieskötare, m.fl. kategorier. En mängd nya medicinska discipliner och specialiteter har uppkommit, bl.a. allmän medicin och medicinsk administration. En stor del av den traditionella läkarverksamheten sköts numera av icke-läkare, kemister, fysiker, mikrobiologer, psykoterapeuter samt de nyssnämnda. Gränsen mellan m. och andra vetenskaper är oskarp.
Allvarliga epidemier har inte uppträtt i landet sedan andra världskriget, då bl.a. rödsot (dystenteri), fläcktyfus, gulsot (epidemisk hepatit) samt hög tuberkulosfrekvens uppträdde. Hunger förekom även då, speciellt bland interner på sinnessjukhus och i fängelser.
Av läkarorganisationer kan nämnas landets tredje äldsta vetenskapliga samfund, Finska läkaresällskapet (FLS, gr. 1835, föregånget av Medicinska sällskapet i Åbo, gr. 1820), Suomalainen lääkäriseura Duodecim, gr. 1881 av medicine kandidater för att skapa en finskspråkig medicinsk nomenklatur samt läkarnas fackförening Finlands läkarförbund, gr. 1910. FLS var ursprungligen forum för alla läkare, men de finsksinnade utträdde speciellt 1900-1939, varefter det då tvåspråkiga sällskapet beslöt att bli rent svenskspråkigt. Numera är det vanligt att tillhöra både FLS och Duodecim. De tre nämnda föreningarna ordnar årligen kongressen Läkardagarna och alla publicerar tidskrifter, dock har den äldsta, FLS:s handlingar börjat utkomma rätt sällan. Speciellt Duodecim utger läroböcker på finska. Tidigare publicerades även inhemska vetenskapliga serier på s.k. kongresspråk, men forskarna föredrar idag att publicera sig i internationella tidskrifter med högt "citatindex". Före andra världskriget var publikationsspråket vanligen tyska, därförinnan även franska och latin, numera nästan uteslutande engelska.
Sedan slutet av 1900-t. har både den praktiska medicinen och forskningen en hög nivå. Bland avlidna läkare som strax före och efter andra världskriget uppmärksammades internationellt och hade anglosaxiska kontakter kan nämnas R. Granit, som erhöll nobelpriset för sina synfysiologiska arbeten, B. von Bonsdorff, som löste bandmaskanemins gåta, O. Eränkö, histokemist (mikroskopisk anatom), A. Langenskiöld, experimentell ortoped, U. Uotila, endokrinolog och rättsmedicinare samt A. Ylppö, socialpediatriker och arkiater. Emellertid har en emigration av framstående forskare skett (t.ex. E. Ruoslahti, K. Simons, O. Hovatta). Bl.a. genetiken har uppmärksammats genom att flera sällsynta ärftliga sjukdomar är relativt vanliga i Finland ("det finländska sjukdomsarvet"). Dessutom är finnarnas och samernas etniska ursprung intressant. Av vanliga folksjukdomar har man lyckats närapå utrota struma, rakitis och den breda bandmasken, tuberkulos har blivit sällsynt och genom barna- och mödrarådgivning han man reducerat spädbarnsdödligheten till en av de lägsta i världen samt genom vaccineringar nästan eliminerat många epidemiska sjukdomar.
Frekvensen i Finland av hjärt-kärlsjukdomar har varit bland de högsta i världen, delvis beroende på ärftliga defekter, dels sannolikt på dietära och livsstilsmässiga orsaker. Det s.k. Nordkarelen-projektet för studium och reduktion av dessa sjukdomar anses ha varit en stor framgång. Rökningen har man lyckats minska, men intaget av alkohol har ökat. Bekymmersamma trender i folkhälsan är dålig fysisk kondition, speciellt märkbar bland rekryter, fetma och allergier, diabetes (speciellt bland barn). Trots hög frekvens av HIV-infektion (aids) och närvaro av läkemedelsresistent tuberkulos i vissa grannländer, har dessa problem än så länge inte varit särskilt framträdande.
Den medicinska industrin har varit framgångsrik inom appparatur- och reagenssektorerna, medan få nya läkemedel framtagits. Medicinsk forskning finansieras med rätt stora belopp av staten (Finlands Akademi, undervisningsministeriet m.fl.), många stiftelser och de medicinska sällskapen. Fulbright- och Asla-stipendier har möjliggjort vistelse vid amerikanska universitet, där de flesta av våra ledande forskare arbetat.
