Edelfelt, Albert Gustaf Aristides (f. 21/7 1854 Borgå sn, d. där 18/8 1905), målare. Edelfelt föddes på Kiala gård nära Borgå som son till arkitekt C.A. Edelfelt och Alexandra Brandt. Hans konstnärliga begåvning framträdde redan under skolåren i Borgå, där han även mottog starka intryck av den fosterländska runebergska tidsandan. Edelfelt tog studenten 1871 och studerade sedan i Finska konstföreningens ritskola, universitetets ritskola och vid A. v. Beckers privatakademi. Han fortsatte sina konststudier i Antwerpen 1873-74 och fr.o.m. 1874 vid École des Beaux-Arts i Paris, där han under sina senare vistelser blev en av de centrala gestalterna i den nordiska konstnärskretsen. Han belönades bl.a. med guldmedalj på Salongen 1880 och 1882 och med Grand prix d'honneur på världsutställningen 1889. I hemlandet var Edfelt länge den ledande konstnärsgestalten och 1895-1904 ordförande i Konstnärsgillet i Finland. Han var även hedersmedlem och akademiker vid konstakademin i S:t Petersburg.
Edelfelts första större arbeten anslöt sig till det franska och belgiska historiemåleriet. Några tidiga genremålningar med motiv från rokokotiden följdes av Drottning Blanka (1877) och Hertig Karl skymfar Klas Flemings lik (1878), som i hemlandet mottogs med entusiasm och beundran. De inhemska kritikerna yttrade en förhoppning om att han måtte fortsätta i samma anda. Konstnären lämnade dock redan 1879 de historiska motiven (Den brända byn, med motiv från klubbekriget var den sista i denna serie). Påverkad av den franska realismen och av friluftsmåleriet målade han Ett barns likfärd (1879) med motiv från Borgå skärgård; med sina kyliga blå färger och sin skarpa folktypsskildring utgjorde den en vändpunkt i den finländska konsten. Under 1880-talet förekommer skärgårdsmotiven sedan allt oftare hos Edfelt (Gudstjänst i skärgården, 1882, På havet, 1883, Lekande gossar o. Små båtbyggare, 1884, Lördagskväll vid Hammars, 1885, Augusti, 1886). Samtidigt greps han även av de nationella strömningarna, vilket framgår av karelska motiv som Kvinnor vid Ruokolaks kyrka (1887). Höjdpunkten i Edelfelts konst betecknas dock av den stora målningen I Luxembourg-trädgården i Paris (1887), där hans intresse för friluftsmåleriet och hans eleganta penselföring förenas på ett eminent sätt. Tavlan röjer beundran för Renoir och Degas utan att vara impressionistisk i ordets egentliga bemärkelse. Det radikala i de nya riktningarna tilltalade aldrig Edelfelt, som omarbetade intryck från impressionisterna till en mer behärskad, icke revolutionär form.
Med sitt vakna intellekt följde Edfelt med tidsströmningarna på 1890-talet. Nationalromantiken, som i grunden var främmande för honom, präglar t.ex. hans stora målning Kristus och Magdalena (1890), som är inspirerad av en gammal folkballad, och porträtten av den gamla runosångerskan Larin Paraske (1893), avbildad i sin karelska dräkt. Hans folklivsskildringar fick en mindre etnografisk karaktär och blev ofta rena ljusmålerier (t.ex. Tvätterskor, 1893) eller strävade efter en intensifiering av fiskartyperna från Borgå skärgård (I yttersta skären, 1890). Edelfelt målade på 1890-talet även några religiösa eller halvt symbolistiska arbeten (altartavlan i Vasa kyrka 1893, Jungfru Maria i rosengård, 1895, Sjöjungfrun, 1897). De romantiska strävandena motsvarade dock mindre hans temperament. En ny inriktning fick hans konst genom världsutställningen i Paris 1900, där han effektivt bidrog till att skapa Finlands nationellt betonade paviljong och där tidens intresse för monumentalkonst tog sig uttryck. Inspirerad av dessa nya strömningar skapade Edfelt sitt sista stora verk, Åbo akademis invigning (1905) i Helsingfors universitets solennitetssal (förstörd vid bombningarna av Hfrs februari 1944). Här framträdde konstnären som en monumentalmålare av stora mått, med kraftfull pondus och rytmisk rörelse.
