Akateeminen Karjala-Seura (AKS), studentorganisation, gr. 1922 i Hfrs av forna deltagare (bl.a. Elias Simojoki) i frikårsexpeditionerna till Fjärrkarelen, bl.a. Aunusexpeditionen. Sällskapets ändamål var till en början att bedriva bildningsarbete bland fjärrkarelska flyktingar. Detta ursprungliga syfte överskuggades dock snart av en allmän ryss- och kommunistfientlighet och sedan av äktfinskhet, som efter E.E. Kailas inträde i rörelsens ledning 1923 vann allt starkare fotfäste inom dess led. Den nya socialt accentuerade nationalitetsideologi som A. och övriga finsksinnade studentkretsar omhuldade på 1920-t. och senare hade till viktiga delar utformats av Yrjö Ruutu i början av decenniet.
A. var starkast representerat i de nord- och östfinska studentnationerna, medan understödet var relativt obetydligt i de sydfinska. Organisationens inträdesceremoniel och rituella rekvisita betonade dess karaktär av hemligt sällskap. Den hade motsvarigheter i flera av de andra nyblivna självständiga staterna i Östeuropa, där studenterna från landsbygden måste slå sig fram i konkurrensen med en etablerad elit. Medlemmarna kvarstod i A. även efter avslutade studier, vilket innebar att organisationen med tiden kunde bygga upp ett nätverk av inflytelserika män över hela landet. Nyblivna lärare och präster som hade utbildats i sällskapets anda blev goda redskap när det gällde att sprida dess budskap på landsbygden och i småstäder.
P.g.a. äktfinskhetens seger 1924 skilde sig en liten protesterande grupp från A. under ledning av den stiftande medlemmen och sekreteraren Erkki Räikkönen. Denne bildade den konkurrerande organisationen Itsenäisyyden liitto, vilken dock förblev obetydlig i jämförelse med A., som 1925 erhöll ett dominerande inflytande inom studentkåren (Ylioppilaslehti redigerades av AKS:are från 1923). Inflytandet försvagades dock, sedan sällskapet splittrats i samband med Mäntsäläupproret 1932. Ett 100-t. medlemmar, representerande en dryg tiondel av hela den dåvarande medlemskåren, lämnade A. på grund av det stöd majoriteten gav Lapporörelsen. (Bland dem som utträdde befann sig flera senare bemärkta politiker, bl.a. Urho Kekkonen.) A. sökte därefter i allt större utsträckning anslutning till det ultranationalistiska extremhögerpartiet IKL samt inriktade sig i likhet med detta främst på verksamhet mot kommunismen och för höjandet av försvarsandan. Sällskapets mest framträdande ledarpersonlighet under denna period var Vilho Helanen.
I ansvariga kretsar kände man oro över A:s verksamhet, där rysshatet utgjorde ett viktigt inslag; 1934 förbjöds försvarsmaktens personal att tillhöra organisationen. Under andra världskriget stödde A. samarbetet med Tyskland och arbetade för en erövringspolitik österut (Stor-Finland). Sällskapet upplöstes efter vapenstilleståndet hösten 1944. Då räknade dess aktiva medlemskår drygt 4 000 personer.
A. var en sluten och tidvis halvmilitär organisation som hade enbart manliga medlemmar. Dess systerorganisation för kvinnliga studenter hette NYKS (Naisylioppilaiden Karjala- Seura), sedermera ANKS (Akateemisten Naisten Karjala-Seura). Dessutom hade A. en skolungdomsorganisation, som rekryterade sina medlemmar från läroverken, men denna verksamhet förbjöds av skolmyndigheterna efter Lappoperioden. (M. Alapuro, A., 1973; T. Nygård, Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen, 1978; M. Klinge, Studenter och idéer, 1979)
A. var starkast representerat i de nord- och östfinska studentnationerna, medan understödet var relativt obetydligt i de sydfinska. Organisationens inträdesceremoniel och rituella rekvisita betonade dess karaktär av hemligt sällskap. Den hade motsvarigheter i flera av de andra nyblivna självständiga staterna i Östeuropa, där studenterna från landsbygden måste slå sig fram i konkurrensen med en etablerad elit. Medlemmarna kvarstod i A. även efter avslutade studier, vilket innebar att organisationen med tiden kunde bygga upp ett nätverk av inflytelserika män över hela landet. Nyblivna lärare och präster som hade utbildats i sällskapets anda blev goda redskap när det gällde att sprida dess budskap på landsbygden och i småstäder.
P.g.a. äktfinskhetens seger 1924 skilde sig en liten protesterande grupp från A. under ledning av den stiftande medlemmen och sekreteraren Erkki Räikkönen. Denne bildade den konkurrerande organisationen Itsenäisyyden liitto, vilken dock förblev obetydlig i jämförelse med A., som 1925 erhöll ett dominerande inflytande inom studentkåren (Ylioppilaslehti redigerades av AKS:are från 1923). Inflytandet försvagades dock, sedan sällskapet splittrats i samband med Mäntsäläupproret 1932. Ett 100-t. medlemmar, representerande en dryg tiondel av hela den dåvarande medlemskåren, lämnade A. på grund av det stöd majoriteten gav Lapporörelsen. (Bland dem som utträdde befann sig flera senare bemärkta politiker, bl.a. Urho Kekkonen.) A. sökte därefter i allt större utsträckning anslutning till det ultranationalistiska extremhögerpartiet IKL samt inriktade sig i likhet med detta främst på verksamhet mot kommunismen och för höjandet av försvarsandan. Sällskapets mest framträdande ledarpersonlighet under denna period var Vilho Helanen.
I ansvariga kretsar kände man oro över A:s verksamhet, där rysshatet utgjorde ett viktigt inslag; 1934 förbjöds försvarsmaktens personal att tillhöra organisationen. Under andra världskriget stödde A. samarbetet med Tyskland och arbetade för en erövringspolitik österut (Stor-Finland). Sällskapet upplöstes efter vapenstilleståndet hösten 1944. Då räknade dess aktiva medlemskår drygt 4 000 personer.
A. var en sluten och tidvis halvmilitär organisation som hade enbart manliga medlemmar. Dess systerorganisation för kvinnliga studenter hette NYKS (Naisylioppilaiden Karjala- Seura), sedermera ANKS (Akateemisten Naisten Karjala-Seura). Dessutom hade A. en skolungdomsorganisation, som rekryterade sina medlemmar från läroverken, men denna verksamhet förbjöds av skolmyndigheterna efter Lappoperioden. (M. Alapuro, A., 1973; T. Nygård, Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen, 1978; M. Klinge, Studenter och idéer, 1979)
Akateeminen Karjala-Seura. Sällskapet odlade flitigt olika ritualer. I fanan som användes i sådana sammanhang hade man sytt in den kula som ändade martyren Bobi Sivéns liv. Här ett fackeltåg vid dennes grav på tioårsdagen av organisationens grundande 22/ 2 1932. Foto: Museiverket.