måleri

måleri och skulptur. Finlands måleri och skulptur har uppstått och utvecklats under kulturinflytelser från v., ö. och s., och det dröjde länge innan några drag som kunde kallas nationella började skönjas. Från förhistorisk tid existerar dock en rad förnäma fynd, bl.a. det kända älghuvudet från Vittis (nu i Nationalmuseum), om vilket man dock inte med säkerhet kan säga om det är tillverkat i Finland eller importerat. Förhistoriska är också de hällmålningar som påträffats på flera håll i landet. Om en utvecklad inhemsk formtradition vittnar vidare en mängd metallföremål, bl.a. de vackert utsirade karelska ringspännena.

Måleriet fick sin första början i samband med medeltidens kyrkbyggen, då västerifrån inkallade mästare utförde kalkmålningar på gråstenskyrkornas valv och väggar. Även konstnärer av inhemsk härkomst skall ha förekommit. Till de få målare som nämns vid namn hör Petrus Henriksson Pictor, som signerat de rika målningarna i Nykyrko (Kaland), utförda omkring 1470. Från Nykyrko härstammar också det förnämsta av de importerade altarskåp som ofta anskaffades till dessa kyrkor (gotik). Det återger Barbaralegenden och är utfört av hamburgkonstnären Meister Francke (nu i Nationalmuseum).

Efter reformationen upphörde den kyrkliga konsten för en tid. Från 1500-talet härstammar dock de märkliga renässansmålningarna i Storkyro gamla kyrka, utförda kring 1560 av en troligen utländsk mästare. Kyrkomåleriet blommade upp på nytt först i 1600- o. 1700-talets österbottniska och nordfinska kyrkor. Den främste och den siste företrädaren för detta var Mikael Toppelius, vars rokokobesläktade robust dekorativa målningar smyckar bl.a. Haukipudas och Rantsila kyrkor. På 1700-talet verkade också Margareta Capsia (1682-1759), vars altartavla i Pedersöre kyrka (nu i Nationalmuseum) är en för finländska förhållanden ovanligt självständigt komponerad nattvardsskildring. Till kyrkokonsten bör också räknas de s.k. fattiggubbarna. Många präglas av en from naivitet i förening med skulptural resning; deras kvaliteter har man dock börjat uppskatta först under senare tid. 1700-talets bildkonst omfattar för övrigt mest porträtt, som huvudsakligen utfördes av kringresande svenska eller utländska konstnärer. En finländsk porträttör från rokokotiden var Isak Wacklin (1720-58), som föddes i Uleåborg, men redan 1741 flyttade till Sverige och en tid verkade även i Danmark. Den motsatta vägen vandrade skellefteåynglingen Nils Schillmark (1745-1804), som efter flera resor till Finland definitivt slog sig ned här 1773. Han målade i gustaviansk stil landskap och stilleben, som präglades av en skir klarhet. De var avsedda att användas som dörröverstycken. I huvudsak livnärde han sig på att måla porträtt, i vilka en robust naivitet på ett personligt sätt förenas med tidens sirliga stil.

En verkligt inhemsk bildkonst började växa fram först från mitten av 1800-talet. De mest betydande finländska målarna i början av detta sekel var Alexander Laureus (1783-1823), som främst var verksam i Sverige, och Gustaf Wilhelm Finnberg (1784-1833). Den senare flyttade efter avslutade studier i Stockholm 1817 tillbaka till Finland, där han främst utförde porträtt i en romantiskt betonad engelsk skola, men även målade några av fin kolorism präglade altartavlor. Som Finlands första skulptör brukar nämnas Erik Cainberg (1771-1816), elev till Sergel. Han ägnade sig i likhet med den svenskfödde Carl Eneas Sjöstrand (1828-1906) två generationer senare åt nationella motiv. Sjöstrand var den förste som utförde skulpturer av Kalevalagestalter, och på en liknande klassicistisk tradition byggde sedan även Johannes Takanen (1849-85) och Walter Runeberg (1838-1920). Runeberg formade under franskt inflytande småningom om sin stil i en mera realistisk riktning och blev sin tids mest anlitade monumentalskulptör. Den realistiska franska stilen utvecklades vidare av bl.a. Robert Stigell (1852-1907) och Emil Wikström (1864-1942), medan Ville Vallgren (1855-1940) representerar en jugendinfluerad, lyrisk skulpturstil som han utvecklade till virtuositet särskilt i det lilla formatet.