En viktig del av Edelfeltss produktion utgörs av hans porträttmåleri, som omfattar ett stort antal säkert karakteriserade avbildningar av både inhemska och utländska personligheter. Han återger gärna sina modeller i miljö (konstnärens mor, 1883, Louis Pasteur, 1885, Pietro o. Mario Krohn, 1894, Dr Roux, 1895, Viktor Rydberg, 1895, Aino Ackté, 1901, Ida Aalberg, 1902, Robert Kajanus, 1905). Om hans internationella rykte som porträttör vittnar flera beställningar av högt uppsatta personer (prinsessan Marie av Danmark, prins Carl av Sverige, kejsar Nikolaj II m.fl.). Edelfelt var även en skicklig och produktiv tecknare och illustrerade bl.a. Snoilskys Svenska bilder (1894) och Runebergs Fänrik Ståls sägner (1898-1900) ( Sven Dufva). Illustrationerna till det senare verket, som tillkom under de svåraste åren av ryskt förtryck och vittnar om konstnärens djupa fosterländska sinne, har en gång för alla fastslagit allmänhetens uppfattning om personer och händelser skildrade av Runeberg. Som grafiker var Edelfelt en av grundläggarna av denna konstart i Finland. De flesta av hans grafiska blad är etsningar, utförda i en lätt och elegant linjestil.
Edelfelt var en samlande, klartänkt och mångsidig personlighet och hade en stor betydelse för konstlivet i Finland under en viktig och grundläggande period. (J. Ahrenberg, A. E., 1902; J. Öhqvist, A. E., 1910; B. Hintze, Albert Edelfelt, 3 bd, 1942-44, 2:a uppl. 1949; L. Wennervirta, Aino Ackté - A. E., 1945; M. Kaipainen, Albert Edelfelt: kuihtumaton ruusutarha, 1983; E. Kämäräinen, Albert Edelfelt: kultainen häkki, 1992; E. Anttila, Albert Edelfelt & la nouvelle peinture, 2001; K. Kaisla, Edelfelt i Paris, 2001; Niin kutsuttu sydämeni. Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen 1871-1901, urval o. kommentarer av A. Kortelainen, 2001; A. Kortelainen, Albert Edelfeltin fantasmagoria: nainen, "Japani", tavaratalo, 2002, Virginie! Albert Edelfeltin rakastajattaren tarina, 2002; P. Savolainen, Rakkautta Pariisin taivaan alla: Aino Acktén ja Albert Edelfeltin tarina, 2002) (Aune Lindström)
Edelfelts första större arbeten anslöt sig till det franska och belgiska historiemåleriet. Några tidiga genremålningar med motiv från rokokotiden följdes av Drottning Blanka (1877) och Hertig Karl skymfar Klas Flemings lik (1878), som i hemlandet mottogs med entusiasm och beundran. De inhemska kritikerna yttrade en förhoppning om att han måtte fortsätta i samma anda. Konstnären lämnade dock redan 1879 de historiska motiven (Den brända byn, med motiv från klubbekriget var den sista i denna serie). Påverkad av den franska realismen och av friluftsmåleriet målade han Ett barns likfärd (1879) med motiv från Borgå skärgård; med sina kyliga blå färger och sin skarpa folktypsskildring utgjorde den en vändpunkt i den finländska konsten. Under 1880-talet förekommer skärgårdsmotiven sedan allt oftare hos Edfelt (Gudstjänst i skärgården, 1882, På havet, 1883, Lekande gossar o. Små båtbyggare, 1884, Lördagskväll vid Hammars, 1885, Augusti, 1886). Samtidigt greps han även av de nationella strömningarna, vilket framgår av karelska motiv som Kvinnor vid Ruokolaks kyrka (1887). Höjdpunkten i Edelfelts konst betecknas dock av den stora målningen I Luxembourg-trädgården i Paris (1887), där hans intresse för friluftsmåleriet och hans eleganta penselföring förenas på ett eminent sätt. Tavlan röjer beundran för Renoir och Degas utan att vara impressionistisk i ordets egentliga bemärkelse. Det radikala i de nya riktningarna tilltalade aldrig Edelfelt, som omarbetade intryck från impressionisterna till en mer behärskad, icke revolutionär form.
