bostadspolitik, sammanfattande benämning på samhällets åtgärder för att förbättra bostadsförhållandena. Den aktiva b. sköts främst av miljöministeriet och kommunerna, men påverkas i allt högre grad även av större allmännyttiga byggnadsorganisationer och institutioner. En medveten statlig b. i större skala har i Finland egentligen drivits först under tiden efter andra världskriget.
B. omfattar i stora drag statliga och kommunala åtgärder i form av kreditgivning och understöd ur offentliga medel för att stimulera byggande av nya och renovering av gamla bostäder. Genom att styra kreditgivningen kan även bostadstyper, storlekar och förvaltningsmodeller påverkas i önskad riktning. B. utövas också genom stipulering av bestämmelser som styr bostädernas och rummens storlek, våningshöjder, utrustning m.m.
En kort historisk tillbakablick ger vid handen, att bostadstyperna under medeltiden var få och rätt lika både i städerna och på landsbygden. Den första ansatsen till att styra bostadsbyggandet torde ha varit ett förslag till allmän byggnadsordning på 1690-t. På 1700-t. grundades en överintendentur, som styrde både det statliga och privata byggandet. Efter 1808-09 års krig övertogs uppgiften av intendentskontoret, som underställdes senaten (Byggnadsstyrelsen). En allmän byggnadsordning för städerna fastställdes 1856. De första tecknen på sociala regleringar finner man i Helsingfors stads byggnadsordning från 1895, som bl.a. förbättrade dagsljusförhållandena genom införandet av direktiv för avståndet mellan byggnader i förhållande till antalet bostadsvåningar.
Det självständiga Finlands första årtionden präglades av snabb urbanisering och kraftigt försämrade bostadsförhållanden (bostadsmarknaden), vilket tvingade staten och kommunerna att dela ut krediter till låg ränta för att på något sätt stimulera bostadsbyggandet. Helsingfors byggmästareförbund och Arkitektklubben tog 1919 initiativ till förbättring av arbetarbostäderna och föreslog bl.a. att bostadens minimistorlek skulle vara 17+17 m2 och rumshöjden minst 2,7 m. Den höga rumshöjden motiverades redan då med att luftkvaliteten blev bättre. Under 1920- o. 1930-t. fäste särskilt arkitekterna Hilding Ekelund och Alvar Aalto i flere skarpsynta debattinlägg samhällets uppmärksamhet på bostadsfrågorna och krävde standardisering och bättre ekonomiska möjligheter till boende.
Tiden efter andra världskriget präglades av en katastrofal bostadsbrist både på landsbygden och i städerna. Drygt etthundratjugotusen bostäder hade förstörts under krigsåren och över 500 000 människor saknade bostad. För att snabbt förbättra situationen stiftades de första Arava-lagarna 1949 och statens bostadsproduktionskommission (Arava) grundades med uppgift att bevilja långfristiga statliga lån för socialt ändamålsenlig bostadsproduktion. Under nästan 20 år beviljade Arava lån för närmare 150 000 bostäder, främst flervåningshus i städerna, men också egnahemshus i förorter och på landsbygden. Aravasystemet ersattes 1966 med ett centralt ämbetsverk, Bostadsstyrelsen, som underställdes inrikesministeriet. Bostadsstyrelsen fick till en början även ansvaret för utdelandet av de bostadsbidrag som infördes i början av 1960-t.
Fr.o.m. 1960-t. har det blivit allt vanligare att man äger sin bostad i Finland. Detta befrämjades främst genom att räntorna på bostadslånen var avdragbara i beskattningen, vilket fick större betydelse då marginalbeskattningen av hushållens löneinkomster skärptes på 1970- o. 1980-t. Alternativet att bo på hyra hade försvårats efter det att hyresreglering införts 1967, något som medförde att de fritt finansierade hyresbostäderna praktiskt taget försvann från marknaden. De enda hyresbostäderna som byggdes var aravabostäder, men dessa var reglerade på sociala grunder.