Den nationella riktningen fick dock snart ett starkare fotfäste inom m. än inom bildhuggarkonsten. Robert Wilhelm Ekman (1808-73) kan betraktas som grundläggaren av det fosterländska måleri som skulle växa till en stor nationell genre i slutet av seklet. Ett biedermeieraktigt landskaps- och stillebenmåleri utvecklades till stor finess av bröderna von Wright, bland vilka särskilt Magnus (1805-68) och Ferdinand (1822-1906) är kända som skickliga djurmålare. Landskapsmåleriet fick sin banbrytare i Werner Holmberg (1830-60), som blev landets främste företrädare för den s.k. Düsseldorfskolan. Dit räknas också Berndt Lindholm (1841-1914) och Fanny Churberg (1845-1902); den senare frigjorde sig dock snart genom en personlig kolorit och ett ovanligt temperament från skolans schematiskt dramatiserande landskapsstil. Med dessa målare hade det finländska landskapet vunnit fotfäste i bildkonsten. Sedan utgångspunkten för det utländska inflytandet förskjutits från Düsseldorf till Paris och friluftsmåleriet slagit igenom, skulle det finländska landskapet finna nya tolkare i Victor Westerholm (1860-1919) och Albert Edelfelt (1854-1905). Tack vare sin återgivning av nationella motiv vann Edelfelt snabbt en position som landets främste målare. Han tillämpade sin franska skolning på finländska motiv och valde sina teman såväl ur historien som ur samtiden. I sina landskap närmade han sig stundom en impressionistisk lätthet och ljusbehandling; han var också en framstående porträttmålare. Även Westerholm genomgick en impressionistisk period, men övergick snart till att skildra den finländska naturen i en tungt melankolisk, men uttrycksfull och träffande stil.

I Edelfelts fotspår följde en lång rad begåvade målare, som fördes fram av den nationalistiska vågen inom hela den andliga odlingen. Edelfelts jämlike i konstnärlig bredd och teknisk kunnighet var Akseli Gallen-Kallela (1865-1931), som tog upp Kalevalamotiven och i jugendstilens anda skapade en nationell ornamentik. Den nationella stilen utvecklades över nittiotalssymbolismen till ett svärmeri, som bröt med den mera jordnära realismen. Denna representerades bl.a. av Eero Järnefelt (1863-1937) och Pekka Halonen (1865-1933). I en stiliserad, freskoartad akvarellteknik skildrade Juho Rissanen (1873-1950) folkliga seder och typer, medan Hugo Simberg (1873-1917) framställde fattigfolkets besvärligheter i en naivistisk, sagoartad stil.

