Mäntsäläupproret

Mäntsäläupproret, en räcka väpnade oroligheter i Mäntsälä kring månadsskiftet februari-mars 1932; de utgjorde kulmen på Lapporörelsen, men fick sin början som en lokal, spontan aktion. Händelsekedjan inleddes 27/2, då en socialdemokratisk sammankomst i Folkets hus i byn Ohkola med föredrag av riksdagsmannen, fil.dr Mikko Erich, avbröts av 400 skyddskårister, de flesta från Nylands läns n. och Tavastehus läns s. delar. Orosstiftarna förskansade sig därefter i skyddskårsbyggnaden i Mäntsälä och krävde landshövdingens ( Bruno Jalander) och inrikesministerns ( Ernst von Born) samt hela regeringens avgång; denna skulle ersättas med en mera högerbetonad. Därtill krävdes förbud mot socialdemokratiska partiet och begränsningar av rösträtten m.m. dyl.

Det som gjorde situationen potentiellt farlig var hotet om våld ifall regeringen inte agerade i önskad riktning och det faktum att många personer som innehade betydande positioner inom samhälls- och näringslivet, skyddskårerna och armén, bland dem även Gustaf Mannerheim, stödde upprorsmakarnas krav på regeringen Sunilas avgång.

Liknande krav hade tidigare framställts av Lapporörelsens ledning, från vilken nu order om mobilisering utgick till anhängarna, som samlades på flera orter, bl.a. Tavastehus, Lahtis, Björneborg, Loimaa, Forssa och Seinäjoki samt Jyväskylä, som vid sidan av Mäntsälä var den främsta oroshärden. Mobiliseringsordern hörsammades av ca 10 000 skyddskårister. Man trodde sig på detta sätt bäst kunna utöva påtryckning på landets regering, som emellertid skred till energiska motåtgärder. President Svinhufvud höll 2/3 ett tal i radio till de upproriska och uppmanade dem att återvända till hembygden. Den borgerliga opinionen var dessutom emot företaget. Inför detta tryck måste revoltörerna slutligen böja sig. Sedan en vecka fylld av inaktivitet gått, togs ledarna i förvar, medan de övriga fritt fick avtåga. Under de rättegångar som följde dömdes ett tjugotal personer till ovillkorliga frihetsstraff. Den viktigaste följden av Mäntsäläupproret var emellertid att Lapporörelsen upplöstes. (A. Somersalo, Totuus Mäntsälästä, 1932; L. Hyvämäki, Sinistä ja mustaa, 1971; M. Ahti, Kaappaus?: suojelukuntaselkkaus 1921, fascismin aave 1927, Mäntsälän kapina 1932, 1990, Aktivisterna och "Andersson", 1991)