bostadsmarknaden

bostadsmarknaden. Antalet bostäder i Finland uppgick 1998 till 2,4 milj. (1,6 milj. 1974), av vilka 60 % var ägobostäder och 30 % hyresbostäder. Lägenhetsytan i genomsnitt för hela landet var 76 m², medan 3-4 rums lägenheter var den vanligaste lägenhetstypen. Trångboddhet var vid en internationell jämförelse länge ett utmärkande drag för den finländska bostadssituationen, men detta är numera ett passerat stadium sedan antalet rum per 100 personer ökat från 76 1960 till 166 1999. Bostadsstandarden blev däremot redan tidigare relativt tillfredsställande till följd av den omfattande nybyggnadsverksamhet under det sena 1900-t.; 1998 hade över 90 % (mot inemot 70 % 1970) av lägenheterna vattenledning, avlopp, centralvärme, varmvatten, WC och badrum samt nästan hälften (47 %) bastu. Särskilt under 1970-talets förra hälft och kring decennieskiftet 1990 var bostadsbyggandet intensivt; 1974 byggdes drygt 73 000 nya bostäder, vilket med hänsyn till landets folkmängd var ett resultat av världsrekordklass (15,6 bostäder per 1 000 inv.).

Bostadsfrågan. Man kan i viss mån tala om en bostadsfråga i Finland redan i industrialismens begynnelseskede på 1860-t., men de verkliga problemen uppenbarade sig först mot slutet av 1890-t., då urbaniseringen redan var jämförelsevis långt framskriden och då man även gjorde de första försöken att avhjälpa missförhållandena genom bostadskooperation och statslån. Vid sekelskiftet 1900 var över hälften av helsingforsarna och drygt 80 % av stadens arbetarbefolkning trångbodd (3 el. flera pers./rum). Situationen var inte stort bättre i Tfrs, Åbo och Viborg, och i en del mindre städer och tätorter på landsbygden var läget ännu värre. Debatten i bostadsfrågan ledde till grundandet av en bostadsreformförening 1910 (bostadspolitik). Nedgången i bostadsproduktionen under första världskriget resulterade i bostadsbrist och hyresreglering, men de genom inflationen sänkta realhyrorna tillät ett rymligare boende. Till en del genom statliga och kommunala krediter, men huvudsakligen tack vare gynnsamma ekonomiska konjunkturer kunde bostadsbristen småningom nästan helt avlägsnas. Andra världskriget satte dock stopp för denna gynnsamma utveckling; i samma riktning inverkade de stegrade byggnadskostnaderna, som främst förorsakades av ökade krav på kvalitet. Kriget medförde fullständig stagnation i bostadsbyggnadsverksamheten och förlust av 126 000 bostäder, vilket innebar bostadsbrist med reglering och trångboddhet i släptåg. Underskottet beräknades 1948 till 60 000 bostäder. Bostadsbristen kunde till en del hävas i de mindre tätorterna i mitten på 1950-t., medan läget i de större städerna lättade något i början av 1960- t. Först i mitten av 1970-t. började bostadsproblemet i kvantitativ mening - bristen på bostäder - bli ett övervunnet stadium i hela landet. Situationen på bostadsområdet är dock fortfarande svår på sina håll, särskilt i huvudstadsregionen, där bostadsproduktionen länge inte har kunnat hålla jämna steg med inflyttningen.

Bostadsfrågan på landsbygden var i början av 1900-t. intimt förknippad med jordfrågans lösning. Före torparfrigörelsen bodde endast 23 % av hushållen på egen mark, medan denna andel 1937 var hela 88 %. Efter andra världskriget försämrades bostadssituationen även på landsbygden, men redan kring 1950 hade man här uppnått förkrigstidens nivå. Utflyttningen från glesbygderna i n. och ö. gjorde många hemman öde och utlämnade även bostadsbyggnader åt förfallet.

Det andra stora problemet på den finländska b., trångboddheten, som i likhet med den numera övervunna rent kvantitativa bostadsbristen framträdde tidigt, kvarstod ända fram till 1900-talets sista decennier. Då uppkom ett nytt fenomen: kommunala bostadshus på utflyttningsorter tömdes på invånare och måste ibland t.o.m. rivas för att minimera kostnaderna. Se även fritidsbebyggelse, hyresmarknaden. Bostadsägarnas intressen främjas bl.a. av Fastighetsägarna och byggherrarna i Finland och Finlands egnahemsförbund. (M. Tamminen, Suomen kaupunkien asuntotuotannon vaihtelut ja niiden syyt itsenäisyyden aikana, 1945; A. Tuuri, Linnuille pesänsä, ketuille kolonsa: asuntorakentamisen viisi värikästä vuosikymmentä, 1998)