Efter sekelskiftet 1900 började de nya internationella konstströmningarna småningom göra sig gällande även i Finland. Impressionismens regnbågsfärgskala fick en teoretisk förespråkare i arkitekten och kritikern Sigurd Frosterus (1876-1956), men frånsett Edelfelts och Westerholms korta perioder av impressionism började de rena färgernas ideologi slå igenom först med den s.k. Septemgruppens framträdande 1912. Stilen hade sin främsta företrädare i den belgiskfödde A.W. Finch (1854-1930), som flyttat till Finland för att verka som formgivare vid konstindustriföretaget Iris i Borgå. Vid detta företag arbetade även en annan inkallad konstnär, svensken Louis Sparre (1863 -1964), också han verksam som målare. Verner Thomé (1878-1953), Mikko Oinonen (1883-1956) och Magnus Enckell (1870-1925) var de mest betydande medlemmarna i Septemgruppen. Enckell, som tidigare varit symbolist, utvecklade sig till en koloristisk förnyare av det finländska landskapsmåleriet. Ett slags motreaktion mot Septemgruppens franskt skolade m. uppstod 1916 genom Novembergruppen, där Tyko Sallinen (1879-1955) var den ledande gestalten. Den stil han företrädde hade sina rötter i den tyska expressionismen och i Edvard Munchs konst (expressionism), som den finländska publiken kunnat stifta bekantskap med på två stora utställningar 1909 och 1911. Sallinens våldsamma färgexpressionism dämpades mot slutet av decenniet ned till en mera jordbunden brunskala och en av kubismen påverkad form och förlorade på tjugotalet småningom helt sin ursprungliga expressivitet. Novembergruppens traditioner upptogs på 1930-t. av Oktobergruppen.

Vid sidan av dessa gruppbildningar framträdde bl.a. två målarinnor, som genom sin koloristiska sensibilitet och sitt självständiga formspråk framstår som centrala gestalter inom tidens konst, Ellen Thesleff (1869-1934) och Helene Schjerfbeck (1862-1946). Den senare skapade ännu på sin sena ålderdom verk av hög intensitet och vann stor popularitet med sina eteriska stilleben och figurbilder.

Inom skulpturen övergick den realistiska stilen småningom i en heroisk idealism, vars främste företrädare blev Wäinö Aaltonen (1894-1966). Hans kanske mest betydande monumentalverk är Paavo Nurmi-statyn i Hfrs och Åbo (utförd 1925) och Aleksis Kivi-monumentet i Hfrs (1934); för det senare gjorde han även ett kubistiskt utkast, som först senare vunnit berättigat erkännande. Aaltonen arbetade också som målare. Gunnar Finne (1886-1952) representerade en mera klassicistisk idealism, väl företrädd t.ex. av de s.k. Topeliusflickorna i Hfrs (1937). Den folkliga träsnidarkonsten finner en egenartad, mångsidig och samtidigt traditionsbevarande företrädare i Hannes Autere (1888-1967). En friare skulptural form med rötter i Rodin och den italienska skolan utvecklades åter av Sakari Tohka (1911-58), Ben Renvall (1903-79) och Aimo Tukiainen (1917-96), den sistnämnde mest känd för sitt monument över marskalk Mannerheim i Hfrs (1960). Tukiainen arbetade också i en abstrakt stil, som i Finlands nyare skulptur har sina främsta företrädare i Eila Hiltunen (1922-2003), vars Sibeliusmonument i Hfrs (1967) är det största skulpturprojekt som förverkligats i Finland, Kain Tapper (1930-2004), Harry Kivijärvi (f. 1931), Laila Pullinen (f. 1933) och Raimo Utriainen (1927-94).

Inom måleriet kom 1930- o. 40-t. ännu helt att domineras av en figurativ riktning med landskapet som främsta motiv, dels i en friare koloristisk stil, ett arv efter Septem, dels i jordbundna färger i Novembergruppens anda. Till den förra kategorin kan räknas två kvinnliga kolorister, Ester Helenius (1875-1955) och Sigrid Schauman (1877-1979) samt Yrjö Saarinen (1899-1958), en självlärd konstnär som arbetade i en robust expressiv färgstark stil. En ljus färgskala och ett ofta idésymboliskt innehåll präglar Lennart Segerstråles (1892-1975) arbeten, bland vilka märks flera betydande monumentalverk, såsom Finlandiafreskerna i Finlands Banks huvudbyggnad i Hfrs (1943). Den koloristiskt mera dämpade stilen representeras av Jalmari Ruokokoski (1886-1936) och Alvar Cawén (1886-1935), medan Marcus Collin (1882-1966) i sina bilder med förkärlek återger grova, av vedermödor nedtyngda gestalter. En arkitektoniskt avklarnad stil utvecklades av Ragnar Ekelund (1892-1960), som tillsammans med bl.a. Sigrid Schauman , Gösta Diehl (1899-1964), Torger Enckell (1901-91), Unto Pusa (1913-73) och Yngve Bäck (1904-90) år 1956 bildade Prismagruppen. Denna kom under slutet av femtiotalet att framträda som en motvikt till det eftersläpande romantiskt nationella landskapsmåleriet.

