Finland



Finland, fi. Suomi, tvåspråkig republik i Nordeuropa. Republikens nationalspråk är finska och svenska enligt grundlagen, som stadgar att det allmänna skall tillgodose de båda språkgruppernas kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Areal: 337 032 km² varav 305 475 km² land. Folkmängd: 5 374 499 (december 2010). Befolkningsfördelningen enligt regionförvaltningsverken och Statens ämbetsverk på Åland (december 2010): Södra Finland 2 224 283, Sydvästra Finland 692 131, Östra Finland 568 415, Västra och Inre Finland 1 201 260, Norra Finland 476 997, Lappland 183 465, Åland 27 948. Nordligaste punkt: 70º5'30" (Utsjoki, Nuorgam), Sydligaste punkt: 59º30'10" (Föglö, Bogskär), Östligaste punkt: 31º35'20" (Ilomants, Virmajärvi), Västligaste punkt: (Märket, Eckerö), Gränser: Mot Sverige 586 km, mot Norge 716 km och mot Ryssland 1 269 km eller sammanlagt 2 571 km landgränser.

(Källor: webportalen Suomi.fi, Statistikcentralen)

Namnet. Finne, F., åsyftar troligen ursprungligen den samiska urbefolkningen (samer) och dess land (jfr norska Finnmarken = Lappmarken). Olav den heliges isländske hovskald Sigvatr Thordarsson kallar ca 1020-30 invånarna i s. F. finnlänningar till åtskillnad från samerna. Såväl med namnet Suomi som med motsvarande germanska namn F. avsågs under äldre medeltid endast dåvarande Åbo slottslän eller det landskap som i våra dagar bär namnet Egentliga F. (tidigast i lat. form på 1600-t. och sedermera på sv. hos Porthan 1794). Suomi (Sum) påträffas i ryska krönikor första gången 1240 och F. i ett påvebrev 1209. Det nuvarande F. kallas i 1300-talshandlingar Österlanden (lat. Partes orientales), en namngivning som leder sitt ursprung från Sverige. I den ö. rikshälften började man senare under medeltiden med F. avse en större del av landet. Den främsta orsaken till att just detta landskapsnamn kom att bli namn på hela landet torde kunna sökas i att biskopssätet låg inom landskapet. Österlands lagsaga delades 1435 i Norr- och Söderfinne lagsagor. En tid användes F. och Österland parallellt, tills namnet F. slutligen segrade; veterligen nyttjades Österland sista gången 1525. - Länge räknades Österbotten till Norrland (Norrbotten). Ännu då Johan III antog storfurstetiteln (Finland, storfurstendömet) kallade han sig storfurste till F. och Karelen. Se även historia 1523-1809.

Läge och naturgeografi (se även specialartiklar om berggrund och ytformer, sjöar och vattendrag, skärgården m.m.). F. förbinder den skandinaviska halvön med Östeuropas stora landmassa och avgränsas i s., s.v. och v. av Östersjön och dess vikar. Landets läge mellan öst och väst har sedan urminnes tider påverkat dess historiska och politiska utveckling. F. är till sin areal den femte nationen i Europa, men till folkmängden en av världsdelens mindre stater. Landet, som jämte Island är världens nordligaste självständiga stat, är så gott som i sin helhet beläget n. om 60:e breddgraden, och har ungefär en tredjedel av världens befolkning n. om denna linje. F. är mestadels ett småkuperat lågland med vidsträckta skogar, som täcker drygt 70 % av landarealen. Kärr och myrar upptar ungefär en tredjedel av landytan särskilt i landets mell. delar. De talrika, men grunda sjöarna (ca 55 000 som är över 200 m i vidd) har i hög grad bidragit till att prägla bilden av landet. I älvarna och åarna finns talrika forsar med i allmänhet ringa fallhöjder; de har rik vattenföring om våren. De flesta älvarna rinner ut i Bottniska viken.

Geografiskt kan F. indelas i det intill 100 km breda (1) kustlandet, som i v. och s. omger den s.k. (2) sjöplatån. Denna omsluts i sin tur av det öst- och nordfinska (3) höglandet, som är beläget n. om den stora vattendelaren, "Finska landryggen" (Suomenselkä); längst norrut utgör det ett övergångsland mellan skog och tundra. Till det nordfinska höglandet, som n. om skogsgränsen utmärks av vida platåer med isolerade, flacka och kala lågfjäll, hör även den mellan Sverige och Norge inskjutande landkilen (n.v. Enontekis), som till en del utgörs av högfjällsområde. En egen, delvis unik, landskapstyp representerar (4) skärgården, som i s.v. bildar en av världens vidsträcktaste arkipelager, vari fasta Åland ingår som den största ön.

Klimatet är tack vare Golfströmmen tämligen gynnsamt i jämförelse med klimatet på motsvarande breddgrader t.ex. i Asien och Nordamerika. Det är både maritimt och kontinentalt påverkat. Dess kontinentalitet tilltar med avståndet från havet och är sålunda mest utpräglat i n.o.