Det allt friare läget på penningmarknaden i slutet av 1980-t. resulterade i häftig inlåning och kraftigt stegrad prisnivå på bostäder. Under åren 1987-89 steg bostadspriserna med 70 %, vilket bidrog till de stora spekulationer som föregick depressionen i början av 1990-t., då den ekonomiska tillväxten stannade av helt. Som en följd av detta minskade bostadsproduktionen till praktiskt taget noll under några år, vilket i sin tur ledde till en total omorganisering av de statliga ämbetsverken som styrde bostadsfinansieringen.
Hyresregleringens nedmontering inleddes 1991 och genomfördes i sin helhet 1996 genom en ny hyreslag. Även lagen om bostadsproduktion av 1966 förnyades genom flera delreformer och separata lagar. På så sätt skapades möjligheter för nya former av boende och utvecklades ett nytt långivningssystem för bostadsrätter. Liberaliseringen av bostadsmarknaden resulterade också i att det gamla aravasystemet frångicks och Statens bostadsfond inrättades 1990. Fondens grundkapital bildades av befintliga aravalånefordringar. Fonden verkar som en fond utanför statsbudgeten, men dock inom statens kassaförvaltning. Samtidigt förnyades långivningssystemet för aravahyreshus genom att lånebeloppet höjdes från 60 % till 95 %. För att dämpa statens skuldsättning har volymen för aravalångivningen fr.o.m. 1993 minskats. I stället beviljas i allt större utsträckning räntestödslån, fr.o.m. 1995 även för bostadsrättslägenheter och ägarbostäder. Bostadsstyrelsen upplöstes slutligen 1993 i samband med omorganiseringen av miljöministeriet.
Övriga aktörer inom b. är olika föreningar och organisationer med allmännyttiga ändamål. År 1910 grundades Bostadsreformföreningen (Asuntoreformiyhdistys), som bl.a. deltog i byggandet av det s.k. Träkottby på 1920-t. Några år tidigare hade också Finlands fastighetsförbund grundats för att utveckla fastighetsbranschen. Finlands bostadsförbund stiftades på 1960-t. Bland övriga organisationer kan nämnas Suomi-Finland Housing and Planning (SFHP), gr. 1991, som samtidigt fungerar som internationellt forum för bostadssektorn och som topporganisation för olika institutioner i anslutning till boende. 1996 grundades Bostadsfastighets- och byggherreförbundet (Asuntokiinteistö- ja rakennuttajaliitto ASRA) genom en sammanslagning av två äldre organisationer. Också Hyresgästernas centralförbund (hyresmarknaden) anses ha stor betydelse inom b.
Regeringen antog 2000 en bostadspolitisk strategi, vars syfte är "att skapa förutsättningar för ett utbud av bostäder till skäliga priser som bidrar till högre livscykelkvalitet, bättre regional balans, större social kohesion och fler valmöjligheter." Strategin omfattar sammanlagt 66 åtgärdsförslag. De viktigaste är ökad bostadsproduktion i huvudstadsregionen och i andra tillväxtcentra, särskilt en ökning av den statsfinansierade nyproduktionen av hyresbostäder och bostadsrättsbostäder, ett samarbetsavtal mellan staten, huvudstadsregionen och kranskommunerna för att trygga en tillräckligt omfattande bostadsproduktion, en stabilisering av hyresmarknaden bl.a. genom lagstiftning, särskilda program för att minska bostadslösheten, höjning av byggnadernas livscykelkvalitet och ett samarbetsförfarande i syfte att bidra till att hyresbostäderna i avfolkningsområdena nyttjas till fullo. Se även andra uppslagsord på bostads- samt bl.a. byggnadspolitik. (Asunto ja kansantalous, 1961; P. Lounela, Anna meidän asua, 1964; J. Mäenpää, Asuntopolitiikkamme ja sen tavoitteet, 1968; E. Heikkonen, Asuntopalvelukset Suomessa 1860-1965, 1971; A. Juntto, Asuntokysymys Suomessa Topeliuksesta tulopolitiikkaan, 1990; Asuntorakentamisen muutos, 1991; I. Paulus, Asunnottomuus sosiaalipoliittisena puutteena, 1993; Engelin perintö, 1995; Asumistaso - housing and planning in Finland 1994-1995, 1995; A. Tuuri: Linnuille pesänsä - ketuille kolonsa, 1998; O. Lehtovuori: Suomalaisen asuntoarkkitehtuurin tarina, 1999; L. Jääskeläinen/O. Syrjänen: Maankäyttö- ja rakennuslaki selityksineen, 2000) (Patrick Eriksson)
B. omfattar i stora drag statliga och kommunala åtgärder i form av kreditgivning och understöd ur offentliga medel för att stimulera byggande av nya och renovering av gamla bostäder. Genom att styra kreditgivningen kan även bostadstyper, storlekar och förvaltningsmodeller påverkas i önskad riktning. B. utövas också genom stipulering av bestämmelser som styr bostädernas och rummens storlek, våningshöjder, utrustning m.m.