De formexperiment på surrealismens och den abstrakta konstens område som utförts på 1930- o. 40-t. bl.a. av Edvin Lydén (1879-1956), Otto Mäkilä (1904-55) och den tidigt bortgångne Ole Kandelin (1920-47) fick inte någon större betydelse för utvecklingen förrän kring mitten av 1950-talet då abstrakt konst med ens slog igenom på bred front. Bland de ledande målarna från denna tid kan man nämna Sam Vanni (1908-92) och Birger Carlstedt (1907-75), som båda omkring 1950 hade övergått till en konsekvent nonfigurativism. Den abstrakta skalan blev nu också mycket vid och sträckte sig från en strängare mer eller mindre geometrisk stil Ernst Mether-Borgström , 1917-96, Lars-Gunnar Nordström , f. 1924) till en fri, av kubismen influerad abstraktion, där figurativa element stundom kan dyka upp ( Per Stenius , f. 1922, Anitra Lucander, 1918-2000). Det abstrakta blev dock aldrig allenarådande, utan det figurativa levde vidare inte bara i form av naivism Håkan Brunberg, 1905-78) och surrealism Juhani Linnovara , f. 1934) utan även hos konstnärer, som föredrog att utveckla en konsekvent personlig bildvärld utanför alla stiltillhörigheter som Carl-Gustaf Lilius , (1928-98). Mot slutet av femtiotalet slog informalismen plötsligt igenom; dess främsta företrädare blev Ahti Lavonen (1928-70). Denna konstriktning ebbade emellertid ut nästan lika snabbt som den hade kommit, och dess representanter anpassade sig till nya stilidéer, som bl.a. innebar det figurativas återkomst till bilden. Ofta har denna nyfigurativism en starkt engagerad, socialkritisk innebörd, som t.ex. hos Kimmo Kaivanto (f. 1932), som är verksam både som målare, grafiker och skulptör.

Under efterkrigsåren och ännu på 1950- o. 60-talen mötte de äldsta företrädarna för bl.a. Novembergruppen och det på 1920- o. 30-talen födda unga avantgardet varandra. Gemensamt för många av den äldre generationens målare var att även de prövade på den moderna, abstrakta konsten, för att senare återgå till sina föreställande målningar eller skulpturer. Med några få undantag var t.ex. den offentliga skulpturen på 1950-talet ännu helt realistisk.

Inom måleriet och grafiken hade emellertid pionjärerna Vanni, Nordström, Mether-Borgström m.fl. hunnit få en etablerad ställning. I allmänhetens medvetande vaknade den moderna och abstrakta konsten först i början av 1960-talet. En vändpunkt innebar bl.a. den stora internationella utställningen ARS-61 i Ateneum, i vilken bl.a. Ahti Lavonen deltog bland de inbjudna finländska konstnärerna. Modeordet var nu informalismen till vilken, vid sidan av Lavonen och Eino Ruutsalo (1921-2001), som målat informalistiskt redan i slutet av 1950-t., anslöt sig bl.a. Kimmo Kaivanto, Esko Tirronen (f. 1934), Jaakko Sievänen (f. 1932), Lauri Ahlgrén (f. 1929), Mauri Favén (f. 1920) m.fl.

