Kuusinen, Otto (Ville)

Kuusinen, Otto Wilhelm (Ville) (f. 4/10 1881 Laukas d. 17/5 1964 Moskva), finländsk-sovjetisk politiker och statsman, far till Hertta Kuusinen. Han blev tidigt föräldralös. Efter ekonomiska uppoffringar och framför allt genom en styvmors försorg blev han student vid Jyväskylä lyceum 1900 med goda betyg. Kuusinen medverkade under gymnasietiden i skolans konventstidning Oras med dikter och prosastycken i starkt nationell och religiös anda. Hans favoritdiktare var J.L. Runeberg. Efter studentexamen sökte Kuusinen sig till tavastländska studentavdelningen (Hämäläis-osakunta) vid Helsingfors universitet och blev där medlem av den gammalfinska studentföreningen Suomalainen nuija. Bland medlemmarna märktes de blivande socialisterna Sulo Wuolijoki (1881-1957, se Hella W.), Kullervo Manner, Hannes Ryömä och Julius Ailio. Kuusinens huvudintresse var filosofi och framför allt estetik, och han erhöll magistergraden 1905. Han deltog i storstrejken samma år som medlem i det nybildade Arbetarnas skyddsgarde eller Röda gardet. Kuusinen hade tidigare medverkat i det socialdemokratiska huvudorganet Työmies och redan på våren 1905 blivit medlem av den socialdemokratiska studentföreningen YSY, dvs. Ylioppilaiden sosialidemokraattinen yhdistys.

Den anmärkningsvärt snabba övergången från gammalfinskhet till klasskampssocialism låter sig enklast förstå med hänsyn till den sociala radikalismen inom gammalfinskhetens vänsterflygel och den gemensamma bakgrunden hos Snellman och Marx i Hegels filosofi, där individen är underordnad staten och den hegelska dialektiken hos Marx "vänts på fötter". Förmedlaren av Marx filosofi och politiska grundtankar blev i Finland framför allt den tyske politikern Karl Kautsky. Det blev särskilt dennes tankar Kuusinen förde vidare genom sitt medarbetarskap i Työmies, vars redaktion han tillhörde fram till 1918. Han blev likaledes redaktionssekreterare i Sosialistinen aikakauslehti, partiets teoretiska organ. Kuusinen gjorde efter storstrejken en snabb karriär inom socialdemokratiska partiet och tillhörde de ivrigaste förkämparna för en kompromisslös klasskampspolitik med dubbel front mot anarkism till vänster och revisionism till höger. Representant för den senare fraktionen var bl.a. socialdemokraternas förste senator J.K. Kari, som uteslöts ur partiet, framför allt genom Kuusinens ingripande vid partikongressen i Uleåborg 1906.

Av speciellt intresse för den finlandssvenska diktningen blev den kontakt Kuusinen 1915 fick med Elmer Diktonius som 1921 kom att bli en av de viktigaste gestalterna i modernistisk svensk diktning genom sin debutsamling Min dikt. Forskningen har sedermera klarlagt att Min dikt i stora drag är ett resultat av ett djupgående inflytande från Kuusinens politiska och estetiska idéer. Han förfäktar i bevarade brev till Diktonius från tiden före debuten en estetik som är marxistisk, men inte i den form som senare blivit känd under namnet socialistisk realism. Kuusinen menar att en dikt bör vara revolutionär till såväl form som innehåll, en föreställning som i hög grad dominerar också Diktonius ungdomspoesi och aforistik. Förhållandet mellan Kuusinen och Diktonius är mycket anmärkningsvärt även sett med europeisk måttstock. Kuusinen hade omfattande och djupgående estetiska intressen; kontakten med Diktonius hade ursprungligen uppstått, då Kuusinen uppsökte denne för att få lektioner i musikteori.

