Egentliga Finland, fi. Varsinais-Suomi, historiskt landskap i s.v. Finland. Egentliga Finland har spelat en framträdande pionjärroll i landets kulturella utveckling, vilket främst sammanhänger med läget i förhållande till Östersjön. Här föddes begreppet Finland (Finland, avsn. Namnet) som en beteckning på den del av landet som likt en udde (Suomenniemi) sträckte sig sydvästvart från inlandets terra incognita. Här öppnade sig en rikt sönderskuren kust och fruktbara slättbygder mot invandrare, handel och samfärdsel samt annan kulturpåverkan. Men även i naturgeografiskt hänseende representerar Egentliga Finland en särpräglad frontregion.
Landet har stigit ur havet. Denna process, som alltjämt fortsätter, har präglat landskapet, såväl skärgårdskustens övärld som fastlandets mosaik av lerslätter och rensköljda tallbevuxna bergspartier. Förutsättningen för att denna typ av landskap skall uppkomma är berggrundens sprickmönster, längs vilket vertikala rörelser i jordskorpan skett. Resultatet har blivit ett system av högre stående block och sänkor mellan dem samt upprensade svaghetszoner och stråk. Urbergsytan sluttar svagt mot sydväst och låter vattnet framkalla en bild av sprickmosaiken där proportionerna mellan hav och land småningom förskjuts.
Berggrunden är i främsta rummet granit, men genom områdets södra delar stryker i öst-västlig riktning en zon av metamorfoserade bergarter, gnejser och skiffrar uppkomna i samband med den prekambriska bergveckningen (Svecofenniderna). I denna zon finns nyttiga mineralförekomster (kalksten i Pargas och Förby, malmförekomster i Orijärvi, Aijala och Metsämonttu) och stråk av fruktbar jord. I nordväst finns yngre rapakivigraniter inom ett stort område kring Vemo-Letala. Dessa graniter lämpar sig för byggnadsändamål och har brutits vid Nystad och Lokalax.
Topografin och jordmånen har utformats i anslutning till landhöjningen och havets inverkan. Landskapets södra delar är mer höglänta än de övriga. Vidsträckta lerslätter finns kring Salo och längs ett 20-30 km brett bälte nordost om Åbo. Här utgör åkern ofta mer än 1/3 av landytan och man kan tala om helåkerbygd. Landskapets norra delar är däremot kargare, med undantag av kustbrämet kring Nousis, Virmo och Vemo, där lerområdena dominerar. Området väster om Pyhäjärvi (Yläne, Karjala, Letala och Kaland), betecknat som Vackafinland, har sandig jordmån och torftigare naturförhållanden än det övriga Egentliga Finland. Det fick visserligen motta kulturinflytelser tidigare än Åbotrakten, men invånarna var tvungna att försörja sig med hantverk och handel redan i ett tidigt skede. Tillverkningen av träkärl blev ett framträdande drag (fi. vakka = träkärl). Den åboländska skärgården bildar en region för sig, sällsynt kontrastrik och med natursköna partier utan like (t.ex. Gullkrona).
Klimatet är maritimt, fastän regnmängden särskilt under försommaren är ganska ringa. Växtperiodens längd (mer än 5 °C) är här ca 180 dagar eller längre än i övriga delar av södra Finland. Klimat och jordmån har åstadkommit att man i sydvästligaste delen av landskapet kan tala om en ekregion karakteriserad av ett flertal ädla lövträd och lundartad vegetation. Tallen är för övrigt det dominerande trädslaget, medan granen förekommer sparsamt med undantag av områdets nordostligaste delar.
Myrar är över huvud sällsynta. Sjöarna, särskilt talrika i de sydliga kommunerna, har till stor del utdikats. Älvarna är desto mera framträdande i landskapet och trots att de inte är trafikabla har de dock samlat bebyggelsen i de fruktbara slättområdena.
Den demografiska "revolutionen" i Finland fick sin början i Egentliga Finland. Redan vid sekelskiftet 1900 började nativiteten visa en klart sjunkande tendens, urbaniseringen tog fart och trots att landsbygdens folktäthet då ännu var bland de högsta i landet har avfolkningen lett till att den numera är bland de lägsta. Den transoceana emigrationen var av betydelse främst i områdets n. delar. Språkförhållandena har förändrats betydligt. Tidigare omfattade den svenskspråkiga delen (Åboland) kust- och skärgårdsområdena ända t.o.m. Nystad, men nu är endast följande kommuner svensk- eller tvåspråkiga: Väståbolands stad (med Iniö, Houtskär, Korpo, Nagu och Pargas), Kimitoöns kommun (med Kimito, Dragsfjärd, Hitis, Västanfjärd) och Åbo. Ortnamnen avslöjar tydligt språkgränsens förskjutning söderut i skärgården.