Informalismen ersattes snabbt av en ny realism, till vilken bl.a. Sievänen, Tirronen, Kaivanto och Ulla Rantanen (f. 1938) övergick. Vid de ungas sida målade ännu en rad av Oktobergruppens och Prismagruppens konstnärer figurativt långt in på 1960- o. 70-talen. Kända namn bland dem var t.ex. Aimo Kanerva (1909-91), Mikko Laasio (1913-1997) och Helge Dahlman (1924-79) samt bland Prismamålarna Torger Enckell, Yngve Bäck, Unto Pusa och Sam Vanni. Figurativa målare, av vilka några skulle fortsätta seklet ut, var t.ex. Åke Hellman (f. 1915), Tuomas von Boehm (1916-2000), Tapani Raittila (f. 1921), Erik Enroth (1917-75) och Unto Koistinen (1917-94).

Inom skulpturen kunde samma fenomen märkas: figurativ och abstrakt skulptur sida vid sida. Wäinö Aaltonen hade bl.a. skapat sina presidentstatyer utanför Riksdagshuset på 1950-t., och Mannerheims ryttarstaty av Aimo Tukiainen avtäcktes 1960. Arvi Tynys (1902-59) aluminiumskulptur Mot ljuset i Hangö blev 1958 landets första offentliga abstrakta skulptur, och den abstrakta skulpturen skulle därefter kulminera i Eila Hiltunens Sibeliusmonument, avtäckt 1967. Bland de yngre nonfigurativa konstnärerna på 1960-talet var det främst företrädarna för den abstrakta skulpturen som både väckte uppseende och upprörde allmänheten. Det hindrade inte att bildhuggare såsom t.ex. Kain Tapper , Laila Pullinen , Heikki Häiväoja , Harry Kivijärvi, Raimo Utriainen och Mauno Hartman (f. 1930) samtidigt hörde till de framgångsrikaste och även internationellt mest uppmärksammade av de finländska konstnärerna under resten av seklet.

De dominerande abstrakta och nyrealistiska riktningarna beledsagades mot slutet av 1960-t. av nya trender. Dessa kom vanligen i snabb takt från biennalerna i Venedig och Documenta-utställningarna i Kassel samt nya konstmässor runt om i Europa. Även de stora moderna konstmuseerna i Skandinavien verkade som inkörsportar och förmedlare av utställningar och intryck av modern konst och aktuella stilar. Överhuvud anlände informationer om allt nytt i konsten allt snabbare. Till nyheterna under 1960-talets andra hälft hörde bl.a. Pop-konsten och Op-konsten. Anhängarna av popkonsten tog sina förebilder från USA och populärkulturen, t.ex. i form av tecknade serier. Till de tidigaste anhängarna i Finland hörde bl.a. Paul Osipow (f. 1939), Mikael Stierncreutz (1936-76), Leo Lindsten (1943-1988), Harro Koskinen (f. 1945) och Tirronen - som övergivit informalismen - och Ulla Rantanen.

På optiska och ljuskinetiska effekter i sin konst prövade både målare, såsom Juhana Blomstedt (1937-2010), Matti Kujasalo (f. 1946), Timo Aalto (1941-2003) och Juhani Linnovaara samt bland skulptörerna t.ex. Eero Hiironen (f. 1938). Dimensiogruppen samlade i början av 1970-t. många av de finländska konstnärer som sysslade med ljus och rörelse i konsten, t.ex. Eino Ruutsalo (1921-2001), Esa Laurema (f. 1950), Annikki Luukela (f. 1944) och Osmo Valtonen (1929-2002) samt målare och skulptörer representerande den abstrakta och geometriska konsten. Vid sidan av konst, som återspeglade sociala, politiska och andra engagemang och proteströrelser, tillhörde anhängarna av Dimensiogruppen de ledande inom den experimentella, abstrakta finländska bildkonsten på 1970-t. Som representanter för den radikalare tidsandan stod åter bland målarna t.ex. Raimo Reinikainen (f. 1939), Niilo Hyttinen (f. 1940), Kari Jylhä (f. 1939) och Kimmo Kaivanto och bland skulptörerna t.ex. Ossi Somma (f. 1926) Rauni Liukko (f. 1940), Arvo Siikamäki (f. 1943) och Kimmo Pyykkö (f. 1940). Vid sidan av det figurativa i bl.a. dessas konst, uppträdde nya företrädare för den abstrakta konsten. Bland målarna noterades i början av 1970-t. t.ex. Marika Mäkelä (f. 1947), Jukka Mäkelä ( f. 1949) och Carolus Enckell (f. 1945).