Sedan mitten av 1900-t. har medicinallagstiftningen och -politiken, sjukvårdens organisation och den förebyggande medicinen varit föremål för omfattande debatt. Traditionellt har Finland i likhet med övriga Norden erbjudit närapå gratis offentlig sjukvård, speciellt åt mindre bemedlade. I början av 1900-t. fanns i kommunerna kommunalläkare, på större orter lokalsjukhus, i länen länssjukhus och det "Allmänna sjukhuset" vid universitetet. Därtill fanns ett utbrett system av sinnessjukhus och tuberkulossanatorier, i tiden även leprosorier.
1964 infördes allmän sjukförsäkring, som administreras av Folkpensionsanstalten. Till en början ersattes ca 60 % av en fastställd realistisk taxa för läkararvoden, undersökningar, behandlingar m.m. (dock ej vård på sjukhus). Ersättningen har inte hållit jämna steg med utvecklingen av arvoden och avgifter, och motsvarar f.n. ungefär blott hälften av de av patienten verkligen betalade kostnaderna. Numera ersätts även tandvård.
Efter andra världskriget byggdes ett landsomfattande nät av centralsjukhus för specialiserad medicinsk vård upp. Vidare grundades nya medicinska fakulteter och universitetscentralsjukhus. Centralsjukhusen ägs av kommunförbund, samkommuner. Folkhälsolagen av 1972 syftade till att främja förebyggande medicin och öppen (poliklinisk) vård. Kommunalläkarna ersattes med hälsovårdscentraler med mottagningar (benämnda hälsostationer) och till dem eventuellt knutna sjukhus, s.k. bäddavdelningar (hälsovårdsväsen). Denna reform skedde under en radikal tid, då man kraftigt betonade den förebyggande m:s roll och beslutsfattarna med entusiasm omfattade Världshälsoorganisationens (WHO) projekt "Hälsa för alla år 2000".
Detta avspeglades bl.a. i att förleden "hälso-" flitigt brukades i terminologin och i att den nya medicinska fakulteten vid Tammerfors universitet, som omkr. 1980 hade totalt 16-17 professurer, erhöll 5 av dem i olika slag av folkhälsolära (områdena har sedermera betydligt ändrats). Samtidigt satsades det starkt på vårdvetenskapen. I den medicinska undervisningen infördes obligatorisk tjänstgöring på hälsovårdscentral. Attityden till privat medicinsk verksamhet var negativ. Denna politik ledde till meningsmotsättningar mellan läkarkåren och beslutsfattarna, vars efterdyningar är skönjbara ännu i början av 2000-t.
Folkhälsoåtgärderna har bidragit till att förlänga medellivslängden, men har inte i förväntad mån minskat utgifterna för sjukvården. Vårdbehovet ökar nämligen med åldern, och allt fler och effektivare diagnostiska och terapeutiska metoder tas i bruk. Dessutom har antalet barn och därmed framtida skattebetalare minskat. Sparåtgärder har vidtagits; hälso- och sjukvårdens totalkostnader i Finland hör till de lägsta bland OECD-länderna. 2003 utgjorde de ca 6,5 % av bruttonationalprodukten, medan kostnaderna i de flesta av dessa länder var ca 8 %, i Frankrike och Tyskland ca 10,5 % och i USA ca 13 %. Långa köer till operationer och andra ingrepp har uppstått, på hälsostationerna har många läkartjänster varit obesatta, åldringar sköts av alltför få personer, platserna för sluten mentalsjukvård har reducerats men inte kompenserats av öppen vård. Kommunerna bär nu huvudansvaret för vården, men deras storlek, ekonomiska resurser, befolkningsunderlag, samarbetsvilja och kompetens att sköta medicinska frågor är mycket olika, liksom benägenheten att köpa tjänster av privata vårdgivare. Vidare har vårdpersonal föredragit att arbeta utomlands. Resultatet har varit betydande skillnader i tillgängligheten till medicinsk service i olika trakter samt att patienternas ekonomiska resurser dikterat om de har kunnat få vård eller ej. Behovet av medicinsk service avspeglas i att stora privata sjukvårdsföretag har uppstått. För tillfället försöker man genom s.k. vårdgaranti (vård bör ges inom fastställd tid) lösa ett av delproblemen. Import av läkare och övrig vårdpersonal är i sikte. Vidare har benägenheten ökat att optimalt fördela arbetsuppgifterna mellan den offentliga och den privata sektorn. (B. von Bonsdorff, Läkare och läkekonst i Finland under 300 år 1640-1940, 1978; L. Hirvonen, Lääketieteen historia, 1987; J. Kauhanen m.fl., Kansanterveystiede, 1998; A. Forsius, Ihmisiä lääketieteen historiassa, 2001, J. Ignatius, Lääketieteet i Suomen tieteen historia 3, red. P. Tommila, 2000) (Ralph Gräsbeck)