En kort historisk tillbakablick ger vid handen, att bostadstyperna under medeltiden var få och rätt lika både i städerna och på landsbygden. Den första ansatsen till att styra bostadsbyggandet torde ha varit ett förslag till allmän byggnadsordning på 1690-t. På 1700-t. grundades en överintendentur, som styrde både det statliga och privata byggandet. Efter 1808-09 års krig övertogs uppgiften av intendentskontoret, som underställdes senaten (Byggnadsstyrelsen). En allmän byggnadsordning för städerna fastställdes 1856. De första tecknen på sociala regleringar finner man i Helsingfors stads byggnadsordning från 1895, som bl.a. förbättrade dagsljusförhållandena genom införandet av direktiv för avståndet mellan byggnader i förhållande till antalet bostadsvåningar.
Det självständiga Finlands första årtionden präglades av snabb urbanisering och kraftigt försämrade bostadsförhållanden (bostadsmarknaden), vilket tvingade staten och kommunerna att dela ut krediter till låg ränta för att på något sätt stimulera bostadsbyggandet. Helsingfors byggmästareförbund och Arkitektklubben tog 1919 initiativ till förbättring av arbetarbostäderna och föreslog bl.a. att bostadens minimistorlek skulle vara 17+17 m2 och rumshöjden minst 2,7 m. Den höga rumshöjden motiverades redan då med att luftkvaliteten blev bättre. Under 1920- o. 1930-t. fäste särskilt arkitekterna Hilding Ekelund och Alvar Aalto i flere skarpsynta debattinlägg samhällets uppmärksamhet på bostadsfrågorna och krävde standardisering och bättre ekonomiska möjligheter till boende.
Tiden efter andra världskriget präglades av en katastrofal bostadsbrist både på landsbygden och i städerna. Drygt etthundratjugotusen bostäder hade förstörts under krigsåren och över 500 000 människor saknade bostad. För att snabbt förbättra situationen stiftades de första Arava-lagarna 1949 och statens bostadsproduktionskommission (Arava) grundades med uppgift att bevilja långfristiga statliga lån för socialt ändamålsenlig bostadsproduktion. Under nästan 20 år beviljade Arava lån för närmare 150 000 bostäder, främst flervåningshus i städerna, men också egnahemshus i förorter och på landsbygden. Aravasystemet ersattes 1966 med ett centralt ämbetsverk, Bostadsstyrelsen, som underställdes inrikesministeriet. Bostadsstyrelsen fick till en början även ansvaret för utdelandet av de bostadsbidrag som infördes i början av 1960-t.
Fr.o.m. 1960-t. har det blivit allt vanligare att man äger sin bostad i Finland. Detta befrämjades främst genom att räntorna på bostadslånen var avdragbara i beskattningen, vilket fick större betydelse då marginalbeskattningen av hushållens löneinkomster skärptes på 1970- o. 1980-t. Alternativet att bo på hyra hade försvårats efter det att hyresreglering införts 1967, något som medförde att de fritt finansierade hyresbostäderna praktiskt taget försvann från marknaden. De enda hyresbostäderna som byggdes var aravabostäder, men dessa var reglerade på sociala grunder.
Det allt friare läget på penningmarknaden i slutet av 1980-t. resulterade i häftig inlåning och kraftigt stegrad prisnivå på bostäder. Under åren 1987-89 steg bostadspriserna med 70 %, vilket bidrog till de stora spekulationer som föregick depressionen i början av 1990-t., då den ekonomiska tillväxten stannade av helt. Som en följd av detta minskade bostadsproduktionen till praktiskt taget noll under några år, vilket i sin tur ledde till en total omorganisering av de statliga ämbetsverken som styrde bostadsfinansieringen.