Stilriktningarnas och ismernas mångfald präglade redan 1970-talets konst och fortsatte hela slutet av 1900-t. och början av det nya århundradet. Till 1970-talets nyheter hörde konceptualismen eller konceptkonsten som bl.a. ingick i Galleri Cheap Thrills repertoar. På detta galleri, som startats av konstnären och konstskribenten J.O. Mallander (f. 1944), debuterade många av de kommande decenniernas stjärnor såsom Olli Lyytikäinen (1949-87), Outi Heiskanen (f. 1937), Cris af Enehielm (f. 1954), Hannu Väisänen (f. 1951), Pekka Nevalainen (f. 1951) m.fl. Samtidigt föddes också installationskonsten, som tog sig olika uttryck. Jord- eller miljökonsten kunde t.ex. utföras i naturen. Företrädare för den var t.ex. Olavi Lanu (f. 1925), Pekka Nevalainen, Antti Maasalo (f. 1940), Osmo Valtonen och J.O. Mallander. Installationsutställningar blev därefter allt vanligare på 1980-t.

Modernismen följdes på 1980-t. av postmodernismen, till vilken tendenser i den internationella konsten och arkitekturen funnits redan på 1970-t. Det var inte längre modernt att skapa något nytt. Postmodernismen godkände även tradition, historiska stilar och lån från konsthistorien. Ett postmodernistiskt historiemåleri utövades av bl.a. Jarmo Mäkilä (f. 1952) och Kuutti Lavonen (f. 1960). Expressionismen upplevde samtidigt en renässans och nya experimentella konstformer föddes. 1980-t. blev t.ex. foto- och videokonstens samt performansens decennium. 1980-t. blev också den verkliga genombrottstiden för ett tiotal kvinnliga konstnärer inte minst bland målarna. Till Årets konstnärer vid Helsingfors festspel mellan 1985 och 1993 valdes tre kvinnor: Ulla Rantanen, Outi Heiskanen och Silja Rantanen (f. 1955). Deras och även bl.a. Marika Mäkeläs, Leena Luostarinens (f. 1949), Chris af Enehielms, Marjatta Tapiolas (f. 1951) och Raili Tangs (f. 1950) framgångar har fortsatt in på 2000-t.

Bland de nyexpressionistiska målarna på den manliga sidan framträdde nya namn såsom Markku Kolehmainen (f. 1951), Teemu Saukkonen (f. 1954), Tero Laaksonen (f. 1953), Thomas Nyqvist (f. 1955), ålandsfödde Johan Scott (f. 1953) och bland bildhuggarna t.ex. Pauno Pohjolainen (f. 1949). Jan Kenneth Weckman (f. 1946) stod i slutet av 1970-t. nära kretsen kring Skördemännen och rörde sig i sitt m. och sin grafik på gränsen mellan det föreställande och abstrakta. På 1980-t. kunde även han räknas mera till de abstrakta expressionisterna. Henry Wuorila-Stenberg (f. 1949) uppmärksammades även redan på 1970-t. för sina realistiska och burleska motiv, men nådde kanske sina största framgångar i början av 2000-t. En del av de ovan uppräknade yngre bildkonstnärerna jämte några andra som tillhörde en äldre generation hade även internationella framgångar. Det verkliga internationella genombrottet gjorde emellertid video- och fotokonstnärerna på 1990-t. och början av 2000-t. Även av dem var påfallande många kvinnliga konstnärer. Av äldre målare som publiken uppskattat under senare delen av 1900-t. kan nämnas bl.a. Tapani Raittila (f. 1921), Tuomas von Boehm och Rafael Wardi (f. 1928), vars presidentporträtt i början av 2000-t. blev en uppmärksammad händelse i finländskt konstliv.