Jordbruksnäringen har alltsedan urminnes tider spelat en framträdande roll. Bruksstorleken är här större än genomsnittligt i södra Finland; detta gäller särskilt landskapets s. delar, medan de n. och skärgårdskommunerna är utpräglade småbrukartrakter. Jordbruket har där ofta först fått motta nya idéer, och de ekonomiska förhållandena har stimulerat till en relativt snabb anpassning. Nya grödor, rationell jordbruksteknik och -organisation har introducerats tidigt. Odling av marknadsgrödor, såsom vete, sockerbetor, tidig potatis, ryps och grönsaker, har stor omfattning. Frukt- och trädgårdsodlingen intar en särställning särskilt tack vare naturförhållandena i kust- och skärgårdstrakterna. En bidragande orsak till lantbrukets framsteg i Egentliga Finland har varit herrgårdarna, vilka utgjort centra för experiment och spridning av innovationer. Lantbrukets utveckling har på ett framträdande sätt stötts av landets första lantbrukssällskap, Finska hushållningssällskapet i Åbo (1797).
Fiske och allmogesjöfart var viktiga näringsgrenar längs kusten och i skärgården ända fram till andra världskriget. Handelssjöfart idkades särskilt av kustinvånarna i norr, medan fisket stått sig bäst i Rimito och i de svenskspråkiga skärgårdskommunerna. Industrin hade inledningsvis anknytning till jordbruket (mejerier o. dyl.) och till vintersysselsättningen (i Vackafinland) i form av snickerier och möbelindustri.
Under den svenska stormaktstiden grundades järnbruk särskilt i s. (Dalsbruk, Björkboda), men även i n. (Männäis i Letala). Senare fortsatte bergshanteringen under andra förutsättningar (Pargas, Förby), medan metallindustrin alltjämt har betydelse på de gamla bruksorterna i söder.
Den egentliga industrialiseringen skedde främst i Åbo; betydligt senare har en spridning skett och då främst till områdena i närheten av Åbo, men även till Salo och Nystad. Åboindustrierna fotade sig typiskt nog i första hand på importerad råvara (textil och tobak etc.), medan Salo var centrum för livsmedelsindustrin. Senare har en mångsidigare struktur uppkommit på alla dessa orter, särskilt inom informationsteknologin i Salo. Varvsindustrin med sin första start i Åbo har en avläggare i Nystad, där även kemisk industri liksom landets första personbilsfabrik har etablerats.
Historia. Ingen annan del av Finland har ens tillnärmelsevis en lika rik historisk bakgrund som Egentliga Finland. Redan den förhistoriska tiden vittnar om olika kulturkretsars invasioner, deras bundenhet till den vikande kustlinjen och successiva annektering av landet. Särskilt järnålderns bebyggelse har där sitt rikaste område. Redan på 1000-talet kristnades trakterna kring Kaland; Nousis blev ett hundratal år senare landets första kyrkliga centrum som dock redan på 1200-talet flyttades till Korois nära Åbo och slutligen (1290) till Åbo. Från och med medeltiden och särskilt under den svenska stormaktstiden skedde landförläningar åt kyrkan (birgittinklostret i Nådendal), universitetet och adeln. Många i rikets historia kända släkter hade här sina herresäten (Kankais, Villnäs, Saaris, Åminne, Qvidja - Aminoff, Armfelt, Creutz, Fleming, Horn, Mannerheim, Rehbinder o.a.).
Åbo stads utveckling till centrum för både Egentliga Finland och det övriga Finland skedde under den svenska tiden. Då Hfrs blev landets huvudstad 1812 innebar detta ett svårt bakslag för Åbo. Branden 1827 och universitetets överflyttning till Hfrs därefter hämmade utvecklingen ytterligare. Sedan landet blev självständigt stärkte Åbo dock åter sin ställning, inte minst genom att två nya universitet (Åbo Akademi och Åbo universitet) förlagts dit.
Åbo har självfallet alltid haft en nyckelposition i fråga om trafiken till Sverige. Fram till tiden kring andra världskriget fick Åbo dock konkurrera med snabbt expanderande handelsorter vid sydkusten och även längre norrut. Den nuvarande utvecklingen av de internationella transport- och kommunikationslederna har på ett framträdande sätt gynnat Egentliga Finland och särskilt Åbo-Nådendaltrakten. Det förefaller även sannolikt, att hela Egentliga Finland i takt med Finlands integrering i större internationella sammanhang kommer att kunna utnyttja sitt fördelaktiga läge och fortsättningsvis stärka sin ställning som en ledande landsdel. (Varsinais-Suomen historia I-IX, 1931-96; A.M. Tallgren, Varsinais-Suomea pitkin ja poikin, 1918; Varsinais-Suomen menneisyyttä, 1933; E. Orrman, Bebyggelsen i Pargas, S:t Mårtens och Vemo socknar i Egentliga Finland under senmedeltiden och på 1500-talet, 1986; M. Öhman, Havet förenar: statlig förbindelsefartygstrafik i Egentliga Finlands skärgård 1920-1995, 1995; M. Vikström, I vägtrafikens tjänst: landsvägsfärjorna och färjkarlarna utanför Egentliga Finlands kust 1920-1960, 1995; L. Lehtomaa, Varsinais-Suomen perinnemaisemat - Egentliga Finlands vårdbiotoper, 2000; L. Westerlund, Porten till Finland: politiken och förvaltningen i Egentliga Finland 1809-1917, 2002) (Stig Jaatinen/John Westerholm)
Se även Egentliga Finlands förbund.
Vid fornborgen Vanhalinna i Lundo slingrar sig den medeltida Oxvägen i riktning Tavastland. E. är det landskap i Finland vars scenerier människan längst har kunnat bidra till att utforma. Foto: Sakari Niemi.