Hyresregleringens nedmontering inleddes 1991 och genomfördes i sin helhet 1996 genom en ny hyreslag. Även lagen om bostadsproduktion av 1966 förnyades genom flera delreformer och separata lagar. På så sätt skapades möjligheter för nya former av boende och utvecklades ett nytt långivningssystem för bostadsrätter. Liberaliseringen av bostadsmarknaden resulterade också i att det gamla aravasystemet frångicks och Statens bostadsfond inrättades 1990. Fondens grundkapital bildades av befintliga aravalånefordringar. Fonden verkar som en fond utanför statsbudgeten, men dock inom statens kassaförvaltning. Samtidigt förnyades långivningssystemet för aravahyreshus genom att lånebeloppet höjdes från 60 % till 95 %. För att dämpa statens skuldsättning har volymen för aravalångivningen fr.o.m. 1993 minskats. I stället beviljas i allt större utsträckning räntestödslån, fr.o.m. 1995 även för bostadsrättslägenheter och ägarbostäder. Bostadsstyrelsen upplöstes slutligen 1993 i samband med omorganiseringen av miljöministeriet.
Övriga aktörer inom b. är olika föreningar och organisationer med allmännyttiga ändamål. År 1910 grundades Bostadsreformföreningen (Asuntoreformiyhdistys), som bl.a. deltog i byggandet av det s.k. Träkottby på 1920-t. Några år tidigare hade också Finlands fastighetsförbund grundats för att utveckla fastighetsbranschen. Finlands bostadsförbund stiftades på 1960-t. Bland övriga organisationer kan nämnas Suomi-Finland Housing and Planning (SFHP), gr. 1991, som samtidigt fungerar som internationellt forum för bostadssektorn och som topporganisation för olika institutioner i anslutning till boende. 1996 grundades Bostadsfastighets- och byggherreförbundet (Asuntokiinteistö- ja rakennuttajaliitto ASRA) genom en sammanslagning av två äldre organisationer. Också Hyresgästernas centralförbund (hyresmarknaden) anses ha stor betydelse inom b.
Regeringen antog 2000 en bostadspolitisk strategi, vars syfte är "att skapa förutsättningar för ett utbud av bostäder till skäliga priser som bidrar till högre livscykelkvalitet, bättre regional balans, större social kohesion och fler valmöjligheter." Strategin omfattar sammanlagt 66 åtgärdsförslag. De viktigaste är ökad bostadsproduktion i huvudstadsregionen och i andra tillväxtcentra, särskilt en ökning av den statsfinansierade nyproduktionen av hyresbostäder och bostadsrättsbostäder, ett samarbetsavtal mellan staten, huvudstadsregionen och kranskommunerna för att trygga en tillräckligt omfattande bostadsproduktion, en stabilisering av hyresmarknaden bl.a. genom lagstiftning, särskilda program för att minska bostadslösheten, höjning av byggnadernas livscykelkvalitet och ett samarbetsförfarande i syfte att bidra till att hyresbostäderna i avfolkningsområdena nyttjas till fullo. Se även andra uppslagsord på bostads- samt bl.a. byggnadspolitik. (Asunto ja kansantalous, 1961; P. Lounela, Anna meidän asua, 1964; J. Mäenpää, Asuntopolitiikkamme ja sen tavoitteet, 1968; E. Heikkonen, Asuntopalvelukset Suomessa 1860-1965, 1971; A. Juntto, Asuntokysymys Suomessa Topeliuksesta tulopolitiikkaan, 1990; Asuntorakentamisen muutos, 1991; I. Paulus, Asunnottomuus sosiaalipoliittisena puutteena, 1993; Engelin perintö, 1995; Asumistaso - housing and planning in Finland 1994-1995, 1995; A. Tuuri: Linnuille pesänsä - ketuille kolonsa, 1998; O. Lehtovuori: Suomalaisen asuntoarkkitehtuurin tarina, 1999; L. Jääskeläinen/O. Syrjänen: Maankäyttö- ja rakennuslaki selityksineen, 2000) (Patrick Eriksson)