Befolkning och bebyggelse (se även specialartiklar om befolkning och bosättning, kyrkliga förhållanden, samhällsklasser m.m.). Utöver de två statsbärande folkgrupperna (finnar och finlandssvenskar) finns i F. sedan gammalt en rad fåtaliga etniska, religiösa och språkliga minoriteter, bl.a. romer, samer, judar, tatarer, tyskar och ryssar samt till följd av en viss immigration som inleddes under det sena 1900-t. även andra minoritetsgrupper. Drygt 90 % av befolkningen tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan, som även har ställning av statskyrka. Landets andra folkkyrka är den grekisk-ortodoxa med medlemmar främst i landets ö. delar och i huvudstadsregionen, där en tredjedel av den ortodoxa befolkningen bor. Befolkningens sociala struktur har under det senaste seklet undergått stora förändringar, främst betingade av den omstrukturering av näringslivet som har pågått sedan slutet av 1800-t. F. är ett av de glesast befolkade länderna i Europa. Mellan olika landsdelar existerar betydande skillnader i folktäthet; tätast befolkat är s. F., där det område som faller inom "storstadstriangeln" Hfrs-Tfrs-Åbo hyser ca hälften av landets invånare, glesast n. och ö. F. Särskilt tättbefolkade områden finns kring axeln Hfrs-Tfrs, där huvudstadsregionen och dess fortsättning norrut utmed Tavastehusbanan bildar en "bandstad" med drygt 1 milj. invånare.

Näringsliv (se även specialartiklar om de olika näringsgrenarna, energiförsörjning, in- och utrikeshandel m.m.). Skogen är den viktigaste naturtillgången i landet. F., som fram till andra världskriget var ett agrarland, är idag en högt utvecklad välfärdsstat med relativt framskjuten position bland världens rikaste länder. Jordbruket förlorade sin dominerande roll under 1950- o. 60-t.

F. har en mångsidig industri, inom vilken särskilt metallindustrin efter andra världskriget ryckte fram vid sidan av den traditionellt viktiga skogsindustrin, som skapat landets välstånd och fortfarande som förädlare av inhemsk råvara är av stor betydelse. Den finländska skogsindustrin har dock sedan 2000-talets början och särskilt efter den globala lågkonjunkturen 2008-09 råkat ut för nedskärningar, där sjunkande efterfrågan på papper, transport- och produktionskostnader och det geografiska läget har varit motiveringar för nedläggningar av pappersfabriker. De snabbaste växande industribranscherna under 1900-talets sista årtionden var den kemiska industrin och under 1990-t. informations- och högteknologin, den sistnämnda grenen har likadeles fått känna på den globala nedgången under slutet av 2000-talets första decennium, men där nedskärningarna hittills inte har varit lika omfattande som inom pappersindustrin. Övriga mer betydande industrigrenar är livsmedelsindustrin och den grafiska industrin samt byggnadsindustrin. I fråga om energi är F. trots sina vattenkrafttillgångar hänvisat till en omfattande import av bränsle och elektricitet. Servicenäringarna sysselsätter num. ca två tredjedelar av den yrkesverksamma befolkningen; den offentliga sektorn står ensam för nästan en tredjedel. Landets ekonomi är i hög grad beroende av utrikeshandeln.

Författning och förvaltning (se även specialartiklar om statsskick och statsförvaltning, kommunal självstyrelse m.m.). F. är en suverän republik, där statsmakten enligt grundlagen tillkommer folket, som företräds av riksdagen. Den lagstiftande makten utövas av riksdagen, som också fattar beslut om statsfinanserna. Regeringsmakten utövas av republikens president samt statsrådet, vars medlemmar skall ha riksdagens förtroende. Den dömande makten handhas av oberoende domstolar, i högsta instans av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. F. är indelat i kommuner, vilkas förvaltning grundar sig på självstyrelse för kommunens invånare.

Betr. republiken Finlands historia, se Finlands historia efter 1917.


vapen_fin_riksvapnet.jpg

Finlands riksvapen. Ett vapen för storfurstendömet Finland avbildades på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka och detta har allmänt utgjort en förebild för senare framställningar. Vapnet är i sin nuvarande form tecknat av heraldikern Olof Eriksson.

Lappl2.Finland.jpg

Finska Lappland besöks årligen av hundratusentals turister från olika håll i världen som beroende på årstiden skidar, besöker julgubben, fjällvandrar i "ruskan" eller upplever midnattssolen. Foto: Leuku, P. Antikainen.

Jordbruk_FotoLK_HV.jpg

Bördig odlingsbygd i Lappo. Det österbottniska kustlandet karakteriserades redan av Z. Topelius som "Finlands yppersta kornbod". Foto: Lehtikuva Oy, H. Vallas.

Skaergard_flyg_Kumlinge_1349986.jpg

Vy över Kumlinge, Åland. Bebodda öar i kommunen är förutom huvudön (bilden) Snäckö, Björkö, Enklinge och Seglinge. Foto: Lehtikuva Oy, H. Vallas.

Aulanko.jpg

Aulanko utanför Tavastehus. Utsikten över naturskyddsområdet är en del av det finländska nationallandskapet och har beundrats av generationer som gjort vandringen upp till bergets topp. Foto: Lehtikuva Oy, M. Björkman.

OestraFinskaVikensNationalpark.jpg

Östra Finska vikens nationalpark är känd framför allt som ett fågelparadis. Även krävande arter som tordmule, tobisgrissla, sillgrissla, svärta och silltrut kan finna ro att häcka på de skär där landstigningsförbud råder. Foto: Harri Korkeamäki.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 04.05.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 19.04.2016 av Import