De moderna bildhuggarnas framgångar på 1960- o. 70-t. har tidigare omtalats. Skulpturkonsten breddades ytterligare på 1980- o. 90-t., och bland annat en rad offentliga monument väckte livlig diskussion. Mest motstånd rönte Veikko Myllers (f. 1951) monument över president Risto Ryti, men även de övriga presidenternas abstrakta minnesmärken börjande från Harry Kivijärvis Paasikivimonument till Matti Peltokangas (f. 1952) monument över L.Kr. Relander var svårsmälta för många medborgare. Detta gällde också Veikko Hirvimäkis (f. 1941) monument över Mika Waltari. Det bästa mottagandet av allmänheten fick måhända Pekka Jylhäs (f. 1955) symboliska installation och dammanläggning i Hesperiaparken till president Urho Kekkonens minne. Av andra bildhuggare, vid sidan av de redan äldre såsom Tapper, Häiväoja, Pullinen och Hartman, som bl.a. fått många offentliga uppdrag börjande från 1970-t. till början av 2000-t., kan nämnas Ukri Merikanto (1950-2010), Kari Huhtamo (f. 1943), Eero Hiironen (f. 1938), Hannu Sirén (f. 1953), Tapio Junno (1940-2006), Pekka Kauhanen (f. 1954), Pekka Pitkänen (f. 1950), Martti Aiha (f. 1952), Radoslaw Gryta (f. 1955), Paavo Räbinä (f. 1965) och Pasi Karjula (f. 1964).

Pop-konsten hörde till 1960-t., men i slutet av 1980- t. och under 1990-t. framträdde konstnärer såsom Jan-Erik Andersson (f. 1954) och Alvar Gullichsen (f. 1961), som åter sökte sin inspiration i populärkulturen, seriefigurer m.m. Också C ris af Enehielm tog på 1980-t. starka intryck från amerikanska serie- och reklambilder. Kaj Stenvalls (f. 1951) populära Disneyinspirerade Kalle Anka-parafraser kan ytterligare nämnas.

I performanskonsten och installationerna påträffar man konstnärer, som även uppträtt som bildkonstnärer, video- och fotokonstnärer. Bland dem återfinns t.ex. Harri Larjosto (f. 1952), Jussi Kivi (f. 1959), Maaria Wirkkala (f. 1954), Jyrki Siukonen (f. 1959), Marja Kanervo (f. 1958), Marianna Uutinen (f. 1961), Erkki Pirtola (f. 1950), Kaarina Kaikkonen (f. 1952), Kari Cavén (f. 1954), Lauri Astala (f. 1958), Christine Candolin (f. 1953), Mox Mäkelä (f. 1958) Stefan Lindfors (f. 1962), Henrietta Lehtonen (f. 1965) m.fl.