Med sitt vakna intellekt följde Edfelt med tidsströmningarna på 1890-talet. Nationalromantiken, som i grunden var främmande för honom, präglar t.ex. hans stora målning Kristus och Magdalena (1890), som är inspirerad av en gammal folkballad, och porträtten av den gamla runosångerskan Larin Paraske (1893), avbildad i sin karelska dräkt. Hans folklivsskildringar fick en mindre etnografisk karaktär och blev ofta rena ljusmålerier (t.ex. Tvätterskor, 1893) eller strävade efter en intensifiering av fiskartyperna från Borgå skärgård (I yttersta skären, 1890). Edelfelt målade på 1890-talet även några religiösa eller halvt symbolistiska arbeten (altartavlan i Vasa kyrka 1893, Jungfru Maria i rosengård, 1895, Sjöjungfrun, 1897). De romantiska strävandena motsvarade dock mindre hans temperament. En ny inriktning fick hans konst genom världsutställningen i Paris 1900, där han effektivt bidrog till att skapa Finlands nationellt betonade paviljong och där tidens intresse för monumentalkonst tog sig uttryck. Inspirerad av dessa nya strömningar skapade Edfelt sitt sista stora verk, Åbo akademis invigning (1905) i Helsingfors universitets solennitetssal (förstörd vid bombningarna av Hfrs februari 1944). Här framträdde konstnären som en monumentalmålare av stora mått, med kraftfull pondus och rytmisk rörelse.
En viktig del av Edelfeltss produktion utgörs av hans porträttmåleri, som omfattar ett stort antal säkert karakteriserade avbildningar av både inhemska och utländska personligheter. Han återger gärna sina modeller i miljö (konstnärens mor, 1883, Louis Pasteur, 1885, Pietro o. Mario Krohn, 1894, Dr Roux, 1895, Viktor Rydberg, 1895, Aino Ackté, 1901, Ida Aalberg, 1902, Robert Kajanus, 1905). Om hans internationella rykte som porträttör vittnar flera beställningar av högt uppsatta personer (prinsessan Marie av Danmark, prins Carl av Sverige, kejsar Nikolaj II m.fl.). Edelfelt var även en skicklig och produktiv tecknare och illustrerade bl.a. Snoilskys Svenska bilder (1894) och Runebergs Fänrik Ståls sägner (1898-1900) ( Sven Dufva). Illustrationerna till det senare verket, som tillkom under de svåraste åren av ryskt förtryck och vittnar om konstnärens djupa fosterländska sinne, har en gång för alla fastslagit allmänhetens uppfattning om personer och händelser skildrade av Runeberg. Som grafiker var Edelfelt en av grundläggarna av denna konstart i Finland. De flesta av hans grafiska blad är etsningar, utförda i en lätt och elegant linjestil.
Edelfelt var en samlande, klartänkt och mångsidig personlighet och hade en stor betydelse för konstlivet i Finland under en viktig och grundläggande period. (J. Ahrenberg, A. E., 1902; J. Öhqvist, A. E., 1910; B. Hintze, Albert Edelfelt, 3 bd, 1942-44, 2:a uppl. 1949; L. Wennervirta, Aino Ackté - A. E., 1945; M. Kaipainen, Albert Edelfelt: kuihtumaton ruusutarha, 1983; E. Kämäräinen, Albert Edelfelt: kultainen häkki, 1992; E. Anttila, Albert Edelfelt & la nouvelle peinture, 2001; K. Kaisla, Edelfelt i Paris, 2001; Niin kutsuttu sydämeni. Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen 1871-1901, urval o. kommentarer av A. Kortelainen, 2001; A. Kortelainen, Albert Edelfeltin fantasmagoria: nainen, "Japani", tavaratalo, 2002, Virginie! Albert Edelfeltin rakastajattaren tarina, 2002; P. Savolainen, Rakkautta Pariisin taivaan alla: Aino Acktén ja Albert Edelfeltin tarina, 2002) (Aune Lindström)
Albert Edelfelt var en klartänkt och mångsidig personlighet som hade en stor betydelse för konstlivet i Finland. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.
Edelfelt, Albert. Ett barns likfärd, olja på duk 1879, Ateneum. Tavlan har betecknats som den franska friluftsrealismens genombrottsverk i finländsk konst. Foto: Centralarkivet för bildkonst.
Edelfelt, Albert. I Luxembourg-trädgården i Paris, olja på duk 1887, Ateneum. Målningen, som betäcknar höjdpunkten i Edelfelts konst, är en sommarbild med impressionistiskt målade träd och barn i bakgrunden och mer realistiskt uppfattade figurer i förgrunden. Foto: Centralarkivet för bildkonst.