bostad

bostad. Finland befolkades efter istiden för ca 10 000 år sedan. Den dåvarande naturahushållningen krävde en rörlig livsstil med lätt flyttbara b., och de första bostadsformerna utgjordes uppenbarligen av den kägelformiga kåtan, vindskydd med snedställda väggar och jordkulor, vilkas användning stenåldersfynd ger belägg för. Rötterna till det finländska boendet finns i dessa boplatser, som valdes i närhet till vatten och gärna i gränszonerna mellan skog och öppnare fält. Under järnåldern uppkom de första b. med sadeltak, uppburna av sneda sparrar och med öppen eldhärd i mitten. Konsten att foga ihop stockar med s.k. knuttimring, som synbarligen kommit österifrån, var för ca tusen år sedan en av de första viktiga innovationerna på väg mot stabilare boendeformer, och bildade grunden för mycket av den traditionella finländska bostadsarkitekturen.

Vid dessa tider utvecklades rökpörtet, vars framsteg låg i att det kunde förses med ugn och spis. Samtidigt började också loft och bodar byggas, och på så sätt bildades småningom täta och slutna gårdsbildningar. Byarna på landsbygden utvecklades under medeltiden till täta samhällen, med gårdarna intill varandra. Dessa splittrades senare som en följd av de stora skiftena under 1700- o. 1800-t., då gårdarna flyttades längre från varandra (se by).

Allmogebostaden utvecklades under medeltiden småningom till den s.k. parstugan, där det tidigare enda bostadsrummet kompletterades med en kammare i motsatta gaveln; mellan de båda rummen lades en farstu och bakom den en s.k. dörrkammare. Man anser allmänt att parstugan utvecklats genom att efterbilda högreståndsbyggnader, såsom förmögnare borgarhus, herrgårdar, prästgårdar och borgar. Uppdelningen i mangård och fägård har också sin motsvarighet i medeltidsfästenas inre borggård och yttre förborg. Parstugan fick sina ståtligaste exempel i slutet av 1700-t. särskilt i s. Österbotten, där byggnaderna uppfördes i två våningar och b:s rumsantal växte i takt med levnadsstandarden. Småningom började man också efterlikna städernas byggnader och förse bostadsbyggnaderna med brädfodring och kakelugnar, samt måla dem, i allmänhet med rödmylla.

Fasta stenhus uppfördes till en början på enstaka förmögnare gods i sydligaste Finland. Endast några få är bevarade från medeltiden, det äldsta torde vara Qvidja i Pargas från slutet av 1400-t. Under 1600- o. 1700-t. uppfördes på de förmögnare herrgårdarna och storgodsen stilfulla huvudbyggnader och också i städerna började man bygga bostadshus i sten, även om den typiska medeltida trästaden dominerade ännu länge.

De bevarade trästadsdelarna i bl.a. Ekenäs, Borgå och Jakobstad vittnar om byggnadssättet med tätt placerade byggnader längs gatan med små uthus och bodar på gårdssidan. 1800-talets förra hälft dominerades av empirestilen som gav sin prägel åt b. för adeln och borgarna, men för allmogen på landsbygden förblev boendeförhållandena närmast oförändrade till långt in på 1900-t. I städerna började man på 1800-t. uppföra hyreskaserner och flervåningshus, vilket ledde till trångboddhet och en försämring av boendestandarden också hos de förmögnare stadsborna, jämfört med landsbygdens rymliga bostäder och vackra gårdsplaner.

Den framskridande industrialismen, städernas uppvärmning med kol och ved samt usla hygieniska förhållanden ledde till ohälsosamma miljöer, där tuberkulos och andra sjukdomar grasserade. I slutet av 1800-t. ställdes krav på bättre boendeförhållanden och den s.k. trädgårdsstaden utvecklades enligt mellaneuropeisk och engelsk modell.

Den moderna finländska b. utvecklades egentligen till sin nuvarande form i samband med funktionalismens genombrott i början av 1900-t., då det sociala medvetandet började växa allt starkare. Villa- och trädgårdsstadsprojekt ledde utvecklingen i en sundare riktning. Under 1910- o. -20-t. uppstod högklassiga bostadsområden, i Hfrs t.ex. trädgårdsstadsdelen Kottby och villaområden som Eira och Brändö. Också de tidigare så trånga arbetarbostäderna skulle nu få rikligt med dagsljus och fungerande hygienutrymmen. Den moderna b:s indelning efter olika funktioner utvecklades vid denna tid, med kök, sovrum och vardagsrum. Efter andra världskriget spred sig denna bostadsform även ut på landsbygden i samband med återuppbyggandet och kolonisationen. Städerna började expandera och nya stadsdelar byggdes. Befolkningsförbundet Väestöliittos chef Heikki von Hertzen tog år 1946 initiativet till bättre boendeformer med sin pamflett Koti vaiko kasarmit lapsillemme, som bl.a. gav riktlinjerna för byggandet av den moderna trädgårdsstaden Hagalund och andra nya förstäder.

Urbaniseringen under 1960- o. -70-t. resulterade i ett stort behov av b. i tätorterna. Nu vidtog ett kraftigt byggande och landets betongindustri fick ett oanat uppsving. B. standardiserades och det elementbyggda höghuset blev under de följande decennierna en allmän boendeform. Också egnahemshusen, som hade standardiserats redan under återuppbyggnadsskedet efter andra världskriget, förvandlades småningom till typhus, som köparna kan välja ur tillverkarnas färdiga kataloger. Under bostadsmässor som arrangeras årligen presenteras nya bostadsområden och bostadstyper på olika platser i landet.

Under senare tid har kritiken mot de standardiserade och enformiga bostadsformerna vuxit sig allt starkare. De trista sovstäderna med monotona betongbyggnader har visat sig vara otrivsamma och ge upphov till förslumning och skadegörelse. Miljöministeriet och städerna har varit tvungna att satsa stort på sanering av de befintliga förstäderna och detta har också lyckats på vissa håll. Man strävar nu efter att åstadkomma högklassigare och mera varierande bostadstyper, trenden går mot tätare placerade, lägre byggnader, enligt mellaneuropeisk modell. Miljöministeriet har lanserat projektet "Den moderna trästaden" som ett exempel på målsättningen att skapa småskaligare och trivsammare miljöer.

Finland är fortsättningsvis ett av Europas glesast befolkade länder. Invånartätheten var år 2000 ca 15 personer per kvadratkilometer (befolkning och bosättning), då den t.ex. i Holland var 379. En femtedel av Finlands befolkning, d.v.s. ca 1 miljon invånare, var bosatta i huvudstadsregionen. Det fanns ca 2,4 miljoner b. i Finland (bostadsmarknaden), och hushållens medelstorlek var ca 2 personer. Antalet "singelbostäder" ökar stadigt. B:s medelstorlek var 2000 74 m2 och bostadsytans medelstorlek per person var i hela landet 35,3 m2 och i Hfrs 32,5 m2. Den finländska b. motsvarar i stort sett den europeiska, även om vissa särdrag kan nämnas, t.ex. förekomsten av vindfång, rymliga numera ofta inglasade balkonger och bastur i lägenheterna. (H. von Hertzen, Koti vaiko kasarmi lapsillemme, 1946; N-E. Wickberg: Byggnadskonst i Finland, 1959; O. Lehtovuori: Suomalaisen asuntoarkkitehtuurin tarina, 1999; K. Saarikangas, Asunnon muodonmuutoksia, 2002) (Patrick Eriksson)