M. har på 1990-t. och början av 2000-t. stärkt sin position, och en lång rad nya namn kan noteras. Vid sidan av t.ex. Paul Osipow, Matti Kujasalo, Mari Rantanen (f. 1946), Lauri Laine (f. 1946) och Thomas Nyqvist, av vilka en del för det mesta ägnat sig åt den abstrakta konsten, har det figurativa inslaget i m. ökat. Framträdande målare har varit bl.a. Robert Lucander (f. 1962), Petri Hytönen (f. 1963), Sofia Wilkman (f. 1956) Teemu Mäki (f. 1967), Osmo Rauhala (f. 1957), Susanne Gottberg (f. 1964), Hannele Kumpulainen (f. 1965), Heli Hiltunen (f. 1960), Veronica Österman (f. 1965), Nina Roos (f. 1956), Tuula Lehtinen (f. 1956), Caroline Pipping (f. 1958), Jussi Niva (f. 1966), Pekka Hepoluhta (f. 1957), Janne Kaitala (f. 1970), Jukka Korkeila (f. 1968), Elina Merenmies (f. 1967), Henrika Lax (f. 1971), m.fl. - Flertalet av de i artikeln nämnda konstnärerna och konstinriktningarna behandlas även under egna, ofta illustrerade uppslagsord. Standardverket på svenska om finländskt m. är Konsten i Finland. (Suomen taide, 6 bd, 1982-; G. Strengell, Finska mästare, 1906; J. Öhqvist, Suomen taiteen historia, 1912; L. Wennervirta, Finlands konst, 1926, Suomen keskiaikainen kirkkomaalaus, 1937, Suomen taiteen uranuurtajia, 1943; K.K. Meinander, Porträtt i Finland före 1840-t., 1931; Suomen taidetta 1800-luvulla, red. L. Wennervirta, 1934; O. Nygren, Helgonen i Finlands medeltida konst, 1945; O. Okkonen, Suomen taiteen historia, 2 bd, 1945; Suomen taiteilijoita 1-2, red. H. Tirranen, 1950-55; S. Saarikivi, Suomen taidetta 1900-luvulla, 1952; Suomen taidetta 1950-luvulla, red. S. Koroma, 1961; Kymmenen taiteilijaa, 1962; E. Kruskopf, Vapaamuotoista - Informellt, 1965; C.A. Nordman, Medeltida skulptur i Finland, 1965; I. Råcz, Skatter ur Finlands konst och kultur, 5 bd, 1967-69, Suomen taiteen kultakausi 1860-1930, 1971; G. Schildt, Modern skulptur i Finland, 1969; J. Boulton-Smith, Finskt m. 1972; I. Rácz/L. Peltola, Suomen taidetta 1940-75, 1977; Konsten i Finland, red. S. Ringbom, 1979; Suomalaista veistotaidetta - Finnish sculpture, 1981; S. Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor, 1981; Y.A. Jäntti, Vuosisatamme suomalaista maalaustaidetta, 1982; Suomen taide. Nykyaika, red. M. Valkonen/O. Valkonen, 1986; Ars: Suomen taide, red. S. Sarjas-Korte, 1987-1990; Nainen, taide, historia: taidehistorian esitutkimus 1985-1986, 1987; M. Valkonen, The golden age: Finnish art 1850-1907, 1992; P. Hämäläinen-Forslund, Seitsemän tietä taiteeseen: maalareiden kehityskertomuksia, 1994; U. Käyhkö, Painted and photographed portraits in Finland 1839-1870, 1995; L. Lindgren, Elävä muoto: traditio ja modernisuus 1940- ja 1950-luvun suomalaisessa kuvanveistossa, 1996; B. von Bonsdorff m.fl., Konsten i Finland: från medeltid till nutid, 1998; T. Hautala-Hirvioja, Lappi-kuvan muotoutuminen suomalaisessa kuvataiteessa ennen toista maailmansotaa, 1999; M- L. Rönkkö, Suomalainen taidemuseo: Louvren ja Louisianan perilliset, 1999; S. Töyssy m.fl., Kuvataide: visuaalisen kulttuurin käsikirja, 1999; M. & O. Valkonen, Kauneuden jäljillä: Suomen taiteen vuosituhannet, 1999; R. Konttinen/L. Laajoki, Taiteen sanakirja, 2000; L. Lindgren, Monumentum: muistomerkkien aatteita ja aikaa, 2000; Pinx. Maalaustaide Suomessa I, red. H. Sederholm, 2001; Konsten i Finland. Ny upplaga, red. R. Nummelin, 1998; Ars Suomen taide 6, 1990; A. Jääskinen (Formens befrielse) och U. Vihanta (Världens gränser i måleriet) i Måleriets nya språk - finländsk modernism 1956-61, 1988; M-T. Kivirinta/L-M. Rossi/I. Pohjola, Koko hajanainen kuva. Suomalaisen taiteen 80-luku, 1991) (Erik Kruskopf/Bengt von Bonsdorff)