Kuusinens auktoritet inom socialdemokratiska partiet var stor, och under den dramatiska tiden fram till inbördeskriget spelade han en dominerande roll. Han utövade i viss mån ett modererande inflytande på de mest ytterligtgående elementen inom partiet, men blev sedan utan tvekan den ideologiske centralgestalten på den röda sidan 1918. Kullervo Manner, ordförande i det revolutionära folkkommissariatet, har betecknats som "skylt för Kuusinen". Efter nederlaget begav han sig till den nybildade sovjetstaten och fick Lenins förtroende samt blev dennes utrikespolitiske expert. 1921 blev Kuusinen sekreterare i Komintern och kvarstod på denna post till 1939. Han förmodas ha haft ett inte ringa inflytande på Kominterns och Sovjetunionens utrikespolitik. Kuusinen var också en av de första som isolerade sig från Trotskij i schismen mellan Stalin och Trotskij. - Han utsågs 1939 till statsminister i den av Sovjetregeringen tillsatta Terijokiregeringen (Demokratiska republiken Finland) och förlorade därmed i hög grad finländska sympatier.

Kuusinen utnämndes 1940 till ordförande i Karelsk-finska sovjetrepublikens högsta sovjet, d.v.s. president, och avancerade till vicepresident i Sovjetunionens Högsta sovjet. Efter kriget kritiserade han särskilt Väinö Tanners "quislingsocialism" och Väinö Leskinens "gangstersocialism" och framhöll att Finlands utrikespolitik måste bygga på vänskap och samarbete med Sovjetunionen. Kuusinens estetiska intressen varade livet ut. Han tonsatte under Sovjettiden egna dikter och framträdde även som Kalevalakännare. Sålunda utgavs 1949 en stor Kalevalautgåva i Petrozavodsk med en omfattande inledning av Kuusinen.

Kuusinens anseende som marxistisk teoretiker var grundmurat och han var också ordförande för det författarkollektiv som utarbetade marxismens grunder; han invaldes 1958 i sovjetiska vetenskapsakademin. Han framstod ännu under den s.k. Kubakrisen i början av 1960-talet som Chrusjtjovs kanske främste rådgivare. Kuusinen lyckades på ett anmärkningsvärt sätt behålla en maktposition i drygt 40 år och torde därför kunna betecknas som något av en "grå eminens" i Kreml. Knappast någon finländare har uppnått en liknande maktställning. Efter sin död fick han en värdig och imponerande begravning och vilar nu i Kremls mur, omedelbart intill marskalk Malinovskij, Sovjetunionens förre försvarsminister. (O. Enckell, Den unge Diktonius, 1946; A. Tuominen, Skärans och hammarens väg, 1957; Nuori Otto Ville Kuusinen 1881-1920, red. V. Salminen, 1970; Th. Henriksson, Romantik och marxism, 1971; Otto Wille Kuusinen suomalainen internationalisti, red. M.L. Mikkola, 1971; U. Vikström, Torpeedo, 1972; J.H. Hodgson, Den röde eminensen, 1974, Edvard Gylling ja Otto Wille Kuusinen asiakirjojen valossa 1918-20, 1974; L. Linsiö, Komintern ja Kuusinen, 1978; Otto Wille Kuusinen ja Neuvostoliiton ideologinen kriisi 1957-1964, red. T. Vihavainen, 2003) (Thomas Henrikson)

Kuusinens andra hustru, Aino Kuusinen (1886-1970), med vilken han ingick äktenskap 1922, arbetade 1924-33 som agent för Komintern i västvärlden, bl.a. i USA och Japan, men fick därefter tillbringa inemot 17 år i arbetsläger och fängelser, innan hon slutgiltigt frigavs 1955. Efter Kuusinens död fick hon utresetillstånd till Finland och återvände därefter aldrig till Sovjetunionen. Postumt utgav hon en bok om sina upplevelser, Der Gott Stürzt seine Engel (1972), på ett förlag i Wien; verket, som väckte stort uppseende, översattes till flera språk, bl.a. finska (Jumala syöksee enkelinsä, 1972) och svenska (Vi skola nästan alla dö, 1972).


kuusinenOV.jpg

Kuusinen, Otto Ville. Har betecknats som den finländare som har gjort den största världspolitiska insatsen. Han ville återvända till Finland under Röda arméns fanor och på detta sätt hämnas på det fosterland som drivit bort honom. Foto: Arbetararkivet.
Aktörer
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 21.04.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 21.04.2011 av Import